Nu sitter jag här igen. Solen är på väg ner över staden, staden jag aldrig riktigt fattat tycke för trots att jag snart bott här ett år. Sist vi satt här skrattade vi åt att vi var höga, på livet, eller av förvirringen av okända substanser i blodomloppet. Jag vet inte. Jag tyckte det var Umeås fel, allting.

Nu sitter jag här ensam och gråter. Det är vackert och luktar vår, våren har äntligen hittat upp hit och doften sprider sig i vinden. Björkpollen, syrener. Små partiklar som flyger omkring. För blåser det gör det alltid här. Jag gick en lång promenad över ängarna, över Berghem och så upp hit, till berget bakom universitetet. Kände hur världen försökte liva upp mig, hur allt var färgstarkt och kontrastrikt. Liksom ifyllt. Och någonstans inom mig kände jag något. Jag vet inte om det är så det känns att släppa taget, släppa taget om dig och mitt gamla liv. Att känna hopp och förtvivlan blandas i en salig blandning tills... allt spricker. Ifall det är nu det är dags att säga hejdå, tack för allt, men vi är klara nu. Framtiden har bestämt någonting annat för oss. För dig och för mig, på varsitt håll.

Jag sitter på berget och tårarna rinner, det är förlösande, sorgligt häpnadsväckande hoppfullt. För bakom tårarna och bortom horisonten väntar någonting nytt, bakom bergen skymtar någonting okänt. Jag vet inte vad det är och jag är livrädd, men någonting nytt blir det. Tillslut. Jag känner att jag vill släppa taget, ta kontroll över mitt eget liv. Känna att det är jag som bestämmer. Och, ja, jag kommer att överleva det här. Jag har bestämt mig. Jag har viljan, jag ska bara hitta styrkan också. Sen ska jag inte bara överleva, utan leva igen.

Och en dag kommer jag minnas dig och det vi haft, men längta efter någon annan (någonting annat).