Det jobbigaste

 
 
 
Det jobbigaste med kärleken
är att aldrig veta
att du när som helst
kan sluta gilla mina ojämna tänder
eller min lena hud bakom öronen
eller mina födelsemärkskonstellationer 
att du när som helst kan välja att
lämna mig med kärlekskramp
i hela kroppen.

Min kropp...

(null)


Min kropp är inte lika

självklar som din

mitt kroppshår provocerar

medan ditt 

                 förstärker


din redan obestridliga 

plats i samhället


-maktskillnaden



Oktober

 

Kära oktober.

Jag trodde att vi hade nåt särskilt,

men jag känner mig sviken.

Du är ogästvänlig, blöt och mörk

Tränger allt djupare in i märgen

kyler ner

under lager-på-lager.

Jag håller mig inne,

vill inte konfrontera dig

under stormiga kvällar.

Vi har ändå ingenting mer att säga till varandra.

Du är ombytlig, opålitlig,

byter utseende

från glödande färgstark till sementgrå dassig jävla dimma

på bara några timmar.

Jag kan inte lita på dig längre.

Oktober, jag vill göra slut.


Ljumskar

Kom då

kyss mina höftben

stanna

gör så att det bränns

känns

andedräkten mot

mina ljumskar

dunstar

varsamhet är en dyrbarhet

gillar het

ömhet, närhet, verklighet

allt förutom ensamhet

som är en färdighet

en prioritet

klara dig själv

eller fastna i tvåsamhet

är lika med svaghet

det tog mig tjugosju år

att förstå

att det inte är mig det är fel på

utan världen

som förutsätter

kapital

men jag är minimal

lever för ett annat ideal

är trött på självhat

tro inte det är självvalt

kyss mig

ge mig nytt liv

det behövs ingen magi

för att förstå att det är vi

kom våren

allting börjar om

är du beredd

att skaka om?


Du gick och jag blev stark

Du går

Jag vill skjuta dig i ryggen. Se dina fantastiska skulderblad splittras. Vill se dig gå sönder, precis som jag.

 

Du går

Det är inte så att jag stannar. Det är bara så att jag blir kvar.

 

Du går

Jag vill skrika. Mina ord är torra och har fastnat i svalget. Egentligen finns det ingenting vettigt att säga här. Allt är redan försent.

 

Du går

Din ryggtavla är allt jag ser när du försvinner. Om jag var konstnär skulle jag måla dig. Hänga upp din ryggtavla på väggen och kasta pil mot den varje morgon.

 

Du går

Jag kommer alltid att vara den som stannar. Det är ingenting jag väljer, det bara blir så när den ena väljer att gå.

 

Du går

Jag vill slåss. Slå tills mina knogar blöder. Precis som dina när du blir frustrerad och arg och inte kan behärska dig. Jag vill känna hur det känns att vara så arg, så man vill skada sig själv. Inte vara så ledsen att man vill dö.

 

Du går

Du har vunnit och jag är hjälplös. Du har försprång och makten. Jag har ingenting, förutom galla i matstrupen.

 

Du går

Jag blir ensam. Du valde åt mig och kanske är det din största förtjänst.

 

Du går

Du har dåligt samvete. Slår huvudet i golvet, du sa att du gjorde det. Att du också mådde dåligt.

 

Du går

Jag är inte längre flickvännen som överlever pga. av dig. Jag är jag och jag lever pga. mig själv.

 

Du gick

Och jag blev stark. 


En rymdpromenad

I en rymdpromenad över din ryggrad hoppar jag mellan ärr och födelsemärken. Du är min himlakropp. Jag memorerar dig. Dina utbuktningar, senor och muskler. Märken som talar om vad du kämpat mot, eller för. Mina fingrar vandrar mellan dina leverfläckar, bildar astronomiska mönster. Känner varje hårsäck, blodkärl som expanderar när jag rör vid dig. Jag hittar hela vintergatan på din rygg den morgonen. Jag sparar, skriver ner. Din dagsform, din hjärtrytm.


