Det jobbigaste

 
 
 
Det jobbigaste med kärleken
är att aldrig veta
att du när som helst
kan sluta gilla mina ojämna tänder
eller min lena hud bakom öronen
eller mina födelsemärkskonstellationer 
att du när som helst kan välja att
lämna mig med kärlekskramp
i hela kroppen.

Vad jag gör nu för tiden

Hej,
 
jag bor numera på sjätte våningen i ett gult, rätt fult hus i Norrköping, men med fantastiska fönster och utsikt över hustaken. Här ifrån kan jag spana på fågelhav och pastellfärgade solnedgångar. Dingla med benen från hustaket om jag vågar. På morgnarna suddar jag gruset ur ögonen, sköljer av mig med kall vatten för att vakna till liv, jag är dålig på det. Att vakna. Stressar i mig en halv macka och går tio minuter till bussen. Jag jobbar på landsbygden, på ett filialbibliotek utanför Norrköping. Där hänger jag med barn och gamlingar hela dagarna, skrattar mig igenom lunchrasterna med världens bästa kolleger. Jag hittade vad jag ville till slut. Det rätta jobbet för mig, där jag kan få utlopp för min kreativitet utan prestationsångest, där jag får plocka med böcker varje dag. Läsa på om författare och hänga med i nyutgivningarna. Det borde vara den perfekta förutsättningen för att hitta tillbaka till skrivarlusten. Men det är svårt när man kommer hem trött på kvällarna, måste laga mat och vattna blommorna. Säga hej och kramas med sin partner, göra yoga och promenera. Det är lätt att fastna framför en tv-serie när orken inte riktigt räcker till. Jag är fortfarande en person med känslorna utanpå kroppen, med ångestanfall och dagar då jag inte orkar göra någonting. Jag har fått en medicin mot det och kanske hjälper det lite. Jag försöker dra ner på prestationerna, förväntningarna, stressa mindre, känna efter, vara mindre perfekt. Jag har slutat sträva efter lycka för att det är ett ouppnåerligt mål, jag försöker leva i nuet istället, ta det som det kommer och inte oroa mig i onödan. Säga nej till vissa saker för att hinna återhämta mig.
 
 
Idag lagade jag en sån där riktig jobbmiddag, sojabullar med stuvade makaroner och ketchup. Sa nej till att hänga med ut och dricka öl och gå på spelning. Satte mig istället på balkongen och solade mina vinternariga ben i 20 solgrader. Jag kan inte förstå att sommaren är på väg, att jag måste ha solglasögon för att inte bli yr och att jag måste vänja mig vid att gå barbent igen. Det är lika läskigt varje år tycker jag. Så är det ju allt det fina också, solnedgångspromenader runt strömmen, bad i ljumma sjöar, sola på klippor, ha picknick på en äng, cykla till badplatser och svettas i knävecken. Det känns ändå bra att veta att det går mot ljusare kvällar efter den här livslånga vintern som aldrig tycktes ta slut. Men nu så, är vi ute på andra sidan.

Min kropp...

(null)


Min kropp är inte lika

självklar som din

mitt kroppshår provocerar

medan ditt 

                 förstärker


din redan obestridliga 

plats i samhället


-maktskillnaden



Oktober

 

Kära oktober.

Jag trodde att vi hade nåt särskilt,

men jag känner mig sviken.

Du är ogästvänlig, blöt och mörk

Tränger allt djupare in i märgen

kyler ner

under lager-på-lager.

Jag håller mig inne,

vill inte konfrontera dig

under stormiga kvällar.

Vi har ändå ingenting mer att säga till varandra.

Du är ombytlig, opålitlig,

byter utseende

från glödande färgstark till sementgrå dassig jävla dimma

på bara några timmar.

Jag kan inte lita på dig längre.

Oktober, jag vill göra slut.


Hjärtstartare

”Dr. Westerlund har helande egenskaper.” Du fingrar på den, rycker försiktigt bort en kvist och vill att jag ska lukta på den. ”En superhälsoväxt”.

     Du vill hela mig, säger att den går att äta, att det kanske räcker med ett blad. Jag skrattar till och säger att ingenting kan hela mig. Speciellt inte dr. Westerlund. Eller du för den delen. Det där sista tänker jag bara, vet att du bara försöker vara snäll, men ändå får jag ingen luft. Syret håller på att ta slut i rummet, som om du svalt allt och tänker kväva mig.

     Vi sitter tysta, allt är spänt. Väntar på att jag ska gå sönder. Explodera, brytas ner till atomer och lysa upp en hel stad innan jag dör. Regna ner som aska.

     Du lägger din hand på mitt lår. Jag kan känna din puls, små stötar som försöker väcka liv i mig. Min egen hjärtstare. Men det enda jag kan tänka på är den enklaste flyktvägen härifrån.

     Jag vet vad som håller på att hända och det gör mig rädd. Rädd för den där handen på mitt lår och din röst som vill läka mig. Vill inte att du ska se mig som sjuk. Vill inte att du ska se mig alls. Blir genomskinlig i din blick. Jag tycker inte om att känna mig genomskinlig, tycker inte om när folk kan se, allt det där som inte ens jag kan se. Allt som ligger och skvalpar runt där inuti, bland inälvor och flera jordsnurr av blodådror.

     ”Du”… säger du.

     Jag svarar inte. Mina tankar är för upptagna med att stoppa det ostoppbara. Det är som att försöka stoppa en tsunami när den har som högst hastighet. Det är ingen idé att försöka fly. Allt är redan försent. Snart händer det.

