Ny blogg

 
Solglimt.blogg.se
 
 

Vad jag gör nu för tiden

Hej,
 
jag bor numera på sjätte våningen i ett gult, rätt fult hus i Norrköping, men med fantastiska fönster och utsikt över hustaken. Här ifrån kan jag spana på fågelhav och pastellfärgade solnedgångar. Dingla med benen från hustaket om jag vågar. På morgnarna suddar jag gruset ur ögonen, sköljer av mig med kall vatten för att vakna till liv, jag är dålig på det. Att vakna. Stressar i mig en halv macka och går tio minuter till bussen. Jag jobbar på landsbygden, på ett filialbibliotek utanför Norrköping. Där hänger jag med barn och gamlingar hela dagarna, skrattar mig igenom lunchrasterna med världens bästa kolleger. Jag hittade vad jag ville till slut. Det rätta jobbet för mig, där jag kan få utlopp för min kreativitet utan prestationsångest, där jag får plocka med böcker varje dag. Läsa på om författare och hänga med i nyutgivningarna. Det borde vara den perfekta förutsättningen för att hitta tillbaka till skrivarlusten. Men det är svårt när man kommer hem trött på kvällarna, måste laga mat och vattna blommorna. Säga hej och kramas med sin partner, göra yoga och promenera. Det är lätt att fastna framför en tv-serie när orken inte riktigt räcker till. Jag är fortfarande en person med känslorna utanpå kroppen, med ångestanfall och dagar då jag inte orkar göra någonting. Jag har fått en medicin mot det och kanske hjälper det lite. Jag försöker dra ner på prestationerna, förväntningarna, stressa mindre, känna efter, vara mindre perfekt. Jag har slutat sträva efter lycka för att det är ett ouppnåerligt mål, jag försöker leva i nuet istället, ta det som det kommer och inte oroa mig i onödan. Säga nej till vissa saker för att hinna återhämta mig.
 
 
Idag lagade jag en sån där riktig jobbmiddag, sojabullar med stuvade makaroner och ketchup. Sa nej till att hänga med ut och dricka öl och gå på spelning. Satte mig istället på balkongen och solade mina vinternariga ben i 20 solgrader. Jag kan inte förstå att sommaren är på väg, att jag måste ha solglasögon för att inte bli yr och att jag måste vänja mig vid att gå barbent igen. Det är lika läskigt varje år tycker jag. Så är det ju allt det fina också, solnedgångspromenader runt strömmen, bad i ljumma sjöar, sola på klippor, ha picknick på en äng, cykla till badplatser och svettas i knävecken. Det känns ändå bra att veta att det går mot ljusare kvällar efter den här livslånga vintern som aldrig tycktes ta slut. Men nu så, är vi ute på andra sidan.

Min kropp...

(null)


Min kropp är inte lika

självklar som din

mitt kroppshår provocerar

medan ditt 

                 förstärker


din redan obestridliga 

plats i samhället


-maktskillnaden



Du gick och jag blev stark

Du går

Jag vill skjuta dig i ryggen. Se dina fantastiska skulderblad splittras. Vill se dig gå sönder, precis som jag.

 

Du går

Det är inte så att jag stannar. Det är bara så att jag blir kvar.

 

Du går

Jag vill skrika. Mina ord är torra och har fastnat i svalget. Egentligen finns det ingenting vettigt att säga här. Allt är redan försent.

 

Du går

Din ryggtavla är allt jag ser när du försvinner. Om jag var konstnär skulle jag måla dig. Hänga upp din ryggtavla på väggen och kasta pil mot den varje morgon.

 

Du går

Jag kommer alltid att vara den som stannar. Det är ingenting jag väljer, det bara blir så när den ena väljer att gå.

 

Du går

Jag vill slåss. Slå tills mina knogar blöder. Precis som dina när du blir frustrerad och arg och inte kan behärska dig. Jag vill känna hur det känns att vara så arg, så man vill skada sig själv. Inte vara så ledsen att man vill dö.

 

Du går

Du har vunnit och jag är hjälplös. Du har försprång och makten. Jag har ingenting, förutom galla i matstrupen.

 

Du går

Jag blir ensam. Du valde åt mig och kanske är det din största förtjänst.

 

Du går

Du har dåligt samvete. Slår huvudet i golvet, du sa att du gjorde det. Att du också mådde dåligt.

 

Du går

Jag är inte längre flickvännen som överlever pga. av dig. Jag är jag och jag lever pga. mig själv.

 

Du gick

Och jag blev stark. 