Ett dött fält

Du ser inte igenom mitt döda fält

av tomhet

som finns på min näthinna

ett sätt att försvinna

vinna tid

hinna ifatt

Du ser inte hur mina händer trevar

efter din

glödheta

livsglädje

Jag vill bara känna lite på den

mellan fingertopparna

studera strukturen

som håller upp dig

jordskorpan

under fötterna

rötterna

som binder dig

till

mig

Jag har ett dött fält på min näthinna

ett mörker

jag inte kan skingra


Jag

Jag är ett solblandat regn

ett spektrum av känslor

jag är liten och stark

på samma gång

jag har sovit bort alldeles för många soluppgångar

varit vaken alldeles för många nätter

jag är färgstark på hösten

lika färglös som himlen

när det är dåligt väder

jag är realist

för medveten för mitt eget bästa

jag är känslokaos

och alltid framtidsförvirrad

jag varvar skratt och gråt om vartannat

jag är tondöv och taktlös

makalös och sanslöst

förälskad

en dag ska jag förändra världen

andra ska jag skita i allt

skrika: Jag orkar inte mer.

jag är rödflammigt blek

tom och hjärndöd

onödig

jag är slöseri med tid

jag är solen bakom molnet

vill ingenting hellre än att lysa igenom lagret

av ozon och

föroreningar

jag ger inte upp

jag har bestämt mig

för att kämpa

vara fri utan måsten

jag är solen efter regnet

lugnet efter stormen

det lilla i det stora

och kanske pricken över i:et


Ett mikroskopiskt dammkorn

 

Älskling, vad gör vi här?

där frihet är pengar

och inte

makthavarna gräver en massgrav

ett vakuum stort nog att svälja alltihop

den kollektiva tystnaden

håller i sig

vaggar in oss i en falsk trygghet

fyller människokroppens tomrum

med prestige

vi jäktar mot mål

högre än skyskrapstoppar

där vi är allt eller ingenting

och ändå finns det ingen mening med något

vi siktar mot stjärnorna

bestiger berg

går på månen

blir oförglömlig

ett mikroskopiskt dammkorn

en solglimt

ett bevis

älskling, vad gör vi här?

när allting i grund och botten

bara handlar om att överleva

till slutet…


Dikt på temat "nåd"

Vi lyssnar inte

när naturen attackerar

i självförsvar

när glaciärerna smälter

och tromberna sliter städer isär.

 

Vi är människor

rädda för vår egen undergång

när jordskorpan brister

och torkan känns på våra tungor.

 

Vi lyssnar inte

när naturen förgäves ber

på sina sönderskavda knän.

 

Vi håller andan och väntar

medan stormen förblir.

 

Vi är bara människor.


Välkommen hem

I

Vi landar med snön

tung snö, blöt snö i nacken.

Ett följsamt led mot terminalen

där väskor fyllda till brädden med liv

snurrar runt, runt, runt.

 

Välkommen hem.

 

Ett leende från välkända läppar,

en kram att besvara.

Du är glad, jag känner dig.

Samma gamla syster

bara ny bil.

 

Åker med dig hem.

Du frågar, jag svarar

ljuger, allt är bra.

Du har ögonen på vägen,

jag har mina på de snötäckta träden.

 

 

 

 

II

Strålkastarna släcks,

på garageuppfarten.

I fönstret mot gården står adventsljusstaken.

Mammas gamla

hon är inte död, hon har bara köpt en ny.

 

Lätta steg förbi tystlåtna rum

huset sover, mannen och barnen.

Dörren till gästrummet gläntar,

sängen är bäddad, väggarna kalla.

Precis som snön.

Det är så de vill att vi ska ha det nu,

ett mittuppslag ur Sköna Hem.

 

Persiennränder mot ljusblå lånelakan

väcks av solstrålar i ansiktet

åttiofyra timmar innan julafton.

 

 

 

 

III

Stiger av bussen intill Gallerian,

gömmer mig i halsduken.

Jag kom inte hem

för att bli uttittad av bekanta gator.

Era belåtna ansikten.

 

Kylan tränger inpå huden

när de betonggrå fasaderna omsluter mig.

