Du går

Jag vill skjuta dig i ryggen. Se dina fantastiska skulderblad splittras. Vill se dig gå sönder, precis som jag.

Du går

Det är inte så att jag stannar. Det är bara så att jag blir kvar.

Du går

Jag vill skrika. Mina ord är torra och har fastnat i svalget. Egentligen finns det ingenting vettigt att säga här. Allt är redan försent.

Du går

Din ryggtavla är allt jag ser när du försvinner. Om jag var konstnär skulle jag måla dig. Hänga upp din ryggtavla på väggen och kasta pil mot den varje morgon.

Du går

Jag kommer alltid att vara den som stannar. Det är ingenting jag väljer, det bara blir så när den ena väljer att gå.

Du går

Jag vill slåss. Slå tills mina knogar blöder. Precis som dina när du blir frustrerad och arg och inte kan behärska dig. Jag vill känna hur det känns att vara så arg, så man vill skada sig själv. Inte vara så ledsen att man vill dö.

Du går

Du har vunnit och jag är hjälplös. Du har försprång och makten. Jag har ingenting, förutom galla i matstrupen.

Du går

Jag blir ensam. Du valde åt mig och kanske är det din största förtjänst.

Du går

Du har dåligt samvete. Slår huvudet i golvet, du sa att du gjorde det. Att du också mådde dåligt.

Du går

Jag är inte längre flickvännen som överlever pga. av dig. Jag är jag och jag lever pga. mig själv.

Du gick

Och jag blev stark. 

I en rymdpromenad över din ryggrad hoppar jag mellan ärr och födelsemärken. Du är min himlakropp. Jag memorerar dig. Dina utbuktningar, senor och muskler. Märken som talar om vad du kämpat mot, eller för. Mina fingrar vandrar mellan dina leverfläckar, bildar astronomiska mönster. Känner varje hårsäck, blodkärl som expanderar när jag rör vid dig. Jag hittar hela vintergatan på din rygg den morgonen. Jag sparar, skriver ner. Din dagsform, din hjärtrytm.

Jag är ett solblandat regn

ett spektrum av känslor

jag är liten och stark

på samma gång

jag har sovit bort alldeles för många soluppgångar

varit vaken alldeles för många nätter

jag är färgstark på hösten

lika färglös som himlen

när det är dåligt väder

jag är realist

för medveten för mitt eget bästa

jag är känslokaos

och alltid framtidsförvirrad

jag varvar skratt och gråt om vartannat

jag är tondöv och taktlös

makalös och sanslöst

förälskad

en dag ska jag förändra världen

andra ska jag skita i allt

skrika: Jag orkar inte mer.

jag är rödflammigt blek

tom och hjärndöd

onödig

jag är slöseri med tid

jag är solen bakom molnet

vill ingenting hellre än att lysa igenom lagret

av ozon och

föroreningar

jag ger inte upp

jag har bestämt mig

för att kämpa

vara fri utan måsten

jag är solen efter regnet

lugnet efter stormen

det lilla i det stora

och kanske pricken över i:et

Älskling, vad gör vi här?

där frihet är pengar

och inte

makthavarna gräver en massgrav

ett vakuum stort nog att svälja alltihop

den kollektiva tystnaden

håller i sig

vaggar in oss i en falsk trygghet

fyller människokroppens tomrum

med prestige

vi jäktar mot mål

högre än skyskrapstoppar

där vi är allt eller ingenting

och ändå finns det ingen mening med något

vi siktar mot stjärnorna

bestiger berg

går på månen

blir oförglömlig

ett mikroskopiskt dammkorn

en solglimt

ett bevis

älskling, vad gör vi här?

när allting i grund och botten

bara handlar om att överleva

till slutet…

Vi lyssnar inte

när naturen attackerar

i självförsvar

när glaciärerna smälter

och tromberna sliter städer isär.

Vi är människor

rädda för vår egen undergång

när jordskorpan brister

och torkan känns på våra tungor.

Vi lyssnar inte

när naturen förgäves ber

på sina sönderskavda knän.

Vi håller andan och väntar

medan stormen förblir.

Vi är bara människor.

I

Vi landar med snön

tung snö, blöt snö i nacken.

Ett följsamt led mot terminalen

där väskor fyllda till brädden med liv

snurrar runt, runt, runt.

Välkommen hem.

Ett leende från välkända läppar,

en kram att besvara.

Du är glad, jag känner dig.

Samma gamla syster

bara ny bil.

Åker med dig hem.

Du frågar, jag svarar

ljuger, allt är bra.

Du har ögonen på vägen,

jag har mina på de snötäckta träden.

II

Strålkastarna släcks,

på garageuppfarten.

I fönstret mot gården står adventsljusstaken.

Mammas gamla

hon är inte död, hon har bara köpt en ny.

Lätta steg förbi tystlåtna rum

huset sover, mannen och barnen.

Dörren till gästrummet gläntar,

sängen är bäddad, väggarna kalla.

Precis som snön.

Det är så de vill att vi ska ha det nu,

ett mittuppslag ur Sköna Hem.

Persiennränder mot ljusblå lånelakan

väcks av solstrålar i ansiktet

åttiofyra timmar innan julafton.

III

Stiger av bussen intill Gallerian,

gömmer mig i halsduken.

Jag kom inte hem

för att bli uttittad av bekanta gator.

Era belåtna ansikten.

Kylan tränger inpå huden

när de betonggrå fasaderna omsluter mig.

De skyddar oss från varandra

jag har aldrig förstått vad de är rädda för,

ändå är jag rädd.

För något.

IV

Jag hamnar mitt i julruschen,

folkmassor som trängs runt

sistaminutenklappar.

Skyltfönstren skriker:

KONSUMERA MERA.

Jag stoppar fingrarna i öronen,

går hem utan.

November 2011

och

jag har hittat dina skamfläckar

under sängen

och

i nytvättade strumpor.

Vi går framlängessteg

och

jag hittar dina leverfläckar

under klädesplaggen

och

i närheten.

Vi gick för långt

och

jag hittar inte några leenden

i dina skrattrynkor

och

jag frågar dig när du slutade le.

Vi gick isär då.