Anteckningar från berget (20015/06/04)

Nu sitter jag här igen. Solen är på väg ner över staden, staden jag aldrig riktigt fattat tycke för trots att jag snart bott här ett år. Sist vi satt här skrattade vi åt att vi var höga, på livet, eller av förvirringen av okända substanser i blodomloppet. Jag vet inte. Jag tyckte det var Umeås fel, allting.

 

Nu sitter jag här ensam och gråter. Det är vackert och luktar vår, våren har äntligen hittat upp hit och doften sprider sig i vinden. Björkpollen, syrener. Små partiklar som flyger omkring. För blåser det gör det alltid här. Jag gick en lång promenad över ängarna, över Berghem och så upp hit, till berget bakom universitetet. Kände hur världen försökte liva upp mig, hur allt var färgstarkt och kontrastrikt. Liksom ifyllt. Och någonstans inom mig kände jag något. Jag vet inte om det är så det känns att släppa taget, släppa taget om dig och mitt gamla liv. Att känna hopp och förtvivlan blandas i en salig blandning tills... allt spricker. Ifall det är nu det är dags att säga hejdå, tack för allt, men vi är klara nu. Framtiden har bestämt någonting annat för oss. För dig och för mig, på varsitt håll.

 

Jag sitter på berget och tårarna rinner, det är förlösande, sorgligt häpnadsväckande hoppfullt. För bakom tårarna och bortom horisonten väntar någonting nytt, bakom bergen skymtar någonting okänt. Jag vet inte vad det är och jag är livrädd, men någonting nytt blir det. Tillslut. Jag känner att jag vill släppa taget, ta kontroll över mitt eget liv. Känna att det är jag som bestämmer. Och, ja, jag kommer att överleva det här. Jag har bestämt mig. Jag har viljan, jag ska bara hitta styrkan också. Sen ska jag inte bara överleva, utan leva igen.

 

Och en dag kommer jag minnas dig och det vi haft, men längta efter någon annan (någonting annat).


Passeig de Sant Joan

 
 
 

Jag

Jag är ett solblandat regn

ett spektrum av känslor

jag är liten och stark

på samma gång

jag har sovit bort alldeles för många soluppgångar

varit vaken alldeles för många nätter

jag är färgstark på hösten

lika färglös som himlen

när det är dåligt väder

jag är realist

för medveten för mitt eget bästa

jag är känslokaos

och alltid framtidsförvirrad

jag varvar skratt och gråt om vartannat

jag är tondöv och taktlös

makalös och sanslöst

förälskad

en dag ska jag förändra världen

andra ska jag skita i allt

skrika: Jag orkar inte mer.

jag är rödflammigt blek

tom och hjärndöd

onödig

jag är slöseri med tid

jag är solen bakom molnet

vill ingenting hellre än att lysa igenom lagret

av ozon och

föroreningar

jag ger inte upp

jag har bestämt mig

för att kämpa

vara fri utan måsten

jag är solen efter regnet

lugnet efter stormen

det lilla i det stora

och kanske pricken över i:et


Försök 1

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja skriva. Jag minns att jag tänkte att jag är rädd, för att visa mig här. Det var längesen och det känns inte som hemma längre. Jag hade nästan glömt mitt lösenord. Men det började faktiskt med att jag tittade tillbaka och fick för mig att jag skulle skriva någonting igen, för att se hur det känns. Det finns en del minnen sparade här. Och då slog det mig att det finns ännu fler som inte gör det. Arkiven från de senaste åren är nästintill tomma förutom på lite bilder från nu och då, på fina stunder. Så där ytligt, romantiserande. Men ingenting om hur saker och ting kändes eller vad jag gjorde en helt vanlig regngrå tisdag.

 

Jag vet inte om jag kommer skriva igen efter det här eller om det bara är en tillfällighet. Jag hoppas att jag inte gör någon besviken i så fall. Jag ville bara känna på tangenterna igen, känna hur det känns att publicera sig, öppet inför allmänheten. Jag är nog fortfarande lite rädd, det känns ovant. Kanske till och med meningslöst? Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än.


Hej!

Jag har flyttat till Umeå och börjat studera till bibliotekarie. Efter flera år av grubblande så känns det som om jag har hamnat rätt. Med rätt människor, i rätt sammanhang och till och med i rätt stad.
 
Puss och kram.

