Hjärtstartare

”Dr. Westerlund har helande egenskaper.” Du fingrar på den, rycker försiktigt bort en kvist och vill att jag ska lukta på den. ”En superhälsoväxt”.

     Du vill hela mig, säger att den går att äta, att det kanske räcker med ett blad. Jag skrattar till och säger att ingenting kan hela mig. Speciellt inte dr. Westerlund. Eller du för den delen. Det där sista tänker jag bara, vet att du bara försöker vara snäll, men ändå får jag ingen luft. Syret håller på att ta slut i rummet, som om du svalt allt och tänker kväva mig.

     Vi sitter tysta, allt är spänt. Väntar på att jag ska gå sönder. Explodera, brytas ner till atomer och lysa upp en hel stad innan jag dör. Regna ner som aska.

     Du lägger din hand på mitt lår. Jag kan känna din puls, små stötar som försöker väcka liv i mig. Min egen hjärtstare. Men det enda jag kan tänka på är den enklaste flyktvägen härifrån.

     Jag vet vad som håller på att hända och det gör mig rädd. Rädd för den där handen på mitt lår och din röst som vill läka mig. Vill inte att du ska se mig som sjuk. Vill inte att du ska se mig alls. Blir genomskinlig i din blick. Jag tycker inte om att känna mig genomskinlig, tycker inte om när folk kan se, allt det där som inte ens jag kan se. Allt som ligger och skvalpar runt där inuti, bland inälvor och flera jordsnurr av blodådror.

     ”Du”… säger du.

     Jag svarar inte. Mina tankar är för upptagna med att stoppa det ostoppbara. Det är som att försöka stoppa en tsunami när den har som högst hastighet. Det är ingen idé att försöka fly. Allt är redan försent. Snart händer det.

     ”Det var inget…”

     Din hand ligger inte längre på mitt lår. Det gör mig ledsen, fast jag ville att du skulle ta bort den. Rummet har krympt och alla ord är slut. Du är rädd för mig, för att du inte kan hjälpa mig, för att du inte kan hindra mig.

     Vill jag dö, kan ingen göra någonting åt det.

     Du vet vad som håller på att hända. Att jag är alldeles för nära kanten. ”Jag kan skjutsa dig… du behöver träffa nån, nån som förstår dig, nån som inte är rädd…”

     Min hals snörps ihop. Dina ord hugger. Jag förstår att det är allvarligt och jag förstår vad mina tankar gör med mig. Hur de river sönder mig.

     ”Jag…”

     Jag vet inte vad jag ska säga. Tänker att jag måste säga någonting. Men meningen klyvs direkt.

     ”Kom!”

     Du ställer dig upp. Sträcker ut din hand. Jag lägger demonstrativt armarna i kors. Jag hatar dig.

     Det är fan bättre att hoppa från balkongen än att läggas in. Det är fan bättre att stanna här, än att…

     Det är bättre att dö.

     Jag kan lika gärna dö.

     Jag gråter tills mina ögonvitor färgas rosa. Skakar, sparkar. Du håller om mig, fast jag hatar dig. Jag försöker göra mig fri, skriker, sparkar, skakar. Du håller mig kvar, tills min kropp inte orkar mer, tills allt blir svart. Alla konturer löses upp och försvinner. Min kropp blir lealös. Allt är stilla och jag andas, men jag är inte där. Jag svävar. Din hand ligger mot mitt bröst, du säger att du aldrig skulle låta någonting hända mig. Jag hör dig bara väldigt, väldigt svagt. Känns som att jag har lock för öronen efter en flygresa. Ett brus som tjuter. Mitt huvud dunkar mot tinningarna.

      Jag öppnar ögonen. Ser dig svagt. Jag är fortfarande rädd. Rädd för vad du ska tycka, rädd för att du ska lämna mig. Rädd för vad som skulle kunna hända mig.

     Tårarna rinner igen. Mina armar klamrar sig fast runt din hals och du smeker mig ömt över håret. Gör mig trygg.

     ”Det kändes som att jag skulle dö.” Säger jag hackigt. ”Jag vill inte dö.”

     Du nickar bara, du vet.

     Jag drar in snor genom näsan, sväljer.

     Dina armar håller hårdare, säger att det ordnar sig. Att jag inte ska dö. Att jag ska leva länge än. Att jag ska leva mycket. Mycket mer än så här.


