Snön töar i tre plusgrader. Solpelare sträcker sig mellan fönstren i lägenheten. Jag skriver dramatik och recensioner. Tröttnar på orden som aldrig vill nå fram. Köper småsaker på secondhand trots pengabrist. Är hemma för mycket. Fikar på ikea. Mår bra. På torsdag åker vi till Stockholm för att besöka dramalabbet och sedan byts dramatikveckorna ut mot sportlov.



Söker lite verklig dramatik också. Men det är svårare att åstadkomma.

Livet har stått på min sida idag. Jag har till och med varit relativt lycklig vissa stunder som till exempel när jag hittade en skrivmaskin på en söt liten secondhandbutik i Sala för en femtiolapp. Annars har jag vandrat omkring i skolans lokaler med den gula tröjan, varit på förintelseföreläsning, fikat med Jonathan, skrivit dramatiksynopsis och ätit kiwi. Puss fina ni.

Imorgon ska jag födelsedagsfira finaste Sandra och få en stor kram.

Dricker vaniljte, filosoferar, tittar igenom mappar med gamla bilder, vårlängtar, vill lära mig vika orgamifåglar, framtidsfunderar, läser dramatik, är ambivalent, fryser, lyssnar på Melissa Horn och äter kakor. Bakom gardinerna är det snöstorm.

Han håller den i handen.

Gatlyktorna bildar pärlband längs med cykelbanan. Regndropparna lyser i skenet och landar innanför kragen. Höstfärgerna har förvandlats till en brun sörja intill vägkanten. Han går förbi centralstationen, där A-laget spelar kvällens sista minuter på övertid. Förbi småbåtshamnen, där båtarna förbereds för vinterdvala, förbi stadsparken, förbi det upplysta biblioteket. Förbi fotbollsplanen där han spelade match varje söndag när han var tio. Han stannar vid shellmackens nattlucka. Ett paket vita Prince, tack, säger han. Han sätter sig på en bänk, tänder en cigarett och drar två djupa bloss. Blåser ut röken mot den becksvarta himlen med bakåtlutat huvud. I ett försök att slå bort ett minne fokuserar han på hur röken omformar sig. Julia stod i köket och han studerade hennes rörelsemönster från köksbordet. Han färglägger minnet av hennes armar och rygg när hon gnuggade diskborsten mot de sjungande kristallglasen. Hon vände sig om och frågade vad han tittade på. Jag fastnade med blicken, du är så vacker när du diskar, sa han. Skrattandes med hela ansiktet skvätte hon lödder mot honom.

Då låg den på bordet.

Regnet har upphört. Månen beskådar världen genom ett sprucket moln. Han slänger cigaretten på asfalten, glöden splittras när den slår mot marken. Han fortsätter. Förbi de nedsläckta höghusen vid ån, endast ett fåtal fönster vittnar om liv. En TV-apparat flimrar bakom en siluett. Han vänder bort blicken från balkongen på första våningen, när han känner hur hans ögon möter någon annans. Fötterna för honom förbi lekparken. En gunga pendlar med ett spöklikt gnissel när han passerar. Ljuset från gatlyktorna upphör och hans skugga försvinner allt efter mörkret omfamnar honom. Gångbanan fortsätter uppför, genom ett skogsparti. Träden står likt en disciplinerad armé intill båda sidorna. Han skyndar framåt och svär åt kommunen som inte sett till att byta ut lamporna. Med en grundlös lättnad pustar han ut på andra sidan, han kan se sin andedräkt sträcka sig en armlängd från sitt ansikte. För bara några månader sedan hade de promenerat i sensommarnatten, under en stjärnklar himmel, längs samma gata. Han ser dem framför sig. Han höll Julia i handen. Det är svårt att minnas om han var lycklig när de gick där, än svårare att veta hur hon hade känt. Han vet inte varför han kommer ihåg just den natten, de hade promenerat samma vända säkert minst en gång i veckan de senaste två åren. Han viker av och går genom villaområdet. Strålkastarna från en mötande bil bländar honom och ränderna från billyktorna dröjer sig kvar i diset efter att den har passerat. En bild av hennes krampaktiga händer runt rattlädret flyttar fokus från nuet. Var du tvungen att ta upp det där igen? hade hon sagt med vassa stämband. Han kan inte minnas vad det gällde.

Den skaver i fickan.

Han går genom den upplysta tunneln vars väggar är täckta av graffiti. Intill lamporna har spindlarna byggt sina nät. Han stannar upp och förundras över hur de små liven kan vara smarta nog att räkna ut att ljuset drar till sig deras mat. När han kommer ut på andra sidan sträcker han ut handen för att greppa den fuktiga luften. Snön kommer snart. Han gräver ner händerna djupt i jackfickorna.

