En vacker dag ska jag börja fota och bygga meningar igen. Tills dess får ni nöja er med ett par gamla fotografier.

Ps. Livet är ganska fint just nu.

Dagarna försvinner utan att jag hinner skriva ner dem, betrakta dem, ta på dem, behålla dem, försöker hålla kvar dem, minnas dem. Men de går upp i rök utan att jag ens hinner andas dem.
Är min tid här förbi?

Vår blev återigen frostlandskap och jag fick mina första vinterbilder för den här vintern. Nu får det mer än gärna bli vår på riktigt. Tycker jag.

Dricker vaniljte, filosoferar, tittar igenom mappar med gamla bilder, vårlängtar, vill lära mig vika orgamifåglar, framtidsfunderar, läser dramatik, är ambivalent, fryser, lyssnar på Melissa Horn och äter kakor. Bakom gardinerna är det snöstorm.

Materiell lycka från Monki.

Sitter vid skrivbordet och lyssnar till tystnaden, det är alldeles stilla här, nästan spöklikt. Tittar ut. Snötäckta trädkroppar, mjuk himmel, solstrålarna gömmer sig mellan granarna och små små snöflingor virvlar i sidled utanför fönstret. Det är vackert här.

I dag har jag spelat in mina dikter, dammat av kameran, tagit en isande vinterpromenad, städat mitt rum och fått pojkvänssällskap. Nu ska vi läsa Murakami och dricka mintte.

Orkar knappt hålla ögonen öppna.
önskar jag hade en ljudbok att lyssna på.

citat ur diktsamlingen Hyperparasiterna.


Hittar bilder i bortglömda mappar och saknar att hålla i kameran.

Skriver i ljuset från sänglampan. Sorterar tankarna, som kläder i var byrålåda. Tänker att i morgon börjar en ny månad. Dagarna blir längre, ljusare. Snart blir jag väckt av solstrålarna på morgonen igen. Jag vill tro att det blir lättare då. Just nu går jag bara på rutin. Får dagarna att skynda på. Jag är tillbaka, för att slippa känna mig misslyckad. Och förhoppningsvis känner jag mig stolt på avslutningsdagen.

En dag som började med vånda, slutade oväntat fint med: diktprojek, promenader omgiven av frostbeklädda granar och vidöppna fält, rosa solnedgångar, lyhörda internatrum, pojkvänssällskap, blåbärschoklad och högläsning ur Fågeln som vrider upp världen.


Jagklarardethärjagklarardethär. Det är inte svårt.

du håller alltid vad du lovar
i mitten av sommarängen
visst gör du?

Jag lyssnar på med solen i ögonen och längtar bort från stormvindar och gråhimlar. Det har nog varit grått sedan jag kom hem med undantag för några kittlande solstrålar på julaftonsmorgon. Jag saknar snötäckta landskap och röda kinder. Vad som helst bara det känns. Något som lyckas ta mig ur den här dvalan. Jag vet dock inte om snö skulle hjälpa särskilt mycket. Det som får mitt hjärta att slå dubbla slag just nu är: Sandra & Jesper, rödvin, balkonghångel och dina gitarrfingertoppar mot mina revben.

Pyjamasen sitter fortfarande på, skivan har tystnat, det haglar utanför fönstret, Jonathan komponerar ny musik och jag vet inte varför det är så svårt för mig att sätta ord på allt det där stora. Som känns så jävla mycket. Hela tiden.

Gråtung himmel. Kaffe och gröt till frukost. Morgonmys med finaste. Toffs på sné. Första bilderna på evigheter. Mitt jullov börjar idag.

Jag hoppas det inte blir för kallt utan dig.