     ”Det var inget…”

     Din hand ligger inte längre på mitt lår. Det gör mig ledsen, fast jag ville att du skulle ta bort den. Rummet har krympt och alla ord är slut. Du är rädd för mig, för att du inte kan hjälpa mig, för att du inte kan hindra mig.

     Vill jag dö, kan ingen göra någonting åt det.

     Du vet vad som håller på att hända. Att jag är alldeles för nära kanten. ”Jag kan skjutsa dig… du behöver träffa nån, nån som förstår dig, nån som inte är rädd…”

     Min hals snörps ihop. Dina ord hugger. Jag förstår att det är allvarligt och jag förstår vad mina tankar gör med mig. Hur de river sönder mig.

     ”Jag…”

     Jag vet inte vad jag ska säga. Tänker att jag måste säga någonting. Men meningen klyvs direkt.

     ”Kom!”

     Du ställer dig upp. Sträcker ut din hand. Jag lägger demonstrativt armarna i kors. Jag hatar dig.

     Det är fan bättre att hoppa från balkongen än att läggas in. Det är fan bättre att stanna här, än att…

     Det är bättre att dö.

     Jag kan lika gärna dö.

     Jag gråter tills mina ögonvitor färgas rosa. Skakar, sparkar. Du håller om mig, fast jag hatar dig. Jag försöker göra mig fri, skriker, sparkar, skakar. Du håller mig kvar, tills min kropp inte orkar mer, tills allt blir svart. Alla konturer löses upp och försvinner. Min kropp blir lealös. Allt är stilla och jag andas, men jag är inte där. Jag svävar. Din hand ligger mot mitt bröst, du säger att du aldrig skulle låta någonting hända mig. Jag hör dig bara väldigt, väldigt svagt. Känns som att jag har lock för öronen efter en flygresa. Ett brus som tjuter. Mitt huvud dunkar mot tinningarna.

      Jag öppnar ögonen. Ser dig svagt. Jag är fortfarande rädd. Rädd för vad du ska tycka, rädd för att du ska lämna mig. Rädd för vad som skulle kunna hända mig.

     Tårarna rinner igen. Mina armar klamrar sig fast runt din hals och du smeker mig ömt över håret. Gör mig trygg.

     ”Det kändes som att jag skulle dö.” Säger jag hackigt. ”Jag vill inte dö.”

     Du nickar bara, du vet.

     Jag drar in snor genom näsan, sväljer.

     Dina armar håller hårdare, säger att det ordnar sig. Att jag inte ska dö. Att jag ska leva länge än. Att jag ska leva mycket. Mycket mer än så här.


Ljumskar

Kom då

kyss mina höftben

stanna

gör så att det bränns

känns

andedräkten mot

mina ljumskar

dunstar

varsamhet är en dyrbarhet

gillar het

ömhet, närhet, verklighet

allt förutom ensamhet

som är en färdighet

en prioritet

klara dig själv

eller fastna i tvåsamhet

är lika med svaghet

det tog mig tjugosju år

att förstå

att det inte är mig det är fel på

utan världen

som förutsätter

kapital

men jag är minimal

lever för ett annat ideal

är trött på självhat

tro inte det är självvalt

kyss mig

ge mig nytt liv

det behövs ingen magi

för att förstå att det är vi

kom våren

allting börjar om

är du beredd

att skaka om?


Du gick och jag blev stark

Du går

Jag vill skjuta dig i ryggen. Se dina fantastiska skulderblad splittras. Vill se dig gå sönder, precis som jag.

 

Du går

Det är inte så att jag stannar. Det är bara så att jag blir kvar.

 

Du går

Jag vill skrika. Mina ord är torra och har fastnat i svalget. Egentligen finns det ingenting vettigt att säga här. Allt är redan försent.

 

Du går

Din ryggtavla är allt jag ser när du försvinner. Om jag var konstnär skulle jag måla dig. Hänga upp din ryggtavla på väggen och kasta pil mot den varje morgon.

 

Du går

Jag kommer alltid att vara den som stannar. Det är ingenting jag väljer, det bara blir så när den ena väljer att gå.

 

Du går

Jag vill slåss. Slå tills mina knogar blöder. Precis som dina när du blir frustrerad och arg och inte kan behärska dig. Jag vill känna hur det känns att vara så arg, så man vill skada sig själv. Inte vara så ledsen att man vill dö.

 

Du går

Du har vunnit och jag är hjälplös. Du har försprång och makten. Jag har ingenting, förutom galla i matstrupen.

 

Du går

Jag blir ensam. Du valde åt mig och kanske är det din största förtjänst.

 

Du går

Du har dåligt samvete. Slår huvudet i golvet, du sa att du gjorde det. Att du också mådde dåligt.

 

Du går

Jag är inte längre flickvännen som överlever pga. av dig. Jag är jag och jag lever pga. mig själv.

 

Du gick

Och jag blev stark. 


Anteckningar från berget (20015/06/04)

Nu sitter jag här igen. Solen är på väg ner över staden, staden jag aldrig riktigt fattat tycke för trots att jag snart bott här ett år. Sist vi satt här skrattade vi åt att vi var höga, på livet, eller av förvirringen av okända substanser i blodomloppet. Jag vet inte. Jag tyckte det var Umeås fel, allting.

