Jag är ledsen över att mörkret faller alldeles för tidigt, att jag inte hinner fotografera mera och att det snart är för kallat för att bära strumpbyxor.

 

Jag äter helst pannkakor med blåbärssylt.

 

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning, projektveckan i vår när vi ska leka författare i sex veckor.

 

Det finaste jag vet är att promenera under fallande höstlöv, vakna bredvid min hjälte på morgnarna, skriva fina textrader, att ligga vaken halva natten och prata om framtiden.

 

Jag läser Välkommen till den här världen, Skulle jag dö under andra himlar och Kärlekens historia.

 

Jag är galet stressad över att tiden går alldeles för fort.

 

Jag lyssnar helst på Kate Havnevik, Melissa Horn och Lars Winnerbäck.

 

Jag drömmer om att få se min roman i hyllan på Akademibokhandeln. Att kunna se havet när jag vaknar och att leva på mitt sätt.

 

 

Jag blir nostalgisk av Kent och sommaren 2005.

Jag har glömt bort hur man gör. Orden kommer inte naturligt här för tillfället. De flesta går åt till att skriva noveller, poesi och bilderböcker. Och kameran står allt som oftast orörd. Den där dimman vi körde igenom i morse har stannat kvar hela dagen, bäddat in oss i ett grått täcke. Jag försökte reda ut mina tankar i mörkret, längs upplysta små trottoarer, men de maler bara på. Okontrollerat. Framtidstankar, nutidstankar, dåtidstankar. Saknad, längtan. Efter allt och ingenting. Alltid någonting annat. Än det jag har, just precis nu.

Om bara några dagar sitter vi på ett café i Barcelona, vandrar gator med katalanska namn, dricker billigt vin, dansar natten lång på ett diskotek och återser våra fina vänner. Den här veckan får gärna skynda på lite.

Gråmulen höstdag. Ont i huvudet. Flera koppar te. Sara Stridsberg. Poesiläsning i eftermiddag. Bio i kväll. Höstkappa & kängor. Måste skriva en dikt. Snart helg.

Ps. Fint att ni är så många som följde med mig hit. Glömt bort att säga det. Tack!

Stormvindarna som blåser utanför
blåser även i mig.  Om man kan
lära sig ensamhet, är det vad jag
sysslar med nu. Veckorna går,
jag tar mig igenom dem. Snabbt.
Landar hos dig på helgerna,
samlar nya krafter under sovmornarna
och mysiga höstpromenader.
För att ta mig igenom ännu en vecka.
Utan dig. Hösten är så mycket finare
om man är två. Som lever den tillsammans.

En hel värld i ett enda
fantastiskt blickomfång.

Men vi ska bli fria.
Vi ska ta oss ut ur den här friheten
och in i en annan.

(eller varför inte slungas,
baklänges, komma gående
rätt upp ur gatan och fylla
en hel gångtunnel
med närvaro, sina hjärtslag!)

han har en klibbig
joint
av antänd
natt i munnen.

För oss alla, en poesi

lika väldig

som ett andetag


Ett annat slags ensamhet
ett annat slags sparkar
och efternamnen
klistrades upp på dörrarna
som diagnoser på
obotliga sjukdomar

Stjärnhimlen är stor i natt,
stor och koncentrerad,
självlysande kirurgtråd av Tid.
Svarta symaskiner
sluter horisonten som ett sår,
det finns ingen historia och ingen framtid,
bara förflutet,

Jag går genom hav av duggregn
(utan riktning, ett underbart smärtsamt
fallande va? att aldrig
nå marken)
och lovar mig själv att minnas
vägen hit, alla som klev på nattbussar
och försvann för alltid
baklänges skrikande
in i gryningen

täcket kommer från Somalia,

det är rött och broderat med
sol från långt borta.


Och den som redan är förstörd
är också oförstörbar.


(och jag tänker att ändå, i slutändan
räcker det kanske att överleva
för att "klara det".

Livet.

Kanske är det vad det går ut på.
Kanske är fuck it
den mest geniala antites
som har yttrats i vårt årtusende).

Orions bälte ristar en båge på himlen,
bort över taken, en lie av vitt brons,
molnflagorna rusar förbi månen
och jag försöker hitta stjärnan
som jag som tolvåring
gav till min döda farmor
i Uganda.

Kärlek tar inte slut.
Den finns hela tiden, inuti oss.
Eftersom vi har upplevt den.

när man skär i dikter blir de större
när man skär i människor
krymper de.

orden du skrattande lärde mig att uttala.
Och den svarta portugisiska
som talas i Moçambique
är fortfarande det mjukaste språk
jag känner till.
I mina öron låter alla era ord runda och mäktiga,
som vårt  "älska"
eller "frihet".