Du gick och jag blev stark

Du går

Jag vill skjuta dig i ryggen. Se dina fantastiska skulderblad splittras. Vill se dig gå sönder, precis som jag.

 

Du går

Det är inte så att jag stannar. Det är bara så att jag blir kvar.

 

Du går

Jag vill skrika. Mina ord är torra och har fastnat i svalget. Egentligen finns det ingenting vettigt att säga här. Allt är redan försent.

 

Du går

Din ryggtavla är allt jag ser när du försvinner. Om jag var konstnär skulle jag måla dig. Hänga upp din ryggtavla på väggen och kasta pil mot den varje morgon.

 

Du går

Jag kommer alltid att vara den som stannar. Det är ingenting jag väljer, det bara blir så när den ena väljer att gå.

 

Du går

Jag vill slåss. Slå tills mina knogar blöder. Precis som dina när du blir frustrerad och arg och inte kan behärska dig. Jag vill känna hur det känns att vara så arg, så man vill skada sig själv. Inte vara så ledsen att man vill dö.

 

Du går

Du har vunnit och jag är hjälplös. Du har försprång och makten. Jag har ingenting, förutom galla i matstrupen.

 

Du går

Jag blir ensam. Du valde åt mig och kanske är det din största förtjänst.

 

Du går

Du har dåligt samvete. Slår huvudet i golvet, du sa att du gjorde det. Att du också mådde dåligt.

 

Du går

Jag är inte längre flickvännen som överlever pga. av dig. Jag är jag och jag lever pga. mig själv.

 

Du gick

Och jag blev stark. 


En rymdpromenad

I en rymdpromenad över din ryggrad hoppar jag mellan ärr och födelsemärken. Du är min himlakropp. Jag memorerar dig. Dina utbuktningar, senor och muskler. Märken som talar om vad du kämpat mot, eller för. Mina fingrar vandrar mellan dina leverfläckar, bildar astronomiska mönster. Känner varje hårsäck, blodkärl som expanderar när jag rör vid dig. Jag hittar hela vintergatan på din rygg den morgonen. Jag sparar, skriver ner. Din dagsform, din hjärtrytm.


Blown Away

Jag har skrivit en novell. Det tog mig sju månader att färdigställa den, men nu är det klar. Jag vet att några av er har frågat mig om jag fortfarande skriver, och ja, det gör jag väl, bara inte så ofta. Här kommer den i alla fall. Hoppas ni gillar den!

 

 

 

Vi har känt varandra i precis tre timmar och fyrtiotvå minuter när vi vinglar ut från nattklubben med svettiga luggar och genomskinliga t-shirtar. Ditt vansinnigt vackra skratt studsar fram och tillbaka mellan de smala gångarna, som kallas gator, gränder, genomfarter. Med husfasader som nästan slickar varandra. Du svingar oss fram längs dessa snirkliga bakgator, jag har ingen aning om var vi är någonstans, men det kvittar. Det spelar ingen roll för du vet och vi har precis träffats och du är spännande och världsligt vacker. Med ditt kolsvarta, rödsprängda, glödheta hår och odefinierbara ögon. Som skiftar färg beroende på ljuset.

     Vi närmar oss havet. Gränderna blir bredare och fukten stiger från asfalten. Du saktar in, inte lika ivrig längre. Jag känner att det är någonting på gång. Världen håller på och öppnar sig. En ljusrosa dimma leder oss ut mellan husen och visar oss havet. Försjunket i ett lugnt morgondis. Allt är flytande, gränslöst, pastellfärgat. Du håller min hand, flätar dina små fingrar runt mina och säger, ser du havet, det är aldrig vackrare än nu. Och jag tror dig, ingenting har någonsin varit vackrare. Allt är tyst, inga vågor som kluckar mot stenar, inga skrikande måsar. Ingenting. Bara vi och ett oändligt hav. Allting är mjukt och vid horisonten reser sig solen ur havet, lika mäktig som ett urtida havsdjur. Om bara några timmar kommer alla konturer vara skarpa, djupblå och bestämda. Men än så länge är allting mjukt, orubbligt och utan kanter. Jag gillar världen bäst innan den har bestämt sig. När allt fortfarande är möjligt.