 

Nu sitter jag här ensam och gråter. Det är vackert och luktar vår, våren har äntligen hittat upp hit och doften sprider sig i vinden. Björkpollen, syrener. Små partiklar som flyger omkring. För blåser det gör det alltid här. Jag gick en lång promenad över ängarna, över Berghem och så upp hit, till berget bakom universitetet. Kände hur världen försökte liva upp mig, hur allt var färgstarkt och kontrastrikt. Liksom ifyllt. Och någonstans inom mig kände jag något. Jag vet inte om det är så det känns att släppa taget, släppa taget om dig och mitt gamla liv. Att känna hopp och förtvivlan blandas i en salig blandning tills... allt spricker. Ifall det är nu det är dags att säga hejdå, tack för allt, men vi är klara nu. Framtiden har bestämt någonting annat för oss. För dig och för mig, på varsitt håll.

 

Jag sitter på berget och tårarna rinner, det är förlösande, sorgligt häpnadsväckande hoppfullt. För bakom tårarna och bortom horisonten väntar någonting nytt, bakom bergen skymtar någonting okänt. Jag vet inte vad det är och jag är livrädd, men någonting nytt blir det. Tillslut. Jag känner att jag vill släppa taget, ta kontroll över mitt eget liv. Känna att det är jag som bestämmer. Och, ja, jag kommer att överleva det här. Jag har bestämt mig. Jag har viljan, jag ska bara hitta styrkan också. Sen ska jag inte bara överleva, utan leva igen.

 

Och en dag kommer jag minnas dig och det vi haft, men längta efter någon annan (någonting annat).


En rymdpromenad

I en rymdpromenad över din ryggrad hoppar jag mellan ärr och födelsemärken. Du är min himlakropp. Jag memorerar dig. Dina utbuktningar, senor och muskler. Märken som talar om vad du kämpat mot, eller för. Mina fingrar vandrar mellan dina leverfläckar, bildar astronomiska mönster. Känner varje hårsäck, blodkärl som expanderar när jag rör vid dig. Jag hittar hela vintergatan på din rygg den morgonen. Jag sparar, skriver ner. Din dagsform, din hjärtrytm.


Ett dött fält

Du ser inte igenom mitt döda fält

av tomhet

som finns på min näthinna

ett sätt att försvinna

vinna tid

hinna ifatt

Du ser inte hur mina händer trevar

efter din

glödheta

livsglädje

Jag vill bara känna lite på den

mellan fingertopparna

studera strukturen

som håller upp dig

jordskorpan

under fötterna

rötterna

som binder dig

till

mig

Jag har ett dött fält på min näthinna

ett mörker

jag inte kan skingra


Sommarplaner

Malta 20-25 augusti 2014
 
Då var sommarens semester fixad. En vecka i Zagreb för att hälsa på kompisar och gå på festival och sedan tre veckor i Barcelona. Känns så himla bra. Längtar som bara den.

Gaustatoppen, 26 juli 2014

 
Längar till sommarens äventyr.

Passeig de Sant Joan

 
 
 

Jag

Jag är ett solblandat regn

ett spektrum av känslor

jag är liten och stark

på samma gång

jag har sovit bort alldeles för många soluppgångar

varit vaken alldeles för många nätter

jag är färgstark på hösten

lika färglös som himlen

när det är dåligt väder

jag är realist

för medveten för mitt eget bästa

jag är känslokaos

och alltid framtidsförvirrad

jag varvar skratt och gråt om vartannat

jag är tondöv och taktlös

makalös och sanslöst

förälskad

en dag ska jag förändra världen

andra ska jag skita i allt

skrika: Jag orkar inte mer.

jag är rödflammigt blek

tom och hjärndöd

onödig

jag är slöseri med tid

jag är solen bakom molnet

vill ingenting hellre än att lysa igenom lagret

av ozon och

föroreningar

jag ger inte upp

jag har bestämt mig

för att kämpa

vara fri utan måsten

jag är solen efter regnet

lugnet efter stormen

det lilla i det stora

och kanske pricken över i:et


Solblekt från i somras

Malta 20-25 augusti 2014

Blown Away

Jag har skrivit en novell. Det tog mig sju månader att färdigställa den, men nu är det klar. Jag vet att några av er har frågat mig om jag fortfarande skriver, och ja, det gör jag väl, bara inte så ofta. Här kommer den i alla fall. Hoppas ni gillar den!

 

 

 

Vi har känt varandra i precis tre timmar och fyrtiotvå minuter när vi vinglar ut från nattklubben med svettiga luggar och genomskinliga t-shirtar. Ditt vansinnigt vackra skratt studsar fram och tillbaka mellan de smala gångarna, som kallas gator, gränder, genomfarter. Med husfasader som nästan slickar varandra. Du svingar oss fram längs dessa snirkliga bakgator, jag har ingen aning om var vi är någonstans, men det kvittar. Det spelar ingen roll för du vet och vi har precis träffats och du är spännande och världsligt vacker. Med ditt kolsvarta, rödsprängda, glödheta hår och odefinierbara ögon. Som skiftar färg beroende på ljuset.

     Vi närmar oss havet. Gränderna blir bredare och fukten stiger från asfalten. Du saktar in, inte lika ivrig längre. Jag känner att det är någonting på gång. Världen håller på och öppnar sig. En ljusrosa dimma leder oss ut mellan husen och visar oss havet. Försjunket i ett lugnt morgondis. Allt är flytande, gränslöst, pastellfärgat. Du håller min hand, flätar dina små fingrar runt mina och säger, ser du havet, det är aldrig vackrare än nu. Och jag tror dig, ingenting har någonsin varit vackrare. Allt är tyst, inga vågor som kluckar mot stenar, inga skrikande måsar. Ingenting. Bara vi och ett oändligt hav. Allting är mjukt och vid horisonten reser sig solen ur havet, lika mäktig som ett urtida havsdjur. Om bara några timmar kommer alla konturer vara skarpa, djupblå och bestämda. Men än så länge är allting mjukt, orubbligt och utan kanter. Jag gillar världen bäst innan den har bestämt sig. När allt fortfarande är möjligt.

