På torsdagar får vi disponera tiden som vi vill. Jag har städat rummet, läst Kärlekens historia, njutit av sensommarvärme, haft besök, promenerat runt, pratat skit, fotograferat småsaker, lyssnat på Global Infantislist (av ren nyfikenhet, efter att ha sett en inspirerande dokumentär med Mare Kandre i går), ätit kakor, skrivit dikt och tidvis saknat både det ena och det andra.

Maj, juni och juli. 1, 2 & 3.

En av alla promenader. Med utsikt från Carmel.

En dag åkte vi till Castelldefels med Cornelia och badade.

Favoritfrukosten på sängen.

Vi spenderade en helt fantastisk helg i Edgars stuga uppe i Pyrenéerna.

En av alla promenader till Parc Güell.

Drack vin på stranden i väntan på månförmörkelsen.

Sitges.

Cornelia och Edgar från avskedsfesten i Parc Güell.

En hel värld i ett enda
fantastiskt blickomfång.

Men vi ska bli fria.
Vi ska ta oss ut ur den här friheten
och in i en annan.

(eller varför inte slungas,
baklänges, komma gående
rätt upp ur gatan och fylla
en hel gångtunnel
med närvaro, sina hjärtslag!)

han har en klibbig
joint
av antänd
natt i munnen.

För oss alla, en poesi

lika väldig

som ett andetag


Ett annat slags ensamhet
ett annat slags sparkar
och efternamnen
klistrades upp på dörrarna
som diagnoser på
obotliga sjukdomar

Stjärnhimlen är stor i natt,
stor och koncentrerad,
självlysande kirurgtråd av Tid.
Svarta symaskiner
sluter horisonten som ett sår,
det finns ingen historia och ingen framtid,
bara förflutet,

Jag går genom hav av duggregn
(utan riktning, ett underbart smärtsamt
fallande va? att aldrig
nå marken)
och lovar mig själv att minnas
vägen hit, alla som klev på nattbussar
och försvann för alltid
baklänges skrikande
in i gryningen

täcket kommer från Somalia,

det är rött och broderat med
sol från långt borta.


Och den som redan är förstörd
är också oförstörbar.


(och jag tänker att ändå, i slutändan
räcker det kanske att överleva
för att "klara det".

Livet.

Kanske är det vad det går ut på.
Kanske är fuck it
den mest geniala antites
som har yttrats i vårt årtusende).

Orions bälte ristar en båge på himlen,
bort över taken, en lie av vitt brons,
molnflagorna rusar förbi månen
och jag försöker hitta stjärnan
som jag som tolvåring
gav till min döda farmor
i Uganda.

Kärlek tar inte slut.
Den finns hela tiden, inuti oss.
Eftersom vi har upplevt den.

när man skär i dikter blir de större
när man skär i människor
krymper de.

orden du skrattande lärde mig att uttala.
Och den svarta portugisiska
som talas i Moçambique
är fortfarande det mjukaste språk
jag känner till.
I mina öron låter alla era ord runda och mäktiga,
som vårt  "älska"
eller "frihet".

Jag blundar ner i det svarta,
rykande kaffet.

Av Johannes Anyuru.

Jag vet inte hur det känns. Om det känns alls. Är varken glad eller ledsen. Svart eller vit. Bara en grå sörja, medelmåttig. Utan dig är jag halv, ofullständig. Jag vet det nu. Men jag måste fortsätta kämpa här. Det går bättre och bättre hela tiden, med skrivandet. Men jag saknar allt det där som jag hade för lite mer än två månader sedan. Det stavas: f r i h e t .

(egentligen är allt bra, det är bara jag som tänker lite för mycket ibland)

Läser diktsamlingen, Det är bara gudarna som är nya av Johannes Anyuru. Fantastisk. Är ordet. Är för lat för att koka te. Pratar i telefon och försöker gestalta en gammal mans ensamhet. Tidigare idag fångade jag höstfärger i kameran och önskade att tiden kunde förfrysa, nu när världen är som vackrast. Puss.

Jag virar höstens vemod

allt hårdare kring halsen

garnet skyddar mot kylan.

 

Mörkret tynger mig nu

redan innan klockan sju

regn mot huden på vägen hem längst gatan.

 

Du sparkar löven utmed

barndomens trottoarer,

 

alltid på väg någon annanstans.

Jag virar halsduken hårdare kring halsen när jag går längst de öppna fälten. Sparkar lätt på några löv och känner hur skorna blir blöta av gräset. Jag går ensam. En timme senare är jag tillbaka på skolan. Skriver klart min novell och skickar in den. I natt sover jag ensam. Utan din arm runt min kropp. Utan dina andetag mot min nacke. Jag saknar dig mer och mer i veckorna. Tiden som vi har tillsammans går alldeles för fort. Veckorna med. Egentligen hinner jag inte tänka så mycket, på något. Men jag saknar att ha dig nära. Så där nära att det känns.

Jag som längtat efter färgstarka höstlöv och halsdukar känner redan vemod inför mörka höstkvällar. Kylan tränger sig sakta inpå huden och vi behöver skydda oss med lager-på-lager-principen för att överleva. Solen sjunker allt tidigare och tidigare bortom horisonterna. Omger oss av mörker. Jag saknar söderlandet och skulle gärna följa flyttfåglarnas exempel. För att inte gå under lyssnar jag på Melissas nya mästerverk, vandrar omkring i mina nya skor och dricker te. Snart har ännu en helg passerat. Tiden går alldeles för fort.

Men i helgen ska jag försöka hinna; gräva ner mig i en ny novell, dricka vin med vännerna, äta sushi, sova, skriva poesi, kramas, promenera, läsa responstexter och fotografera.

Jag läser Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist. Jag dricker rooiboste, med vaniljdoft. Jag saknar någon att småprata med. Skype räcker inte nu. Jag saknar någon som lyssnar på mina hårda slag mot tangenterna. Jag saknar att pussa på dig, sådär spontant. Jag lyssnade på Kent tidigare. Det var längesen. Som om de tillhör en annan tid. Isola.

Det regnar. Hösten traskar. Fäller gula löv från träden. Jag har det ganska mysigt ändå. Jag har nålat upp lite fotografier på anslagstavlan. Små minnen. Och en bild på dig. Mitt rum är lagom stort för mig, mina tankar, tomheten och saknaden. Skulle det vara större skulle det bli jobbigare. På nattduksbordet står min nya vän. Den andas klorofyll och är vacker. I höst ska jag samla kastanjer i jackfickan och fika varje fredag.



"Äntligen har jag hittat orden och jag hittar dina händer under bordet. Vi hinner bli nåt stort än, växa några meter, innan sommaren blir oktober."

måsten skrämmer mig.

Helst höst.

Hellre riktigt mörka nätter,

än riktigt ljusa morgnar.

Helst få riktiga vänner.

Helst te.

Hellre språk,

än matematik.

Helst kameran runt halsen.

Hellre få viktiga ägodelar,

än onödiga måsten.

Helst honung.

Hellre känslokaos,

än inga känslor alls.

Helst rött.

Hellre författare i drömmen,

än en tråkig titel på pappret.

Helst på väg någonstans.

Helst tvåsamhet.

Hellre gott om tid,

än kort om tid.

Helst tåg.

Helst Haruki Murakami.

Är bättre på att falla än flyga.

Helst nutid.

Eftersom dåtiden redan är förbrukad.

 

/en dikt inspirerad av Wislawa Symborskas, Möjligheter.

Vinröda strumpbyxor. Nya titlar på nattduksbordet. Att min fina klocka äntligen tickar. Att en smidigare kamera är på väg hem till mig. Att jag snart kommer kunna lyssna på Melissa Horns nyaste skiva på LP. Kvällste. Höstlöv. Lättnaden som infinner sig när ångesten släpper. Att morgondagen börjar med vattengympa. Poesi.