     Vi sätter oss på en bänk. Första parkett, för att se dagen vakna till liv. Det är nu det händer. En ny början. Tidvattnet sköljer bort fotspår, stenar, glas och du lägger din haka mot min hals. Du luktar sötsyrliga karameller precis som drinkarna vi hällt i oss under kvällen. Allt är lugnt. Jag är utmattad, förälskad, blown away. Jag drömmer. Du måste ha förtrollat mig.

 

*

 

När jag vaknar morgonen därpå sitter du på sängkanten och kammar ditt hår. Jag vet inte hur vi kom hem, hur länge vi tittade på soluppgången eller hur jag hamnade naken i din säng. Vem som klädde av vem och om mina händer hade varit fumliga. Du sitter där soldränkt och levande och det enda jag kan tänka på är min dåliga andedräkt och utsmetade mascara. God morgon solsken, säger du på ett språk jag knappt förstår och lägger ifrån dig borsten på nattygsbordet. Du kryper ner bredvid mig under lakanet, jag hinner inte med. Jag hinner aldrig med längre. Det är klibbigt och svalt på samma gång och du luktar nyduschat, fräscht, som citron och björksocker. Du kysser mig för första gången i solljus, utan berusning, mjukhet, dimma. Alla konturer är hårda och jag drar mig undan. Du är för verklig, för fin, för ren. Jag saknar röken i ditt toviga hår och din rörlighet på dansgolvet. Din renhet får mig att känna mig äcklig. Jag vill duscha först, säger jag och snor med mig lakanet från sängen, sveper in min nakenhet i det. Döljer mina skavanker, bristningar och ärr. Sådant som inte är vackert i starkt solljus.

     Vattnet luktar klor och jag tänker att jag aldrig kommer att lukta lika gott som du, hur mycket jag än skrubbar bort röken, alkoholen, svetten, gårdagen. Jag har vaknat och ingenting är sig likt. Drömmen är borta och här står jag nu, naken med bultande tinningar och träningsvärk i låren försöker jag reda ut hur jag hamnade här.

     Mönstret på din kjol var spretigt, luften nästan kvävande het. Ditt halsband tovade fast sig i mitt hår på dansgolvet. Du var eldig, precis som solen och jag var nyfiken.

     Riktigt nyfiken.

     Jag hittade dig på uteserveringen. Du stod ensam längst in i ett hörn och var precis på väg att fimpa en halv cigarett när jag fick syn på dig. Har du en tändare? frågade jag. Technomusiken dunkade i bakgrunden och du var tvungen att luta dig fram mot mig för att höra vad jag sa. Dina läppar rörde sig sensuellt mot min kind när du ursäktade dig och frågade om jag ville ha det som var kvar, det är gräs, weed, marijuana. Utan att tänka efter tackade jag ja. Natten har inga eftertankar och jag sög i mig det som var kvar, sedan dansade vi tätt intill bland hundratals andra berusade människokroppar. Vi höll ihop, tappade inte bort varandra i vimlet. Dansade nonstop tills luften tog slut och vi var tvungna att gå ut för att fylla lungorna med nytt syre. Vi köpte färgstarka drinkar och satte oss i baren. Du sa gång på gång, jag gillar dig du är fin och jag log generat åt ditt smicker. Vi pratade om mitt hemland, du hade aldrig sett snö i hela ditt liv. Hur överlever man, är det inte ruskigt kallt? frågade du och skrattade. Du hade det lyckligaste skrattet jag någonsin hade hört. Jag nickade och svarade att det gör man knappt. Sedan kysstes vi bara sådär från ingenstans och du sa, kom, jag måste visa dig en sak och så ramlade vi ut från klubben, ut på de tomma gatorna.

     Jag har sjunkit ner mot det turkosa kaklet. Jag har fått ett blåmärke på knät, det är violett och dunkar under huden. Precis som technomusiken i mina hörselgångar. Precis som dina hjärtslag under mina fingertoppar. Jag minns inte när jag fick det, men det gör ont när jag tar på det. Då fattar jag. Att du är på riktigt och att du väntar på mig därute. Du kanske ligger kvar i sängen eller så har du förflyttat dig till balkongen. Oavsett, så väntar du medan jag dröjer mig kvar i duschen. Rädd för att möta mitt riktiga jag. Jag är inte densamma utan alkohol i blodet, när jag är nykter är jag blyg och tråkig. Inte det minsta exotisk som du. Jag känner mig som en bluff. Mitt nattjag har lurat dig.