Jag blundar ner i det svarta,
rykande kaffet.

Av Johannes Anyuru.

Jag virar halsduken hårdare kring halsen när jag går längst de öppna fälten. Sparkar lätt på några löv och känner hur skorna blir blöta av gräset. Jag går ensam. En timme senare är jag tillbaka på skolan. Skriver klart min novell och skickar in den. I natt sover jag ensam. Utan din arm runt min kropp. Utan dina andetag mot min nacke. Jag saknar dig mer och mer i veckorna. Tiden som vi har tillsammans går alldeles för fort. Veckorna med. Egentligen hinner jag inte tänka så mycket, på något. Men jag saknar att ha dig nära. Så där nära att det känns.

Jag som längtat efter färgstarka höstlöv och halsdukar känner redan vemod inför mörka höstkvällar. Kylan tränger sig sakta inpå huden och vi behöver skydda oss med lager-på-lager-principen för att överleva. Solen sjunker allt tidigare och tidigare bortom horisonterna. Omger oss av mörker. Jag saknar söderlandet och skulle gärna följa flyttfåglarnas exempel. För att inte gå under lyssnar jag på Melissas nya mästerverk, vandrar omkring i mina nya skor och dricker te. Snart har ännu en helg passerat. Tiden går alldeles för fort.

Jag läser Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist. Jag dricker rooiboste, med vaniljdoft. Jag saknar någon att småprata med. Skype räcker inte nu. Jag saknar någon som lyssnar på mina hårda slag mot tangenterna. Jag saknar att pussa på dig, sådär spontant. Jag lyssnade på Kent tidigare. Det var längesen. Som om de tillhör en annan tid. Isola.

Det regnar. Hösten traskar. Fäller gula löv från träden. Jag har det ganska mysigt ändå. Jag har nålat upp lite fotografier på anslagstavlan. Små minnen. Och en bild på dig. Mitt rum är lagom stort för mig, mina tankar, tomheten och saknaden. Skulle det vara större skulle det bli jobbigare. På nattduksbordet står min nya vän. Den andas klorofyll och är vacker. I höst ska jag samla kastanjer i jackfickan och fika varje fredag.



"Äntligen har jag hittat orden och jag hittar dina händer under bordet. Vi hinner bli nåt stort än, växa några meter, innan sommaren blir oktober."

Jag har spenderat augustis sista helg på Popaganda, dansat med min bästa vän framför stora scener och hållit min älskade i handen. Njutit av det som kanske var sommarens sista solstrålar och börjat lyssna på några nya band.

 

Idag har sommarvindarna varit som bortblåsta och hösten påminner om nya tider. Under tiden som regnet slog mot fönsterrutan satt jag i sängen med en ny vän och drack rooiboste. Vi har också promenerat ett varv längst fälten och fått boken till morgondagens lektion utläst. Jag trivs här.

Jag borde ha hur mycket som helst att berätta, men den där förbaskade tomheten förföljer mig även hit. I söndags inackorderade jag i alla fall till mitt rum på Tärna folkhögskola. Jonathan följde med mig hit, hjälpte mig att hänga upp gardiner, packa upp kassar och sova skavfötters med mig första natten. Men i måndagsmorse åkte han tillbaka hem och sedan dess har jag varit här på egen hand. Det känns förvånansvärt bra. Ensamheten kommer över mig ibland och ordatomheten är fruktansvärd, men annars har jag redan någon att prata med, trevliga klasskamrater, god mat fyra gånger om dagen och tillgång till simhallen, som hittills har utnyttjats varje kväll. Jag ska bli bättre på det här i framtiden, när jag har landat mentalt, till dess får ni ha det så bra.

Idag är det en vecka kvar tills jag får tillgång till mitt rum på Tärna. Och dagen där på börjar min höst på riktigt. Jag är livrädd och har aldrig känt mig så tom, på ord, tidigare...

Min sista vecka kommer jag att tillbringa med filosofiska tankar om livets mening. Analyser och instuderingsfrågor om vartannat. Det kommer att bli kämpigt att ta igen allt, men nu ska det bort. Jag vill lägga mina högskolestudier bakom mig. I alla fall för ett tag fram över.