     Vi sätter oss på en bänk. Första parkett, för att se dagen vakna till liv. Det är nu det händer. En ny början. Tidvattnet sköljer bort fotspår, stenar, glas och du lägger din haka mot min hals. Du luktar sötsyrliga karameller precis som drinkarna vi hällt i oss under kvällen. Allt är lugnt. Jag är utmattad, förälskad, blown away. Jag drömmer. Du måste ha förtrollat mig.

 

*

 

När jag vaknar morgonen därpå sitter du på sängkanten och kammar ditt hår. Jag vet inte hur vi kom hem, hur länge vi tittade på soluppgången eller hur jag hamnade naken i din säng. Vem som klädde av vem och om mina händer hade varit fumliga. Du sitter där soldränkt och levande och det enda jag kan tänka på är min dåliga andedräkt och utsmetade mascara. God morgon solsken, säger du på ett språk jag knappt förstår och lägger ifrån dig borsten på nattygsbordet. Du kryper ner bredvid mig under lakanet, jag hinner inte med. Jag hinner aldrig med längre. Det är klibbigt och svalt på samma gång och du luktar nyduschat, fräscht, som citron och björksocker. Du kysser mig för första gången i solljus, utan berusning, mjukhet, dimma. Alla konturer är hårda och jag drar mig undan. Du är för verklig, för fin, för ren. Jag saknar röken i ditt toviga hår och din rörlighet på dansgolvet. Din renhet får mig att känna mig äcklig. Jag vill duscha först, säger jag och snor med mig lakanet från sängen, sveper in min nakenhet i det. Döljer mina skavanker, bristningar och ärr. Sådant som inte är vackert i starkt solljus.

     Vattnet luktar klor och jag tänker att jag aldrig kommer att lukta lika gott som du, hur mycket jag än skrubbar bort röken, alkoholen, svetten, gårdagen. Jag har vaknat och ingenting är sig likt. Drömmen är borta och här står jag nu, naken med bultande tinningar och träningsvärk i låren försöker jag reda ut hur jag hamnade här.

     Mönstret på din kjol var spretigt, luften nästan kvävande het. Ditt halsband tovade fast sig i mitt hår på dansgolvet. Du var eldig, precis som solen och jag var nyfiken.

     Riktigt nyfiken.

     Jag hittade dig på uteserveringen. Du stod ensam längst in i ett hörn och var precis på väg att fimpa en halv cigarett när jag fick syn på dig. Har du en tändare? frågade jag. Technomusiken dunkade i bakgrunden och du var tvungen att luta dig fram mot mig för att höra vad jag sa. Dina läppar rörde sig sensuellt mot min kind när du ursäktade dig och frågade om jag ville ha det som var kvar, det är gräs, weed, marijuana. Utan att tänka efter tackade jag ja. Natten har inga eftertankar och jag sög i mig det som var kvar, sedan dansade vi tätt intill bland hundratals andra berusade människokroppar. Vi höll ihop, tappade inte bort varandra i vimlet. Dansade nonstop tills luften tog slut och vi var tvungna att gå ut för att fylla lungorna med nytt syre. Vi köpte färgstarka drinkar och satte oss i baren. Du sa gång på gång, jag gillar dig du är fin och jag log generat åt ditt smicker. Vi pratade om mitt hemland, du hade aldrig sett snö i hela ditt liv. Hur överlever man, är det inte ruskigt kallt? frågade du och skrattade. Du hade det lyckligaste skrattet jag någonsin hade hört. Jag nickade och svarade att det gör man knappt. Sedan kysstes vi bara sådär från ingenstans och du sa, kom, jag måste visa dig en sak och så ramlade vi ut från klubben, ut på de tomma gatorna.

     Jag har sjunkit ner mot det turkosa kaklet. Jag har fått ett blåmärke på knät, det är violett och dunkar under huden. Precis som technomusiken i mina hörselgångar. Precis som dina hjärtslag under mina fingertoppar. Jag minns inte när jag fick det, men det gör ont när jag tar på det. Då fattar jag. Att du är på riktigt och att du väntar på mig därute. Du kanske ligger kvar i sängen eller så har du förflyttat dig till balkongen. Oavsett, så väntar du medan jag dröjer mig kvar i duschen. Rädd för att möta mitt riktiga jag. Jag är inte densamma utan alkohol i blodet, när jag är nykter är jag blyg och tråkig. Inte det minsta exotisk som du. Jag känner mig som en bluff. Mitt nattjag har lurat dig.

 

     ”SURPRISE!”

      

     Jag är ingenting.

 

Jag ser dig genom fönstret när jag kommer ut ur duschen insvept i ett rosa badlakan. Du sitter på balkongen med benen i skräddarställning och halva ditt ansikte skuggas av parasollet. Solglasögonen döljer din blick, men jag kan ändå se att den är långt borta. Balkonggolvet bränner mig under fotsulorna när jag kliver ut genom dörren. Först märker du mig inte, jag står och letar efter en öppningsfras, men ingenting känns naturligt. När du ser mig skiner du upp. Jag skäms och har svårt att möta din blick, men när du tittar på mig med ditt milda leende känner jag mig dum. Du tar av dig solglasögonen när jag sätter mig mittemot dig. Jag vilar i dina ögon en stund. Du gör mig lugn. Det är först då jag lägger märke till att du har dukat fram frukost.

     ”Vad fint du har gjort”, säger jag när du är på väg att hälla upp kaffe i min kopp.

     Du rycker på axlarna och ditt ansiktsuttryck antyder att du har gjort det här förut.

     ”I bet you’ve done this a thousand times before…”Allting går i ultrarapid och jag hinner ångra mig innan jag ens har sagt klart meningen.

    Efter en stund svarar du med din finurligt charmiga otydlighet, kanske det, och jag försöker vifta bort det lika lätt som du precis hade gjort. Som ett skämt. Fast jag kan inte låta bli att undra, ditt leende säger massor samtidigt som ingenting.

     Vi sitter tysta. Solen bränner mig från sidan och jag ska precis ställa ner kaffekoppen på bordet när den kommer. Som en smäll på käften. Den oundvikliga frågan.

     ”Hur länge stannar du?”

     Jag hade hoppats på att undgå den frågan. Låta den ligga orörd tills det var dags och smita iväg utan ett ord. Eller kanske ändra mig i sista sekund. Jag hade inte bestämt mig än.

     Nu kunde jag inte ljuga.

     ”Mitt flyg går redan ikväll…” säger jag med en bismak som påminner om skam långt bak på tungan. Fastän jag inte har någonting att skämmas för.

     Jag kan se att du biter dig i kinden. Besvikelsen sätter sig som ett litet dimmoln i dina ögon och suddar ut skärpan på dina annars helt klara pupiller.

     ”Så snart? Jag hade hoppats på att det var längre.”

     ”Jag med. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare.”

     Rösten vibrerar när jag säger det. Jag menar varje ord. Det kommer inifrån. Långt inifrån. Kanske så långt att jag inte har sagt någonting som känts så äkta förut.

     Du rör nervöst på fingrarna, jag lägger min hand ovanpå din och försöker lugna dem.

     ”I wish I could stay”, säger jag och vill att det ska vara sant. Men det är det inte, verkligheten har hunnit i kapp oss.  

     ”Jag kan följa med till flygplatsen, om du vill?”

     Jag nickar.

     Okej.

     Jag tänker på vad okej verkligen innebär i det här sammanhanget. Jag kan se oss på flygplatsen. Gaten stänger om ett par minuter. Du är på väg att säga hejdå, men jag hinner före, tar tag i din hand, liksom fångar upp den och drar dig intill mig. Jag tar initiativet, första och antagligen det sista. Vi kysser varandra länge. Båda smakar kaffe och det är inte den godaste kyssen men den är på riktigt. Vi är på riktigt, flygplatsen är på riktigt och gaten stänger.

     Jag måste gå.

     Jag släpper din hand, tittar inte bakåt. Säger inte hejdå, känns bättre att det förblir osagt. Rullväskans klickande ljud mot golvet, hjärtat som hugger mot revbenen, flygväninnornas glada leenden. Jag vänder mig inte om, vill inte se besvikelsen i dina ögon eller ta död på det där lilla hoppet om att jag kanske, kanske vänder mig om och kommer tillbaka som på film. Det finns en möjlighet, men jag går bara. Vill inte se om du gråter, vill inte att du ska se att jag gråter.

 

Jag har bränt mig på axlarna, du smeker mig med fingertopparna över den röda, varma huden. Solkrämen svider mot min bleka, solskygga hy. Dina händer är svala, helande. Din hud är perfekt. Perfekt solbränd och slät, van vid ett varmare klimat. Du är exotisk som ett vilt främmande djur, från en brännhet savann. Jag gillar att se dig så, som någonting främmande.

      Du lägger ifrån dig solkrämen, föser undan min ljusa lugg och tittar rakt in i mig. Jag blottar mitt inre för dig, jag blottar allt för dig, tänker jag och lägger armarna runt din midja och drar dig intill mig, över mig. Du kysser mig på halsen och min kropp böjer sig mot dig. Jag dör nästan av upphetsning. Dör av att du är så verklig, så het, så exotisk. Dör av att jag vill ha dig så mycket. Av känslan som är så främmande, befängd och overklig.

     Eller bara ny.

     Solen väller in genom fönsterrutorna och allt är vitt, utfrätt, som ett överexponerat fotografi. Jag känner mig vacker. Jag vill inte gömma mig längre, vill att du ska se hela mig.

     Precis som jag ser dig.

 

*

 

Taxin kör in på flygplatsen. Jag betalar chauffören och han hjälper mig med min väska. Jag ler som tack för hjälpen. Garcías. Jag tar två steg mot entrén sedan stannar jag, ställer ner väskan på trottoarkanten och tar ett djupt andetag. Leendet sjunker undan. Jag är inte redo. Jag står orörlig omringad av människor från världens alla håll och kanter. En asiat stöter till mig med sin portfölj, en annan tycker att jag borde akta på mig. Mierda. Alla skyndar. Taxin står kvar, han undrar säkert varför jag bara står där och inte går in som alla andra, han tror kanske att jag har glömt något utan att komma på vad det är än. Jag vet inte vad jag väntar på, ett tecken, en uppenbarelse? Någonting som får mig att tänka klart. Men ingenting händer. Jag står mitt i vägen framför ingången, alla irriterar mig. Till slut kommer en vakt och ber mig gå åt sidan.