 

     ”SURPRISE!”

      

     Jag är ingenting.

 

Jag ser dig genom fönstret när jag kommer ut ur duschen insvept i ett rosa badlakan. Du sitter på balkongen med benen i skräddarställning och halva ditt ansikte skuggas av parasollet. Solglasögonen döljer din blick, men jag kan ändå se att den är långt borta. Balkonggolvet bränner mig under fotsulorna när jag kliver ut genom dörren. Först märker du mig inte, jag står och letar efter en öppningsfras, men ingenting känns naturligt. När du ser mig skiner du upp. Jag skäms och har svårt att möta din blick, men när du tittar på mig med ditt milda leende känner jag mig dum. Du tar av dig solglasögonen när jag sätter mig mittemot dig. Jag vilar i dina ögon en stund. Du gör mig lugn. Det är först då jag lägger märke till att du har dukat fram frukost.

     ”Vad fint du har gjort”, säger jag när du är på väg att hälla upp kaffe i min kopp.

     Du rycker på axlarna och ditt ansiktsuttryck antyder att du har gjort det här förut.

     ”I bet you’ve done this a thousand times before…”Allting går i ultrarapid och jag hinner ångra mig innan jag ens har sagt klart meningen.

    Efter en stund svarar du med din finurligt charmiga otydlighet, kanske det, och jag försöker vifta bort det lika lätt som du precis hade gjort. Som ett skämt. Fast jag kan inte låta bli att undra, ditt leende säger massor samtidigt som ingenting.

     Vi sitter tysta. Solen bränner mig från sidan och jag ska precis ställa ner kaffekoppen på bordet när den kommer. Som en smäll på käften. Den oundvikliga frågan.

     ”Hur länge stannar du?”

     Jag hade hoppats på att undgå den frågan. Låta den ligga orörd tills det var dags och smita iväg utan ett ord. Eller kanske ändra mig i sista sekund. Jag hade inte bestämt mig än.

     Nu kunde jag inte ljuga.

     ”Mitt flyg går redan ikväll…” säger jag med en bismak som påminner om skam långt bak på tungan. Fastän jag inte har någonting att skämmas för.

     Jag kan se att du biter dig i kinden. Besvikelsen sätter sig som ett litet dimmoln i dina ögon och suddar ut skärpan på dina annars helt klara pupiller.

     ”Så snart? Jag hade hoppats på att det var längre.”

     ”Jag med. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare.”

     Rösten vibrerar när jag säger det. Jag menar varje ord. Det kommer inifrån. Långt inifrån. Kanske så långt att jag inte har sagt någonting som känts så äkta förut.

     Du rör nervöst på fingrarna, jag lägger min hand ovanpå din och försöker lugna dem.

     ”I wish I could stay”, säger jag och vill att det ska vara sant. Men det är det inte, verkligheten har hunnit i kapp oss.  

     ”Jag kan följa med till flygplatsen, om du vill?”

     Jag nickar.

     Okej.

     Jag tänker på vad okej verkligen innebär i det här sammanhanget. Jag kan se oss på flygplatsen. Gaten stänger om ett par minuter. Du är på väg att säga hejdå, men jag hinner före, tar tag i din hand, liksom fångar upp den och drar dig intill mig. Jag tar initiativet, första och antagligen det sista. Vi kysser varandra länge. Båda smakar kaffe och det är inte den godaste kyssen men den är på riktigt. Vi är på riktigt, flygplatsen är på riktigt och gaten stänger.

     Jag måste gå.

     Jag släpper din hand, tittar inte bakåt. Säger inte hejdå, känns bättre att det förblir osagt. Rullväskans klickande ljud mot golvet, hjärtat som hugger mot revbenen, flygväninnornas glada leenden. Jag vänder mig inte om, vill inte se besvikelsen i dina ögon eller ta död på det där lilla hoppet om att jag kanske, kanske vänder mig om och kommer tillbaka som på film. Det finns en möjlighet, men jag går bara. Vill inte se om du gråter, vill inte att du ska se att jag gråter.

 

Jag har bränt mig på axlarna, du smeker mig med fingertopparna över den röda, varma huden. Solkrämen svider mot min bleka, solskygga hy. Dina händer är svala, helande. Din hud är perfekt. Perfekt solbränd och slät, van vid ett varmare klimat. Du är exotisk som ett vilt främmande djur, från en brännhet savann. Jag gillar att se dig så, som någonting främmande.