Gult

 
Det är måndag och klockan är tio. Jag hör din klocka dovt under täcket. Puttar lite försiktigt på dig för att du ska stänga av alarmet. Du är ju ledig idag. Du vaknar inte. Jag öppnar ögonen och det är ljust i rummet, solstrålar som tränger sig igenom rullgardinen och väller in genom balkongdörren. Det är den sjuttonde februari, men det känns som vår. För första gången på länge känner jag för att gå upp tidigare än dig. Jag smyger upp, tar lite bilder och går på toaletten. Du flackar med ögonlocken och säger "hej", när jag kommer tillbaka. Vi går upp och du kokar kaffe i mockabryggaren medan jag diskar. Du brer smörgåsar och jag arrangerar frukostbrickan. Gult på gult. Och jag är glad.
 
Efter lunch beger vi oss ut i skogen. Snön har smält och bäcken porlar. Vi vandrar en mil och pratar om att göra en riktig vandring senare i vår, när vitsipporna slagit ut.

Hängbron, Ragundadalen


Dag 1

2013-07-25, Hammarbacken.
 
Vi är på väg någonstas. I vår röda, nymålade Golf. Vi är på väg någonstans, norrut, uppåt. Mot nya platser. Vi har precis lämnat Fagersta, vi åker in i Dalarna och lämnar Västmanland bakom oss. Nu är vi på väg mot nya platser som vi aldrig tidigare besökt. Vi ska bo i tält intill klipphällar, se solnedgångar och laga mat på stormkök. Vi ska åka flera hundramil och upptäcka nya platser. Vårt första stopp blev en badplats utanför Borlänge, där ljuset var pastellaktigt och vattnet sammetslent. I natt sover vi intill en damm i närheten av Gimmen, grillar och tar en springtur för att se solnedgången färga allt i lila.

Årets första dopp

Lisjön tjugonde maj 2013

Fåordig

Jag hittar aldrig tillbaka till bloggkarusellen igen. Inte på riktigt. Jag har glömt bort hur man formulerar läsvärda blogginlägg och vet inte alls vad ni vill se här. Dessutom står kameran mest som prydnad på stringhyllan och samlar damm och de få ord jag formulerar skickas in för bedömning till universitetet. Jag som hade hoppats på att skriva mer för min egen skull det här året. Men motivationen brister och tiden räcker inte till. Jag kommer och går som jag vill, hoppas det är okej.
 
Om ni vill se mer av min vardag så finns jag på Instagram, florstunn heter jag där.

Jag lärde mig att änglar bara finns i snö

 
Snön smälter om dagarna nu men nätterna är fortfarande präglade av tio minusgrader. Jag tittar ut på en klarblå himmel och skriver. Jag har massor att ta igen. Men jag tänkte ändå unna mig en solskenspromenad mitt i allt för att sedan komma hem med rosiga kinder, äta potatis- och purjolökssoppa och fortsätta där jag slutade.

Solbrist

 
Med bara några få soltimmar i februari känner jag mig alldeles blek och glåmig och längtan efter sommarljus är oändlig.

Jag gläntar på gardinen


Jag slåss mot influensavirus och ser februari snöa bort genom fönsterrutan.

En lördag i januari

 
Den här veckan har varit lite bättre än tidigare januariveckor. Jag har prickat av uppgifter på biblioteket en måndagseftermiddag, hittat fina Rörstrand-assietter på Läkarmissionen, promenerat och bastat med mamma, fikat med systrarna nere på stan och idag tog vi en lång promenad ute på isen i vackert vinterlandskap som avslutades med en kopp varmchoklad inne på hamnens fik. Jag har också ätit bättre, sovit mindre och tränat mer. Allting verkar vara på väg åt rätt håll.

En tid som bara går och aldrig kommer igen

Barcelona 2012-05-08
 
Snön tynger trädens grenar och kylan trycker på utanför fönstret och vill in, till värmen. Jag bläddrar i mappar med gamla bilder från dagar som aldrig kommer igen. Från dagar då vi ansvarslöst, planlöst promenerade i ett nytt land, där hela ansiktet fylldes med solljus. Där vi träffade nya vänner med andra bakgrunder, där vi fick uppleva en ny kultur och känna oss delaktiga. Det var en kravlös tid, en tid som lämnat ett enormt tomrum inombords. En tid jag aldrig vill lämna bakom mig.

Det nya året

Det nya året började på en okänd efterfest, efter en trevlig kväll med vänner, efter att vi skålat in tolvslaget under fyverkerier och regnskurar uppe på Djäkneberget. Sedan dess har jag mest sovit och gått på promenader och bestämt mig för att inte dricka alkohol på minst en månad. Nu stresskriver jag på tre uppgifter samtidigt och försöker få ordning på allt.
 
God fortsättning alla fina!

Tidigare inlägg