 

Jag köper en kaffe när jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen. I väntsalen är det nästan tomt på folk. Helt plötsligt ingen som skyndar. Jag sätter mig längst ut på en av de långa raddorna med obekväma plaststolar och väntar. Solen är på väg ner över flygfältet, ett orangelila ljus lägger sig i mitt knä. Flygplanen ser ut som pappersflygplan när de lyfter, svarta och kantiga mot skyn. Det ser ofarligt ut. Ändå vrider sig magen varje gång jag ser det.

     Jag fick som jag ville – inget jobbigt hejdå på flygplatsen. Jag behövde inte ens övertala dig, sa bara att det skulle bli för dramatiskt, för definitivt. Vi hade ju inte känt varandra så länge. Ditt lugn gjorde mig svettig. Det var mitt val, ändå gjorde det ont. Jag hade nog velat ha lite mer motstånd, någonting som bekräftade att jag betydde något, att jag var speciell.

     En snabb kram och ett hejdå senare hoppade jag in i taxins baksäte. Jag kördes till flygplatsen utan att reflektera över landskapet som for förbi oss, såg ingenting av de torra fälten, vinodlingarna eller havet och bergstopparna. Jag kände mig urholkad. Det var som om du sugit ur mig all substans när du kramade mig. Sparat det du ville ha och lämnat kvar ett tunt skal.

     Jag undrar om du tittade efter mig från balkongen när jag åkte, jag tittade aldrig efter. Undrar om du grät eller bara gjorde dig iordning för en ny utekväll med kompisar. Som om allt var som vanligt och låtsas som om ingenting av det här hade hänt. Snart skulle jag också vara hemma, och kanske skulle jag se dig på skype ibland, kanske ett mejl här och där, eller så skulle du glömma bort mig lika snabbt som du målat ny mascara och druckit upp kvällens första glas med vin. Kanske skulle du hinna träffa någon ny innan jag ens hunnit hem.

 

Det har redan blivit mörkt. Jag sitter på flygplanet och väntar på avgång. Det är försenat. Fyra minuter försenat, jag kollar på klockan hela tiden. Det kliar i hela kroppen och jag kan inte sitta still med benen.

 

Tio minuter förenat.

 

 

Jag gör det inte, tänker jag.

 

I nästa sekund ser jag mig själv dra ner väskan ur facket ovanför sätet. En flygvärdinna protesterar bakom min rygg. Jag får tjafsa en stund innan de öppnar åt mig. Men tillslut ger de med sig.

 

Jag chansar.

 

Jag flyr fältet, flygfältet. Springer genom vänthallen, ut genom säkerhetskontrollen, förbi alla människor på resande fot, ut ur terminalen. Jag vinkar in en taxi, slänger in väskan i baksätet och säger: Kör! Kör mig bort härifrån.

 

Jag stannar.


Försök 1

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja skriva. Jag minns att jag tänkte att jag är rädd, för att visa mig här. Det var längesen och det känns inte som hemma längre. Jag hade nästan glömt mitt lösenord. Men det började faktiskt med att jag tittade tillbaka och fick för mig att jag skulle skriva någonting igen, för att se hur det känns. Det finns en del minnen sparade här. Och då slog det mig att det finns ännu fler som inte gör det. Arkiven från de senaste åren är nästintill tomma förutom på lite bilder från nu och då, på fina stunder. Så där ytligt, romantiserande. Men ingenting om hur saker och ting kändes eller vad jag gjorde en helt vanlig regngrå tisdag.

 

Jag vet inte om jag kommer skriva igen efter det här eller om det bara är en tillfällighet. Jag hoppas att jag inte gör någon besviken i så fall. Jag ville bara känna på tangenterna igen, känna hur det känns att publicera sig, öppet inför allmänheten. Jag är nog fortfarande lite rädd, det känns ovant. Kanske till och med meningslöst? Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än.


Hej!

Jag har flyttat till Umeå och börjat studera till bibliotekarie. Efter flera år av grubblande så känns det som om jag har hamnat rätt. Med rätt människor, i rätt sammanhang och till och med i rätt stad.
 
Puss och kram.

Norge, fjällvandring

Hardangervidda 27-28/7 -2014
 

Norge, första morgonen


Rujkan 2014-07-26

På balkongen

En morgon i april. I Barcelona.
 

Om jag var ett krig

Jag skriver inte så mycket längre. Jag önskar att jag gjorde det och att självkritiken inte var ett hinder. Men det är som det är och jag försöker lite då och då. Ibland skriver jag en rad eller två. För ett år sedan skrev jag en hel novell.

 

Det är inte första gången jag står vid järnvägsbron och tittar ut över räcket, räknar stjärnor mot en blanksvart himmel och väntar på ett tåg. I fantasin balanserar jag på stången, rak i ryggen och med utsträckta armar utan att vingla till i vinddraget när godståget passerar. Lika stadig som en ballerina. I verkligheten skulle jag med största sannolikhet tappa balansen och falla mot järnvägsspåret. Lika hjälplös som en fågelunge. Jag kan inte låta bli att undra hur sekunderna av viktlöshet skulle kännas, hur jag skulle bli fjäderlätt och sedan tung som en sten under loppet av några hundradelssekunder.

     Skulle jag hinna ångra mig? Tankarna flaxar runt i huvudet som hundratals virriga fladdermöss.

 

Jag började med skjortknapparna, lät skjortan hasa ner över axlarna och sedan landa i en hög på golvet. Midjan hade smalnat av ytterligare och revbenskonturen syntes tydligt under den tunna, nästan genomskinliga huden. Ådrorna lyste violetta genom skinnet och på mina underarmar sicksackade sig rakbladsränderna, vissa bleka, vissa skorpiga och blodiga. Jag tragglade med byxknappen, knäppte upp bh:n och blev stående i bara trosorna. Jag stelnade framför spegeln. En utmärglad, spöklik kropp stirrade tillbaka på mig.