      Du lägger ifrån dig solkrämen, föser undan min ljusa lugg och tittar rakt in i mig. Jag blottar mitt inre för dig, jag blottar allt för dig, tänker jag och lägger armarna runt din midja och drar dig intill mig, över mig. Du kysser mig på halsen och min kropp böjer sig mot dig. Jag dör nästan av upphetsning. Dör av att du är så verklig, så het, så exotisk. Dör av att jag vill ha dig så mycket. Av känslan som är så främmande, befängd och overklig.

     Eller bara ny.

     Solen väller in genom fönsterrutorna och allt är vitt, utfrätt, som ett överexponerat fotografi. Jag känner mig vacker. Jag vill inte gömma mig längre, vill att du ska se hela mig.

     Precis som jag ser dig.

 

*

 

Taxin kör in på flygplatsen. Jag betalar chauffören och han hjälper mig med min väska. Jag ler som tack för hjälpen. Garcías. Jag tar två steg mot entrén sedan stannar jag, ställer ner väskan på trottoarkanten och tar ett djupt andetag. Leendet sjunker undan. Jag är inte redo. Jag står orörlig omringad av människor från världens alla håll och kanter. En asiat stöter till mig med sin portfölj, en annan tycker att jag borde akta på mig. Mierda. Alla skyndar. Taxin står kvar, han undrar säkert varför jag bara står där och inte går in som alla andra, han tror kanske att jag har glömt något utan att komma på vad det är än. Jag vet inte vad jag väntar på, ett tecken, en uppenbarelse? Någonting som får mig att tänka klart. Men ingenting händer. Jag står mitt i vägen framför ingången, alla irriterar mig. Till slut kommer en vakt och ber mig gå åt sidan.

 

Jag köper en kaffe när jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen. I väntsalen är det nästan tomt på folk. Helt plötsligt ingen som skyndar. Jag sätter mig längst ut på en av de långa raddorna med obekväma plaststolar och väntar. Solen är på väg ner över flygfältet, ett orangelila ljus lägger sig i mitt knä. Flygplanen ser ut som pappersflygplan när de lyfter, svarta och kantiga mot skyn. Det ser ofarligt ut. Ändå vrider sig magen varje gång jag ser det.

     Jag fick som jag ville – inget jobbigt hejdå på flygplatsen. Jag behövde inte ens övertala dig, sa bara att det skulle bli för dramatiskt, för definitivt. Vi hade ju inte känt varandra så länge. Ditt lugn gjorde mig svettig. Det var mitt val, ändå gjorde det ont. Jag hade nog velat ha lite mer motstånd, någonting som bekräftade att jag betydde något, att jag var speciell.

     En snabb kram och ett hejdå senare hoppade jag in i taxins baksäte. Jag kördes till flygplatsen utan att reflektera över landskapet som for förbi oss, såg ingenting av de torra fälten, vinodlingarna eller havet och bergstopparna. Jag kände mig urholkad. Det var som om du sugit ur mig all substans när du kramade mig. Sparat det du ville ha och lämnat kvar ett tunt skal.

     Jag undrar om du tittade efter mig från balkongen när jag åkte, jag tittade aldrig efter. Undrar om du grät eller bara gjorde dig iordning för en ny utekväll med kompisar. Som om allt var som vanligt och låtsas som om ingenting av det här hade hänt. Snart skulle jag också vara hemma, och kanske skulle jag se dig på skype ibland, kanske ett mejl här och där, eller så skulle du glömma bort mig lika snabbt som du målat ny mascara och druckit upp kvällens första glas med vin. Kanske skulle du hinna träffa någon ny innan jag ens hunnit hem.

 

Det har redan blivit mörkt. Jag sitter på flygplanet och väntar på avgång. Det är försenat. Fyra minuter försenat, jag kollar på klockan hela tiden. Det kliar i hela kroppen och jag kan inte sitta still med benen.

 

Tio minuter förenat.

 

 

Jag gör det inte, tänker jag.

 

I nästa sekund ser jag mig själv dra ner väskan ur facket ovanför sätet. En flygvärdinna protesterar bakom min rygg. Jag får tjafsa en stund innan de öppnar åt mig. Men tillslut ger de med sig.

