Hej,

 

jag bor numera på sjätte våningen i ett gult, rätt fult hus i Norrköping, men med fantastiska fönster och utsikt över hustaken. Här ifrån kan jag spana på fågelhav och pastellfärgade solnedgångar. Dingla med benen från hustaket om jag vågar. På morgnarna suddar jag gruset ur ögonen, sköljer av mig med kall vatten för att vakna till liv, jag är dålig på det. Att vakna. Stressar i mig en halv macka och går tio minuter till bussen. Jag jobbar på landsbygden, på ett filialbibliotek utanför Norrköping. Där hänger jag med barn och gamlingar hela dagarna, skrattar mig igenom lunchrasterna med världens bästa kolleger. Jag hittade vad jag ville till slut. Det rätta jobbet för mig, där jag kan få utlopp för min kreativitet utan prestationsångest, där jag får plocka med böcker varje dag. Läsa på om författare och hänga med i nyutgivningarna. Det borde vara den perfekta förutsättningen för att hitta tillbaka till skrivarlusten. Men det är svårt när man kommer hem trött på kvällarna, måste laga mat och vattna blommorna. Säga hej och kramas med sin partner, göra yoga och promenera. Det är lätt att fastna framför en tv-serie när orken inte riktigt räcker till. Jag är fortfarande en person med känslorna utanpå kroppen, med ångestanfall och dagar då jag inte orkar göra någonting. Jag har fått en medicin mot det och kanske hjälper det lite. Jag försöker dra ner på prestationerna, förväntningarna, stressa mindre, känna efter, vara mindre perfekt. Jag har slutat sträva efter lycka för att det är ett ouppnåerligt mål, jag försöker leva i nuet istället, ta det som det kommer och inte oroa mig i onödan. Säga nej till vissa saker för att hinna återhämta mig.

 

Idag lagade jag en sån där riktig jobbmiddag, sojabullar med stuvade makaroner och ketchup. Sa nej till att hänga med ut och dricka öl och gå på spelning. Satte mig istället på balkongen och solade mina vinternariga ben i 20 solgrader. Jag kan inte förstå att sommaren är på väg, att jag måste ha solglasögon för att inte bli yr och att jag måste vänja mig vid att gå barbent igen. Det är lika läskigt varje år tycker jag. Så är det ju allt det fina också, solnedgångspromenader runt strömmen, bad i ljumma sjöar, sola på klippor, ha picknick på en äng, cykla till badplatser och svettas i knävecken. Det känns ändå bra att veta att det går mot ljusare kvällar efter den här livslånga vintern som aldrig tycktes ta slut. Men nu så, är vi ute på andra sidan.