De stod i fönstret och tittade ut på snöflingorna som sakta pudrade gräsmattan på framsidan. Det var dagen efter de hade hängt upp den där ohyggligt fula halmstjärnan som de hade fått av Julias mormor. Ska vi verkligen hänga upp den där? hade han frågat. En doft av kanel och kardemumma hängde kvar i luften efter eftermiddagens adventsfika. Gästerna hade precis gått hem och de hade äntligen fått en lugn stund. De tittade på varandra under skimret från halmstjärnan och gick tillsammans mot sovrummet.

Då låg den nog i hallen.

Han kommer på sig själv med att ha stannat utanför den gamla cykelverkstan. Det har stått tomt i många år nu, men skylten hänger fortfarande kvar ovanför och gallret hänger varaktigt framför de spröjsade fönsterrutorna. En och annan ruta är sönderslagen. Han minns när han och hans pappa hade åkt dit för att äntligen köpa den där metallicblå BMX-cykeln som han hade tjatat om så länge. En medelålders man kommer gående mot honom, framför honom i ett stumt läderkoppel drar en osmidig svartvit Bulldogg. Den grymtar likt en gris när de passerar. Julia hade länge velat skaffa hund, men på den punkten hade han varit stenhård.

 

Det prasslar i träden utanför biblioteket. Han har gått i en cirkel. Han går förbi Konsum, in i stan igen. En port slår igen på avstånd och han ser tidningsbudet korsa gatan med vagnen framför sig. Ett skyltfönster drar till sig hans uppmärksamhet. Där hänger klänningen som Julia hade haft på sig förra lördagen. Hon hade klätt upp sig mer än vanligt den kvällen och när han tänker tillbaka, hade hon varit väldigt frånvarande. Mobiltelefonen vibrerar i fickan. Han låter tonen dö ut.

 

Ett vasst duggregn faller över honom, han går med bestämda steg genom centrum. Han sicksackar sig genom gamla stan som vattnet mellan kullerstenarna. Han springer nästan, genar över kyrkogården och ser Julia i höstsolen när hon plockade kastanjer under trädet på andra sidan. Hon hade den där brandröda halsduken runt halsen. Den han hade köpt till henne i födelsedagspresent året innan. Han fortsätter längs grusgången på andra sidan kyrkogården och går uppför den gamla stentrappan.

Uppe på bron blickar han ut över stadssiluetten. Han kan knappt urskilja vattendropparna när de nuddar vattenytan. Vinden sliter tag i hans hår och för första gången denna natt känner han sig riktigt frusen. Hans tår är stela och öronen känns ömma när han rör vid dem. Han studerar den svarta massan, den flyter rofyllt under honom, som för att hejda sig från att frysa till is. Med jackärmen stryker han undan en tår från kinden, därefter plockar han upp den ur jeansfickan. Han sträcker ut handen över räcket, knyter fingrarna hårt. Tvekar, innan han slänger den ut i novembernatten.

Den singlar tyst mot vattenytan.

1. Köpte en fin fin lampa till vardagsrummsfönstret, för 40 kronor.
2. Hamnade helt spontant på Hattfabriken med mamma och Dirsy.
3. Åkte skridskor på Mälarisen.
4. Åt pizza på stan och köpte blåa koppar på Indiska och solskenströjan.

Ont i magen

På mitt lilla Tärnarum & på dramatiklektionerna.

 

Ont i hjärtat

I telefonluren.

 

 

Aj.

Materiell lycka från Monki.

påbörjar jag kärleksnoveller och saknar rökiga Barcelonabarer, det billiga halvsöta vinet och promenaderna i den nästintill outhärdliga luften, som stoppade syreflödet till lungorna. Jag saknar känslan av att vara långt hemifrån. Att komma till okänd mark och ha en hel ny värld att utforska framför sig. Och jag saknar vännerna vi lämnade kvar där och och och...

allt det där som vi hade turen att få uppleva.

Men i stället skriver jag imaginära berättelser och tittar på spanska filmer. Det är fint det med.

Sitter vid skrivbordet och lyssnar till tystnaden, det är alldeles stilla här, nästan spöklikt. Tittar ut. Snötäckta trädkroppar, mjuk himmel, solstrålarna gömmer sig mellan granarna och små små snöflingor virvlar i sidled utanför fönstret. Det är vackert här.

I dag har jag spelat in mina dikter, dammat av kameran, tagit en isande vinterpromenad, städat mitt rum och fått pojkvänssällskap. Nu ska vi läsa Murakami och dricka mintte.