 

Jag chansar.

 

Jag flyr fältet, flygfältet. Springer genom vänthallen, ut genom säkerhetskontrollen, förbi alla människor på resande fot, ut ur terminalen. Jag vinkar in en taxi, slänger in väskan i baksätet och säger: Kör! Kör mig bort härifrån.

 

Jag stannar.


Om jag var ett krig

Jag skriver inte så mycket längre. Jag önskar att jag gjorde det och att självkritiken inte var ett hinder. Men det är som det är och jag försöker lite då och då. Ibland skriver jag en rad eller två. För ett år sedan skrev jag en hel novell.

 

Det är inte första gången jag står vid järnvägsbron och tittar ut över räcket, räknar stjärnor mot en blanksvart himmel och väntar på ett tåg. I fantasin balanserar jag på stången, rak i ryggen och med utsträckta armar utan att vingla till i vinddraget när godståget passerar. Lika stadig som en ballerina. I verkligheten skulle jag med största sannolikhet tappa balansen och falla mot järnvägsspåret. Lika hjälplös som en fågelunge. Jag kan inte låta bli att undra hur sekunderna av viktlöshet skulle kännas, hur jag skulle bli fjäderlätt och sedan tung som en sten under loppet av några hundradelssekunder.

     Skulle jag hinna ångra mig? Tankarna flaxar runt i huvudet som hundratals virriga fladdermöss.

 

Jag började med skjortknapparna, lät skjortan hasa ner över axlarna och sedan landa i en hög på golvet. Midjan hade smalnat av ytterligare och revbenskonturen syntes tydligt under den tunna, nästan genomskinliga huden. Ådrorna lyste violetta genom skinnet och på mina underarmar sicksackade sig rakbladsränderna, vissa bleka, vissa skorpiga och blodiga. Jag tragglade med byxknappen, knäppte upp bh:n och blev stående i bara trosorna. Jag stelnade framför spegeln. En utmärglad, spöklik kropp stirrade tillbaka på mig.

     Det var inte jag.

     De ostadiga benen, spagettiarmarna, en flickas bröst, de vassa höftbenen. Avsmalnade kinder, urholkade ögon. Ingenting fanns kvar av mig sedan mitt liv förutbestämts av cancern.

     Jag blundade intensivt, hela ansiktet spändes och drog ihop sig till ett russin. Jag bad till Gud i det tysta. Upprepade mantran i mitt inre. Jag-vill-inte-dö, jag-vill-inte-dö, snälla-gud-rädda-mig-från-döden. Jag hade läst någonstans att det fanns människor som blivit botade från sina sjukdomar genom att tänka bort dem. Genom en inre tankekraft. Så jag tänkte och tänkte tills mitt huvud höll på att explodera och när jag öppnade ögonen blödde jag från näsan.

     ”Meja!”

     Det knackade på toalettdörren. Jag stödde mig mot badkarskanten på svaga ben, med brusande huvud.

     ”Är du där?”

     Knackningarna övergick till bultningar och jag hörde oron i min mammas röst på andra sidan.

     Vredet klickade till när jag låste upp dörren och stack ut huvudet genom springan. ”Vad är det?”

     ”Gumman, blöder du näsblod nu igen?” Hon tittade på mig med huvudet på sned. Jag stod inte ut med hennes ängsliga ansiktsuttryck och medlidande.

     ”Det är ingen fara”, skyndade jag avvisande att säga.

     ”Får jag komma in?”

     ”Nej, det är ingen fara sa jag. Jag vill vara ifred.”

     Mamma vände sig om halvvägs mot trappan och sa med len röst. ”Maten är klar om en halvtimme.”

     Jag var inte hungrig. Eller jag var nog hungrig egentligen men jag hade ingen aptit. Det var som om alla mina mänskliga instinkter gått vilse på de snåriga stigar som utgjorde mina känslor. De fanns där, hungerkänslorna, men jag var för känslomässigt upptagen för att kunna sätta fingret på dem. Dessutom var jag vansinnigt trött på ångkokta grönsaker och råris.