Det var tre veckor sedan vi lämnade Barcelona bakom oss. Tiden bara försvinner. Sommaren tar slut och nya rutiner ska skapas. Jag har svårt att hänga med i svängarna, svårt att förstå, att saker och ting förändras så fort. Men det känns bra att livet inte står still. Att jag hela tiden är på väg någonstans. Jag önskar bara att jag hade lite mer tid för andhämtning.

Med bara två veckor kvar till hemfärd, passar vi på att njuta så mycket vi bara kan av våra sista Barcelonadagar. Vi tar tåget till en sandstrand utanför stan för att få vara ifred, badar i vågor, får sand mellan tårna, dricker mojito på strandcaféet, tar med oss picknic, kramas i sanden och får solkyssta kinder. Andra dagar träffar vi våra fina vänner, dricker drinkar, äter sushi, skrattar, sitter på torget natten lång och pratar om allt möjligt. Livet är nästan för bra just nu.

Det finns inte så mycket tid över till skolan, novelltävlingar och ett nyss påbörjat fotoboks-projekt. Jag pillar lite i Indesign och Photoshop under dagens varmaste timmar, försöker förgäves att hitta inspiration till skrivandet och ta i tu med filosofiska instuderingsfrågor, när jag hittar små luckor. Nu inväntar vi även besök av Jonathans föräldrar på torsdag, så vi har en hel del att stå i, i veckan. Vi ses när det finns tid för eftertankar.

/2011-07-10

Vi lever och vi har landat säkert i Sverige. I detta nu hör jag syrsorna sjunga i det höga gräset utanför och snart ska jag för första gången på ett år bädda ner mig i en riktig säng efter en mysig cykeltur.

Det har hänt mycket sedan i lördags. Vi har avslutat ett äventyr och påbörjat ett nytt. Vi har tagit farväl och kramat alla vänner med ett leende på läpparna och en tår i ögonvrån, med ett vi ses snart mellan läpparna innan vi hoppade på bussen mot flygplatsen. Vi har blivit upphämtade i Karlstad med åttio kilos packning, ätit veggoburgare på Max, blivit bjudna på mat, kramat familjemedlemmar, varit på loppisrundor på jakt efter nya möbler, utforskat nya Ikea, lagat mat och druckit vin på mammas balkong, tagit igen tid med syskonen i form av djupa samtal mitt i natten (och insett att jag har världens finaste familj), vi har städat i sovrummet i lilla huset (som ligger på Jonathans föräldrars tomt) där jag kommer att bo nu tills jag börjar på Tärna och ätit riktigt god pizza på Kajens fik.

Jag har också bidat min tid, rannsakat mig själv, gråtit en skvätt, men insett hur jävla skönt det är att vara hemma. Det trodde jag faktiskt inte. Livet står inte still just nu, jag har mycket att stå i, skola att ta igen, vänner att krama om, hus att städa, en höst att tänka på, natur att utforska och ett drös med böcker att läsa. Men jag ska försöka skriva ner mina rader så fort det finns lite tid över. Jag är glad att vi är tillbaka och att vi blev välkomnade med vackert sommarväder. Vi ses snart.

Jag tittar på foton från det här året, alla fina stunder med vännerna, alla fina stunder tillsammans med Jonathan, alla fina stunder som har passerat. Som snart är slut. Det är en vemodig känsla som hänger i luften idag. Det vankas avskedskalas klockan sex. Det känns i bröstet. Det känns overkligt att ett år har passerat så fort, men samtidigt så långsamt. Hur tar man farväl av den finaste tiden i ens liv?

En grå slöja har lagt sig över staden. Jag vaknar med dina händer längst mina revben. Balkongdörren står på glänt och gardinerna rör sig i takt med vinden. Du fixar kaffe naken och jag sitter inlindad i lakanen med rufsigt hår. Jag kommer att sakna morgnarna här.

Jag har bestämt mig. Det är här mina rader kommer att trilla ur i fortsättningen. Mitt liv går mot förändring, Barcelonavistelsen går mot sitt slut och en ny tid i mitt liv är på ingång. Den tjugofemte juli packar vi våra väskor och åker hem till Sverige. Det känns rätt. Det kanske inte är den bästa tidpunkten att starta en ny blogg, mitt i allt, men snart ser det luftigare ut i almanackan. Jag ska bara avklara denna helg med besök, nästa vecka med flytt, plugg och många fina stunder med vännerna, innan jag landar. Jag hoppas ni följer med mig på en ny resa.

(Det kommer att dyka upp två delar till i tillbakablicken, så fort det finns tid... det kan också hända att det dyker upp några gamla inlägg som jag tycker lite extra mycket om. Puss.)