De skyddar oss från varandra

jag har aldrig förstått vad de är rädda för,

ändå är jag rädd.

För något.

 

 

 

 

IV

Jag hamnar mitt i julruschen,

folkmassor som trängs runt

sistaminutenklappar.

 

Skyltfönstren skriker:

KONSUMERA MERA.

Jag stoppar fingrarna i öronen,

 

går hem utan.

 

 

 

November 2011


Vi gick för långt

 
Vi går baklängessteg

och

jag har hittat dina skamfläckar

under sängen

och

i nytvättade strumpor.

 

Vi går framlängessteg

och

jag hittar dina leverfläckar

under klädesplaggen

och

i närheten.

 

Vi gick för långt

och

jag hittar inte några leenden

i dina skrattrynkor

och

jag frågar dig när du slutade le.

 

Vi gick isär då.


Hösthaiku

 

Citronte värmer

iskalla kroppsdelar som

väntar ett höstregn

 

 *

 

Vinterkylan sår

frostblommor i rabatten

tidigt en morgon


Inom oss, runtom oss

 

vi sönderföll

 

och regnet upphörde aldrig att falla

inom oss

runtom oss

 

när mina simtag tar mig längre ifrån

sliter oss i isär

 

svälj luften

andas in vatten

svälj mig

 

 

hel

 

eller det lilla som finns kvar av mig

efteråt


Dina fingertoppar glödde sanningar

Dina fingertoppar glödde

sanningar.

Jag ogillade din uppriktighet

i sängen.

Sårbarheten nådde mig

mellan dig och lakanen

aldrig annars.

 

 

Ändå brann jag

 

som en aprileld

 

när du var i närheten.

 

Kyssta lögner blev på riktigt

vårt övermod skapade dystopier

 

men alla lögner blir sanningar till slut.

 

Ozonlagret tunnades ut med tiden

våra framtidsvisioner förkastades

i förspelet.

Föroreningar

strävheten på våra tungor

giftet

gick inte bort ens med tvål och vatten.

 

Vår kamp nådde aldrig längre

än hit.


Från dagens diktuppläsning



jag hade hoppats

hoppats på att få se dig här

i kväll

se konturen av ditt ansikte

på dansgolvet, i det elektriska ljuset

små blänkande kristaller

mellan blinkningarna

som svetten i din panna

 

jag hade hoppats

hoppat, hållit takten

mitt hjärta hade slagit

kollektiva pulsslag

vingslag

när vi lyfter från golvet

jag kom av mig

 

sitter i baren

ser på, observerar

alkoholfyllda kroppar

tätt sammanbundna

alkoholtyngda kroppar

intill

varandra

 

jag ser dig inte


Novemberpoesi & godnatt

eldrött sken
över trädtopparna
en skogsbrand i solnedgången

gyllene lövverk faller
sakta
till
marken

(tystnad)

gråvita skyar i november
håll mig
hårt
intill dig

Vapendikt



Spårljus genom en nattsvart himmel.

Imorgon,

känner vi förlusten.

 

Du träffade mig rakt i hjärtat.

Jag föll.

 

Vapenvård.

Ömt som kärlek

fastän döden.

 

Två sidor

ett enda mål

att förinta varandra

på kortast tid.

 

Vår tids Pandoras ask.

Atombomben.

Används inte, finns bara där

håller oss i schack.

 

Jag skyddar mig med kevlar

innanför kläderna

sedan du var här

och förstörde mig.

 

Föremål,

vilka som helst

blir vapen i hand

hos nån som hatar.


kl. 19:00



Jag virar höstens vemod

allt hårdare kring halsen

garnet skyddar mot kylan.

 

Mörkret tynger mig nu

redan innan klockan sju

regn mot huden på vägen hem längst gatan.

 

Du sparkar löven utmed

barndomens trottoarer,

 

alltid på väg någon annanstans.


Det är långt kvar än


Novemberregnet
fastnade på fönsterrutan
sekunder av stillhet
innan droparna
stelnade till
och förfrös.

Tidigare inlägg