 

Efter middagen stoppade jag mina barfotafötter i pappas alldeles för stora träskor och gick ut i trädgården. Det blöta höstgräset kittlade mina hälar när jag gick över gräsmattan som låg öde i solnedgången. Jag satte mig i hammocken, kröp ihop med benen indragna mot kroppen. Det fick mig att tänka på en liten tjej. En liten tjej som brukade sitta i hammocken och lyssna på sommarregnssmatter mot canvastaket och se den dagssvarta himlen blinka till av blixtljus. Det måste ha varit innan jag blev sjuk. Eller åtminstone innan vi visste om att jag var det.

     Solen låg blodröd halvt vilande mot trädtopparna. Gräset var oklippt och blomrabatterna hade inte rensats på flera år. Trädgården fick mig att tänka på ett land som härjats av krig och sedan lämnats att förfalla. En plats ingen längre brydde sig om. Allting hade stått still sedan jag fick min diagnos, som en trasig klocka. Mamma hade sagt upp sig från sitt jobb för att kunna finnas där för mig. Varje sekund, varje minut. Pappa höll sig mest i bakgrunden, det var hans sätt att hantera det hela. Jag kunde inte sluta tänka på om klockan någon gång skulle få nytt batteri och börja ticka igen. Eller var jag kriget som de aldrig någonsin skulle återhämta sig ifrån?

     ”Fryser du inte här ute?”

     Mamma hade smugit sig runt hammocken medan jag suttit uppslukad av tankar.

     ”Vi behöver nog klippa gräset snart… innan allt växer igen”, sa jag och nickade ut mot trädgården.

     ”Det är nog ingen idé, hösten är snart här och så är vi ju ändå aldrig här ute.” Mamma tog ett steg närmare och la sin högra hand på min axel. Hennes hand luktade diskmedel. Klassisk, grön Yes.

     ”Nej, jag vet. Varför är vi inte det? Jag vill inte att allting ska dö på grund av mig.”

     ”Det är inget som dör på grund av dig. Det har bara inte funnits tid”, sa mamma tröstande.

     ”Jag känner mig som ett krig. Jag kämpar förgäves fast jag redan vet hur det kommer att sluta, vi kommer ändå att förlora. Det vet vi ju, ändå fortsätter vi. Det kanske vore bättre att kapitulera nu, innan situationen förvärras, för er som blir kvar här när kriget är slut…” Mamma satte sig ner bredvid mig. Jag kunde se att hon tänkte, hon fick små rynkor i pannan då. ”Jag står inte ut med att göra er ledsna”, fortsatte jag.

     ”Du är inget krig Meja”, sa mamma och i skymningsdiset kunde jag urskilja en tår på hennes kind.

 

Jag vaknade med krypningar i benen efter två timmas sömn. Yrvaket satte jag mig på sängkanten och försökte sparka liv i benen. Bli av med myrorna under huden. Successivt återvände blodet till dem och likaså känseln. Trött på biverkningarna av medicinerna reste jag mig upp och slängde på mig samma kläder som jag haft dagen innan. De låg i en hög på fåtöljen intill fönstret. Jag smög ner för den knarriga trappan och stannade för att lyssna mellan varje trappsteg. Försiktigt knöt jag mina skor i hallen.

     När jag kom ut på gården började jag springa. Vinddraget från den råa luften trängde igenom fleecetröjan mot mitt bröst när jag sprang förbi de sovande villorna på gatan där jag bor. Förbi lekparken där jag ofta lekte som barn, längs cykelbanan genom skogspartiet som leder till järnvägsbron. Jag ökade hastigheten när vinden ven mellan träden tills jag till slut fick blodsmak i munnen. Hjärtat bankade i halsgropen. Jag hade glömt bort hur det kändes att springa, hur ont det gjorde i lungorna när man hämtade andan.

 

Det är som sagt inte första gången jag står här vid järnvägsbron. Och jag skulle nog ångra mig. Jag ångrar mig redan nu. Jag kommer inte att hoppa, det är inte det det handlar om. Men jag blir lugn av att stå här. Lugn av att veta att det är jag som bestämmer över mitt liv. Inte cancern.

     Jag står kvar, hänger med överkroppen över broräcket. Efter krig blir man stark, tänker jag när det första nattåget passerar. Mina föräldrar skulle återhämta sig och trädgården skulle blomma igen. Och jag kommer att kämpa tills jag stupar, för mitt liv är inte slut än.


