Hjärtstartare

”Dr. Westerlund har helande egenskaper.” Du fingrar på den, rycker försiktigt bort en kvist och vill att jag ska lukta på den. ”En superhälsoväxt”.

     Du vill hela mig, säger att den går att äta, att det kanske räcker med ett blad. Jag skrattar till och säger att ingenting kan hela mig. Speciellt inte dr. Westerlund. Eller du för den delen. Det där sista tänker jag bara, vet att du bara försöker vara snäll, men ändå får jag ingen luft. Syret håller på att ta slut i rummet, som om du svalt allt och tänker kväva mig.

     Vi sitter tysta, allt är spänt. Väntar på att jag ska gå sönder. Explodera, brytas ner till atomer och lysa upp en hel stad innan jag dör. Regna ner som aska.

     Du lägger din hand på mitt lår. Jag kan känna din puls, små stötar som försöker väcka liv i mig. Min egen hjärtstare. Men det enda jag kan tänka på är den enklaste flyktvägen härifrån.

     Jag vet vad som håller på att hända och det gör mig rädd. Rädd för den där handen på mitt lår och din röst som vill läka mig. Vill inte att du ska se mig som sjuk. Vill inte att du ska se mig alls. Blir genomskinlig i din blick. Jag tycker inte om att känna mig genomskinlig, tycker inte om när folk kan se, allt det där som inte ens jag kan se. Allt som ligger och skvalpar runt där inuti, bland inälvor och flera jordsnurr av blodådror.

     ”Du”… säger du.

     Jag svarar inte. Mina tankar är för upptagna med att stoppa det ostoppbara. Det är som att försöka stoppa en tsunami när den har som högst hastighet. Det är ingen idé att försöka fly. Allt är redan försent. Snart händer det.

     ”Det var inget…”

     Din hand ligger inte längre på mitt lår. Det gör mig ledsen, fast jag ville att du skulle ta bort den. Rummet har krympt och alla ord är slut. Du är rädd för mig, för att du inte kan hjälpa mig, för att du inte kan hindra mig.

     Vill jag dö, kan ingen göra någonting åt det.

     Du vet vad som håller på att hända. Att jag är alldeles för nära kanten. ”Jag kan skjutsa dig… du behöver träffa nån, nån som förstår dig, nån som inte är rädd…”

     Min hals snörps ihop. Dina ord hugger. Jag förstår att det är allvarligt och jag förstår vad mina tankar gör med mig. Hur de river sönder mig.

     ”Jag…”

     Jag vet inte vad jag ska säga. Tänker att jag måste säga någonting. Men meningen klyvs direkt.

     ”Kom!”

     Du ställer dig upp. Sträcker ut din hand. Jag lägger demonstrativt armarna i kors. Jag hatar dig.

     Det är fan bättre att hoppa från balkongen än att läggas in. Det är fan bättre att stanna här, än att…

     Det är bättre att dö.

     Jag kan lika gärna dö.

     Jag gråter tills mina ögonvitor färgas rosa. Skakar, sparkar. Du håller om mig, fast jag hatar dig. Jag försöker göra mig fri, skriker, sparkar, skakar. Du håller mig kvar, tills min kropp inte orkar mer, tills allt blir svart. Alla konturer löses upp och försvinner. Min kropp blir lealös. Allt är stilla och jag andas, men jag är inte där. Jag svävar. Din hand ligger mot mitt bröst, du säger att du aldrig skulle låta någonting hända mig. Jag hör dig bara väldigt, väldigt svagt. Känns som att jag har lock för öronen efter en flygresa. Ett brus som tjuter. Mitt huvud dunkar mot tinningarna.

      Jag öppnar ögonen. Ser dig svagt. Jag är fortfarande rädd. Rädd för vad du ska tycka, rädd för att du ska lämna mig. Rädd för vad som skulle kunna hända mig.

     Tårarna rinner igen. Mina armar klamrar sig fast runt din hals och du smeker mig ömt över håret. Gör mig trygg.

     ”Det kändes som att jag skulle dö.” Säger jag hackigt. ”Jag vill inte dö.”

     Du nickar bara, du vet.

     Jag drar in snor genom näsan, sväljer.

     Dina armar håller hårdare, säger att det ordnar sig. Att jag inte ska dö. Att jag ska leva länge än. Att jag ska leva mycket. Mycket mer än så här.


Kommentarer
från: Jasmine

Wow! Det finns rader skrivna av dig som får hela mig att förundras och fascineras av vad några ord i vacker följd kan framkalla. Tack så mycket för att du delar med dig.
Ta vara på dig och kom ihåg att du är värdefull.
Kram

2016-05-26 / 18:29:01
URL: http://rosanatt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback