Försök 1
Jag vet inte vad det var som fick mig att börja skriva. Jag minns att jag tänkte att jag är rädd, för att visa mig här. Det var längesen och det känns inte som hemma längre. Jag hade nästan glömt mitt lösenord. Men det började faktiskt med att jag tittade tillbaka och fick för mig att jag skulle skriva någonting igen, för att se hur det känns. Det finns en del minnen sparade här. Och då slog det mig att det finns ännu fler som inte gör det. Arkiven från de senaste åren är nästintill tomma förutom på lite bilder från nu och då, på fina stunder. Så där ytligt, romantiserande. Men ingenting om hur saker och ting kändes eller vad jag gjorde en helt vanlig regngrå tisdag.
Jag vet inte om jag kommer skriva igen efter det här eller om det bara är en tillfällighet. Jag hoppas att jag inte gör någon besviken i så fall. Jag ville bara känna på tangenterna igen, känna hur det känns att publicera sig, öppet inför allmänheten. Jag är nog fortfarande lite rädd, det känns ovant. Kanske till och med meningslöst? Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än.
jag tycker det är fint med livstecken då och då.
Jag läser i alla fall.
Puss! Jag tittar in här då och då och blev glad av några nya ord. Jag försöker också skriva lite på den här bloggen (det kanske jag inte ens har sagt?) för att inte glömma dagarna här. Du vet ju hur det är. Saknar dig. <3
Jag kikar också in. Saknar dina ord. Men du ska skriva för dig själv, inte för någon annan.
Dina ord är alltid uppskattade och vackra i mina ögon. Ta din tid. Du är välkommen tillbaka, när som.
Kram