     Det var inte jag.

     De ostadiga benen, spagettiarmarna, en flickas bröst, de vassa höftbenen. Avsmalnade kinder, urholkade ögon. Ingenting fanns kvar av mig sedan mitt liv förutbestämts av cancern.

     Jag blundade intensivt, hela ansiktet spändes och drog ihop sig till ett russin. Jag bad till Gud i det tysta. Upprepade mantran i mitt inre. Jag-vill-inte-dö, jag-vill-inte-dö, snälla-gud-rädda-mig-från-döden. Jag hade läst någonstans att det fanns människor som blivit botade från sina sjukdomar genom att tänka bort dem. Genom en inre tankekraft. Så jag tänkte och tänkte tills mitt huvud höll på att explodera och när jag öppnade ögonen blödde jag från näsan.

     ”Meja!”

     Det knackade på toalettdörren. Jag stödde mig mot badkarskanten på svaga ben, med brusande huvud.

     ”Är du där?”

     Knackningarna övergick till bultningar och jag hörde oron i min mammas röst på andra sidan.

     Vredet klickade till när jag låste upp dörren och stack ut huvudet genom springan. ”Vad är det?”

     ”Gumman, blöder du näsblod nu igen?” Hon tittade på mig med huvudet på sned. Jag stod inte ut med hennes ängsliga ansiktsuttryck och medlidande.

     ”Det är ingen fara”, skyndade jag avvisande att säga.

     ”Får jag komma in?”

     ”Nej, det är ingen fara sa jag. Jag vill vara ifred.”

     Mamma vände sig om halvvägs mot trappan och sa med len röst. ”Maten är klar om en halvtimme.”

     Jag var inte hungrig. Eller jag var nog hungrig egentligen men jag hade ingen aptit. Det var som om alla mina mänskliga instinkter gått vilse på de snåriga stigar som utgjorde mina känslor. De fanns där, hungerkänslorna, men jag var för känslomässigt upptagen för att kunna sätta fingret på dem. Dessutom var jag vansinnigt trött på ångkokta grönsaker och råris.

 

Efter middagen stoppade jag mina barfotafötter i pappas alldeles för stora träskor och gick ut i trädgården. Det blöta höstgräset kittlade mina hälar när jag gick över gräsmattan som låg öde i solnedgången. Jag satte mig i hammocken, kröp ihop med benen indragna mot kroppen. Det fick mig att tänka på en liten tjej. En liten tjej som brukade sitta i hammocken och lyssna på sommarregnssmatter mot canvastaket och se den dagssvarta himlen blinka till av blixtljus. Det måste ha varit innan jag blev sjuk. Eller åtminstone innan vi visste om att jag var det.

     Solen låg blodröd halvt vilande mot trädtopparna. Gräset var oklippt och blomrabatterna hade inte rensats på flera år. Trädgården fick mig att tänka på ett land som härjats av krig och sedan lämnats att förfalla. En plats ingen längre brydde sig om. Allting hade stått still sedan jag fick min diagnos, som en trasig klocka. Mamma hade sagt upp sig från sitt jobb för att kunna finnas där för mig. Varje sekund, varje minut. Pappa höll sig mest i bakgrunden, det var hans sätt att hantera det hela. Jag kunde inte sluta tänka på om klockan någon gång skulle få nytt batteri och börja ticka igen. Eller var jag kriget som de aldrig någonsin skulle återhämta sig ifrån?

     ”Fryser du inte här ute?”

     Mamma hade smugit sig runt hammocken medan jag suttit uppslukad av tankar.

     ”Vi behöver nog klippa gräset snart… innan allt växer igen”, sa jag och nickade ut mot trädgården.

     ”Det är nog ingen idé, hösten är snart här och så är vi ju ändå aldrig här ute.” Mamma tog ett steg närmare och la sin högra hand på min axel. Hennes hand luktade diskmedel. Klassisk, grön Yes.

     ”Nej, jag vet. Varför är vi inte det? Jag vill inte att allting ska dö på grund av mig.”

     ”Det är inget som dör på grund av dig. Det har bara inte funnits tid”, sa mamma tröstande.

     ”Jag känner mig som ett krig. Jag kämpar förgäves fast jag redan vet hur det kommer att sluta, vi kommer ändå att förlora. Det vet vi ju, ändå fortsätter vi. Det kanske vore bättre att kapitulera nu, innan situationen förvärras, för er som blir kvar här när kriget är slut…” Mamma satte sig ner bredvid mig. Jag kunde se att hon tänkte, hon fick små rynkor i pannan då. ”Jag står inte ut med att göra er ledsna”, fortsatte jag.

     ”Du är inget krig Meja”, sa mamma och i skymningsdiset kunde jag urskilja en tår på hennes kind.

 

Jag vaknade med krypningar i benen efter två timmas sömn. Yrvaket satte jag mig på sängkanten och försökte sparka liv i benen. Bli av med myrorna under huden. Successivt återvände blodet till dem och likaså känseln. Trött på biverkningarna av medicinerna reste jag mig upp och slängde på mig samma kläder som jag haft dagen innan. De låg i en hög på fåtöljen intill fönstret. Jag smög ner för den knarriga trappan och stannade för att lyssna mellan varje trappsteg. Försiktigt knöt jag mina skor i hallen.

