2012-11-25
Dikt på temat "nåd"
Vi lyssnar inte
när naturen attackerar
i självförsvar
när glaciärerna smälter
och tromberna sliter städer isär.
Vi är människor
rädda för vår egen undergång
när jordskorpan brister
och torkan känns på våra tungor.
Vi lyssnar inte
när naturen förgäves ber
på sina sönderskavda knän.
Vi håller andan och väntar
medan stormen förblir.
Vi är bara människor.
När solen lyser in II
När solen lyser in
Välkommen hem
I
Vi landar med snön
tung snö, blöt snö i nacken.
Ett följsamt led mot terminalen
där väskor fyllda till brädden med liv
snurrar runt, runt, runt.
Välkommen hem.
Ett leende från välkända läppar,
en kram att besvara.
Du är glad, jag känner dig.
Samma gamla syster
bara ny bil.
Åker med dig hem.
Du frågar, jag svarar
ljuger, allt är bra.
Du har ögonen på vägen,
jag har mina på de snötäckta träden.
II
Strålkastarna släcks,
på garageuppfarten.
I fönstret mot gården står adventsljusstaken.
Mammas gamla
hon är inte död, hon har bara köpt en ny.
Lätta steg förbi tystlåtna rum
huset sover, mannen och barnen.
Dörren till gästrummet gläntar,
sängen är bäddad, väggarna kalla.
Precis som snön.
Det är så de vill att vi ska ha det nu,
ett mittuppslag ur Sköna Hem.
Persiennränder mot ljusblå lånelakan
väcks av solstrålar i ansiktet
åttiofyra timmar innan julafton.
III
Stiger av bussen intill Gallerian,
gömmer mig i halsduken.
Jag kom inte hem
för att bli uttittad av bekanta gator.
Era belåtna ansikten.
Kylan tränger inpå huden
när de betonggrå fasaderna omsluter mig.
De skyddar oss från varandra
jag har aldrig förstått vad de är rädda för,
ändå är jag rädd.
För något.
IV
Jag hamnar mitt i julruschen,
folkmassor som trängs runt
sistaminutenklappar.
Skyltfönstren skriker:
KONSUMERA MERA.
Jag stoppar fingrarna i öronen,
går hem utan.
November 2011
Hexameter, vinyler och kärleksmums
I dag har jag tragglat med daktyler och trokéer i ett försök att skriva hexameter. Och jag som helt och hållet saknar taktkänsla avskyr att räkna stavelser och bygga meningar på det sättet. Jag gillar inte att vara begränsad, då sinar skrivlusten totalt.
Resten av dagens timmar har jag varit förkyld, lyssnat på Fist Aid Kit på vinyl som kom med posten i dag, ätit nybakta kärleksmums, kokat soppa och skrivit på mitt eget. Samtidigt som jag har varit rätt nedstämd. Ja, vad mer kan man begära av en grå måndag som denna? Innan vi gick upp i morse hittade du Karlavagnen intill mitt knä, vilket gjorde mig lite glad i alla fall. Jag har alltid velat att mina födelsemärken ska kunna forma stjärnkonstellationer.
Jag var anonym som en pojke på en skolgård omgiven av fiender
Vi fick i uppgift att skriva en text inspirerad av Tranströmers dikt Ensamhet, rubriken är raden ur dikten som jag baserade min text på. Så här skrev jag:
Varmvattnet strilar ner över hans taniga överkropp. Inga muskler bara senor. Han står ensam kvar i duschen efter gympan. Skrubbar kroppen hårt, ren med händerna. Skrapar naglarna mot huden, det svider men smutsen måste bort. Måste bort. Måste bli ren. Det blöder fortfarande från ett sår vid tinningen, efter slaget. Där bandyklubban hade träffat honom. De fick som de ville den här gången – få hela scenariot att se ut som en olyckshändelse. Men han vet. Gymnastikläraren märker ingenting. Ingen märker någonsin någonting. I deras ögon är han osynlig, i deras ögon är han ingenting.
Håret på hans bröst växer fortare nu. Han växer upp. Men ingenting förändras. Det är bara hårstråna som blir fler och fler för varje dag som går och finnarna förökar sig i samma takt som håret. Finnig och fjunig. Äcklig. Värdelös. Inte bra på sport, inte bra på tjejer. Han har aldrig blivit kysst. Aldrig varit nära en tjej.
Vattnet får hans kropp att rodna och nagelränderna stannar kvar länge efter att han klivit ut ur duschen. Kakelplattorna är kalla under hans fötter när han går mot omklädningsrummet. En unken lukt av gammalt vatten har grott in i väggarna efter år av svettiga ungdomar som duschat där. Han klär på sig. Drar på sig byxorna och fastnar med blicken i helkroppsspegeln. Tar några steg mot den och granskar såret intill det högra ögonbrynet. Det är inte särskilt djupt men det ömmar när han rör vid det. När blodet rann ner för kinden hade det sett mycket värre ut än vad det var. Men ett slag i ansiktet är ingenting. Inte i jämförelse med den förnedring som han tvingas utstå dagligen i korridorerna, på vägen hem, överallt.
Han knyter slarvigt skorna och slänger upp ryggsäcken över axeln och går mot dörren. När hans hand kramar om handtaget för att öppna den, tar det bara stop. Dörren är blockerad. Utifrån. Han lägger all sin tyngd mot dörren med axeln, men kan inte få upp den. Sparkar, slår och ropar. Ingen hör. Klockan är över fyra.