Orkar knappt hålla ögonen öppna.
önskar jag hade en ljudbok att lyssna på.

citat ur diktsamlingen Hyperparasiterna.


Hittar bilder i bortglömda mappar och saknar att hålla i kameran.

Skriver i ljuset från sänglampan. Sorterar tankarna, som kläder i var byrålåda. Tänker att i morgon börjar en ny månad. Dagarna blir längre, ljusare. Snart blir jag väckt av solstrålarna på morgonen igen. Jag vill tro att det blir lättare då. Just nu går jag bara på rutin. Får dagarna att skynda på. Jag är tillbaka, för att slippa känna mig misslyckad. Och förhoppningsvis känner jag mig stolt på avslutningsdagen.

En dag som började med vånda, slutade oväntat fint med: diktprojek, promenader omgiven av frostbeklädda granar och vidöppna fält, rosa solnedgångar, lyhörda internatrum, pojkvänssällskap, blåbärschoklad och högläsning ur Fågeln som vrider upp världen.


Jagklarardethärjagklarardethär. Det är inte svårt.

2011-12-25

Hänger upp finaste Stringhyllan som vi sprang in i på Stadsmissionen under julruschen.

 

2011-12-31

2011 blir svårslaget. Omöjligt, nästan.

 

2012-01-01

Vaknar i en hård bäddsoffa, taken är snötäckta.

Känner ingenting alls. Som ett tomt hål i magen.

 

2012-01-03

Organiserat kaos, oorganiserat stök. Skriver om utspillda kaffekoppar och ekonomisk kris. Uppdiktade meningar, en efter en, tränger igenom pappret.

 

2012-01-05

Köper en iPhone och stickar ett fodral att lägga tinget i. Tror först att jag tappat förståndet, när jag inser hur lycklig jag blev.

 

2012-01-06

Stirrar upp i taket.

Senare:
jag är vacker när du rör vid mig.

 

2012-01-07

Vaknar tidigt av en oregelbunden molnspricka och lyssnar på Acoustic France till frukost. Är livrädd för att återvända till skolan. Bakar pizza och spelar Alfapet på kvällen.

 

2012-01-08

Dricker te ur nya lilla My-koppen och fryser om låren.

 

2012-01-10/17

 

2012-01-18

Gråter på klassföreståndarens kontor.

 

2012-01-19
Invärtes kaos. Försöker och lyckas. Stickar sockor och skriver dikter.

huden knottrar sig / framhäver dina födelsemärken / de liknar stjärnhimlar / över skuldrorna / dina revben / sticks / under täcket / frasiga decemberläppar / lipsyl / för lenheten / demoner under madrassen / nu försvinner jag / somnar på din axel / lova att aldrig somna innan mig / du håller alltid vad du lovar / visst gör du?

en sommaräng / jag ser dig / långt där borta / ditt stripiga hår, dina röda slingor / tunn hud / plast / jag hade aldrig / k u n n a t  n å  d i g  d ä r / i dimman, i mörkret / ditt skratt / dina halvmånsfärgade läppar / VÄNTA / kom till mig / (kom in i mig) / ser dig sova / stilla / i mitten av sommarängen

2012-01-21
Solen skiner. Kommer hem till ett nytapetserat vardagsrum, beställer sushi och somnar innan klockan nio.

2012-01-24
Sitter i biblioteket och skriver dikter. Har på mig en blårandig skjorta. Tittar på snön som sakta faller till marken. Det känns tungt men jag klarar det.

(Jag är min egen omöjlighet, aldrig din)

2012-01-25

Välfärden krackelerar

men du förblir tinderögd

så länge du kan köpa ditt glitter

 

det får hända varsomhelst

men inte här i närheten tack.

 

Krig gör sig bäst på håll

missförhållandena fastnade i tv-rutan

och ditt spektrum förblev enfärgat.

Likgiltigt

och din dunkudde var lika skön som alltid.

 

Det är en fantastisk förmåga vi har det där

att kunna blunda.

 

2012-01-26
Läser Hyperparasiterna. Promenerar och väntar. Fikar i Sala. Somnar med dig nära.

2012-01-27
Klär upp mig, dricker vin tillsammans med vänner, promenerar hem i natten. Livet känns okej.

2012-01-29
Spegelångest och jag-hann-inte-ut-i-solen-idag-heller-ångest.
(ångest är för övrigt världens fulaste ord och borde inte få finnas.)

2012-01-30 idag
Livet känns overkligt söndertrasslat. Solen sticks och jag vet inte hur jag hamnade här. Mitt rum på Tärna står tomt på mig och jag önskar att jag kunde stanna tiden och lämna allt som det är (och komma tillbaka när allt känns bra igen).


Hörde jag fågelkvitter?