     När jag kom ut på gården började jag springa. Vinddraget från den råa luften trängde igenom fleecetröjan mot mitt bröst när jag sprang förbi de sovande villorna på gatan där jag bor. Förbi lekparken där jag ofta lekte som barn, längs cykelbanan genom skogspartiet som leder till järnvägsbron. Jag ökade hastigheten när vinden ven mellan träden tills jag till slut fick blodsmak i munnen. Hjärtat bankade i halsgropen. Jag hade glömt bort hur det kändes att springa, hur ont det gjorde i lungorna när man hämtade andan.

 

Det är som sagt inte första gången jag står här vid järnvägsbron. Och jag skulle nog ångra mig. Jag ångrar mig redan nu. Jag kommer inte att hoppa, det är inte det det handlar om. Men jag blir lugn av att stå här. Lugn av att veta att det är jag som bestämmer över mitt liv. Inte cancern.

     Jag står kvar, hänger med överkroppen över broräcket. Efter krig blir man stark, tänker jag när det första nattåget passerar. Mina föräldrar skulle återhämta sig och trädgården skulle blomma igen. Och jag kommer att kämpa tills jag stupar, för mitt liv är inte slut än.


Vykortsvyer

 
Sista dagen i Budapest. Vårsol och solnedgång över broarna.

Gult

 
Det är måndag och klockan är tio. Jag hör din klocka dovt under täcket. Puttar lite försiktigt på dig för att du ska stänga av alarmet. Du är ju ledig idag. Du vaknar inte. Jag öppnar ögonen och det är ljust i rummet, solstrålar som tränger sig igenom rullgardinen och väller in genom balkongdörren. Det är den sjuttonde februari, men det känns som vår. För första gången på länge känner jag för att gå upp tidigare än dig. Jag smyger upp, tar lite bilder och går på toaletten. Du flackar med ögonlocken och säger "hej", när jag kommer tillbaka. Vi går upp och du kokar kaffe i mockabryggaren medan jag diskar. Du brer smörgåsar och jag arrangerar frukostbrickan. Gult på gult. Och jag är glad.
 
Efter lunch beger vi oss ut i skogen. Snön har smält och bäcken porlar. Vi vandrar en mil och pratar om att göra en riktig vandring senare i vår, när vitsipporna slagit ut.

På en bänk vid Donau

Budapest 3 februari 2014, vårkänslor.

Givakt

Budapest 31 januari 2014

Curtin lovers

 
Min vän Amanda, som vi åkte tillsammans med till Budapest, hennes föräldrar äger lägenheten som vi bodde i under vår vistelse där. Florstunna gardiner, gigantiska fönster och ljuset som strömmade in när vi anlände skapade en helt magisk känsla. Vi hade fem fantastiska dagar tillsammans, i en stad jag förälskade mig i direkt. Det underliga språket, känslan av gammalt och nytt på en och samma gång, de trevliga caféerna, den konstiga valutan. En resa jag kommer minnas hela livet.
 

Budapest

30 januari 2014
 
(more to come)

Fotoögonblick 2013

2013 har varit ett bildfattigt år och den här bloggen har verkligen gått på sparlåga. Men jag lyckades föreviga några frekvenser. Troligtvis de finaste. Varsågoda!
 
Årets första bilder fotades i januari. Jonathan fick offra sig i kylan, för en snöängel.
I mars fotades årets första och enda självporträtt. Vi skulle på bio och jag hade knut i håret och blus med krage.
Dagarna blev ljusare och jag fotograferade Jonathan i sängen.
Och så kom våren. Syrenbusken blommade utanför balkongen.
I början av maj flög vi till Barcelona. Det regnade så gott som nonstop i fem dagar. Första gången vi haft otur med vädret. Vi förflyttade oss mest mellan olika barer och umgicks med vännerna.
I slutet av maj tog vi årets första dopp i Lisjön. Vilket blev ett av årets finaste minnen.
Efter midsommar bilade vi ner till Skåne för att träffa Robin och Olle. På vägen ner körde vi förbi en helt fantastisk himmel.
Väl nere i Skåne fick vi en hel del gjort. Trots dåligt väder. Vi körde runt i Österlen, åt fin mat på Kiviks musteri och sprang runt med hundarna i regnet.
Jonathan och Robin. En liten favorit i repris. På kvällen hade jag årets roligaste utekväll på Moriskan.
På vägen hem tog vi en omväg förbi Kullens fyr. Solen sken upp precis när vi kom dit och det var precis lika vackert som jag mindes det. Vågorna som slog mot klipporna och vidderna som breder ut sig. Fantastisk, filmisk miljö.
I slutet av juli åkte vi på bilsemester till Norrland. Och det kan nog ha varit det finaste vi gjort. Någonsin.
Vi besökte Sveriges mest välbevarade urskog mitt i ingenstans. Vackert och snårigt. Jag åt hjortron direkt från marken och plockade de godaste blåbären.
Hällingsåfallet.
Vi tältade på den ena vackra platsen efter den andra. Jonathan spelade lägereldsmusik.
Reflektion från Ragundadalen.
Vi åkte till norraste, norraste Jämtland, på gränsen till Norge för att vandra och bestiga berg. Långt borta vid horrisonten skymtar siluetten av berget vi kämpade oss upp på, det sovande lejonet, kallas det.
Här sitter jag på toppen och tittar ut. Fantastiska vyer. Och det mäktigaste jag gjort någonsin. Vill vandra i berg hela tiden.
 
2014 ska jag sova mindre och le mer. Förhoppningsvis skriva och fotografera mer också. Så det så. Puss på er!

Att återvända...

 
 

om så bara för en stund.