Sover längre och längre när du inte är hemma, läser bok efter bok, söker jobb på ett café (utan resultat), tackar ja till en kurs i kreativt skrivande till hösten, suddar mer än jag skriver, fotograferar lite mer, promenerar i regnuppehållet, längtar efter någonting obestämt och saknar livet i Spanien.

Det har gått en vecka redan. Sedan vi packade Golfen till brädden och bilade ner till Malmö med fullsatta säten. Kaos och hejdå-kramar om vartannat. Avsked har aldrig varit min grej, vi ses väl igen, visst gör vi?

Jag vet inte vad jag ska skriva om nu när jag kan skriva om precis vad som helst. Naturen, grönskan, livet svämmar över. Blommor ersätter varandra, syrenbusken vissnar, körsbärsblommorna regnar bort och nu blommar ängarna över av förgätmigej och hundkex, längs promenaderna.

Idag regnar det igen. Sommarregnet smattrar mot balkongräcket och jag sitter ensam i soffan och tittar på kärleksfilm. Funderar på att skriva någonting. Någonting annat. Än det där vanliga. Men jag vet inte hur jag ska börja.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta. Som hur jag har tragglat med orden i två terminer på en skrivarlinje och alla ensamma nätter på ett internatrum. Men den tiden är förbi.

Istället kommer jag berätta om nuet:

Nutid. Slutet av maj är här. Månaderna går fort när man lever. Skrivarlinjens sista vecka är kommen. Antologin är utgiven (finns att köpa här). Föreställningen undanstökad. Internatrummet städat, nyckeln inlämnad. Och projekttiden är nu förbi. Förra veckan lämnade jag in sjutton sidor för granskning. Imorgon får jag se vad de tycker.

*

Imorgon börjar avsluten. Varför är våren en tid för avslut? När allting börjar kännas som sockerdricka i blodet, i fingrarna, när vi precis lärt känna varandra på riktigt. Då är det dags att säga hejdå till alla fina minnen. Till er som alla flyttar söderut, tillbaka till era skrymslen, där ni kom ifrån. Jag är den enda som stannar här.

Men jag är inte längre hemmablind. Jag kan se mig stanna här ett tag. Kanske ett helt liv, till och från. Med alla mina minnen från andra platser. Från ett år i Barcelona. Från ett år på Tärna. Och alla kontakter som skapats på håll, som alltid kommer att finnas kvar.

Jag går åter mina promenader längs Svartån, lyssnar på vågorna som kluckar längs Mälaren och fågelsångerna på Björnön. Jag har insett att jag är ganska fäst vid min barndomsstad trots allt. Allt som behövdes var distans. För att se saker och ting ur nya perspektiv. Jag flydde, men kom tillbaka.

*

Nu bor vi tillsammans i vår lilla etta, nära staden. Jonathan har fått ett jobb som han trivs med. Trots att min framtid är oviss, känner jag pulsen i bröstet. Glädjen i tårna. Förändringarna sparar jag till hösten. I sommar ska jag bara njuta. Läsa böcker på balkongen, lära mig springa, åka på utflykter i den röda gamla bilen, sova i tält, samla ord och skriva, blåsa liv i kameran igen och fortsätta leva.

För två veckor sedan kom vi hem från Barcelona. Efter att ha doppat fötterna i Medelhavet från piren, kramat fina vänner, gått till välbekanta barer, lagat spansk mat, tittat på utsikten från Parc Güell, druckit för mycket halvsött vin, promenerat tills fötterna skavde och simmat i det turkosa havet. Jag kom hem med inspiration till att skriva färdigt min novell som utspelar sig där mitt i staden som vi flydde till. I slutet av sommaren åker vi tillbaka igen...

Bara avsluten och kramarna kvar nu.

Efter avslutningen på fredag åker vi med Marie till Malmö över helgen. Då börjar sommaren på riktigt...