Nyårsluften

En ögonblicksnovell som utspelar sig på en balkong precis innan tolvslaget. Som jag skrev för ungefär ett år sedan men som aldrig blivit publicerad här på bloggen.

 

---

 

Nyårsluften nådde botten av mina lungor och kylan fick mina andetag att bilda formationer när jag andades ut. Jag lutade armbågarna mot balkongräcket och såg röken sväva iväg och skingras.

     ”Vill du ha en?”

     Jag vände mig mot rösten och mötte en utsträckt hand, hållandes ett paket cigaretter. Hon omslöt det krampaktigt.

     ”Nej tack, jag kom ut för att andas.”

     Hon lade benen i kors och det tunna klänningstyget fladdrade till i vinddraget. Jag vände mig mot räcket och tittade ut över höghusen och de upplysta fönstren.

     ”Jag har aldrig sett dig här förut”, sa hon aningen högre än vad som behövdes.

     ”Nej, jag har aldrig varit här förut.” Jag svarade utan att förflytta blicken.

     Hon lutade sig framåt. I ögonvrån kunde jag urskilja hennes ansiktsdrag i det dova ljuset från lägenheten. Hon ställde sig upp och la händerna på räcket intill mina, de såg oberörda ut av kylan när de vilade mot metallräcket.

     ”Det här med astrologi är egentligen helt sjukt, alltså att vissa människor är helt övertygade om att stjärnorna skulle ha någon sorts inverkan på våra liv. Jag menar vem var det egentligen som hittade på stjärntecknen, de ser inte ens ut som oxar och grejer”, hon pratade utan att andas mellan meningarna.

     Jag nickade.

     Himlen var svart på ett sätt som den inte brukade vara i innerstaden och stjärnkonstellationerna syntes tydligt ovanför oss.

     ”Vågen ser ju ut som en romb”, fortsatte hon och tog sats innan hon kastade iväg cigaretten.

     ”Är du våg?” frågade jag, mest för att ha någonting att säga.

     ”Ja, vad är du? Tror du på sånt?” Hon sneglade på mig över sin egen axel.

     ”Jag är oxe, det finns väl ingen som tror på sånt på riktigt?”

     ”Ha, jag visste det.”

     ”Vaddå, visste det? Du tror inte på astrologi sa du ju.”

     ”Nej, det gör jag inte heller, jag kände det bara…”

     En raket exploderade på himlen och fångade hennes uppmärksamhet. Under tiden färgerna brann ut studerade jag hennes mjuka sidokontur. Det var någonting med hennes ganska alldagliga utseende som tilltalade mig. Hon påminde om någon. Men jag var säker på att jag inte hade sett henne förut, det hade jag kommit ihåg.

     ”Min mormor är helt galen i sånt där, hon ringer ibland och varnar mig tidigt på morgonen om hon har läst någonting oroväckande i mitt horoskop. Hon är inte riktigt klok.”

     Hon skrattade och ruskade på huvudet. Jag tror jag log, jag gillade hennes skratt. Det klingade vackert.

     ”Vad heter du förresten?” frågade hon samtidigt som hennes darriga händer bråkade med tändaren. ”Men, kom igen då…” muttrade hon.

     När hon hade fått glöd på cigaretten tog hon tre hastiga bloss direkt efter varandra.

     ”Adam.”

     ”Jag heter Marit. Så, vad gör du själv på balkongen, Adam?”

     ”Den här festen kväver mig”, svarade jag.

     ”Är du deppig? Säg inte att du är deppig, jag pallar inte att prata med någon som är deppig just nu, säg att du är glad. Du är glad, eller hur?”

     ”Va?”

     ”Säg att du är glad!”

     ”Jag är glad”, sa jag frågande, som om jag undrade om jag sagt det rätt.

     ”Bra.” Hon tog ett till bloss.

     ”Är du glad?”

     ”Är du dum? Tror du verkligen att jag skulle stå här ute i kylan och pratat med dig om jag var glad?”

     ”Då… kanske det är bäst att jag går…”

     Marit suckade djupt. ”Nej, gå inte, du verkar ändå vettigare än nån annan här.”

     ”Jag önskar jag kunde säga det samma…” sa jag och log.

     Hon tittade på mig med sänkta ögonbryn. ”Tack”, sa hon ironiskt och kastade iväg ännu en cigarettfimp mot gatan. ”När jag var liten brukade vi kasta potatis på bilar från vår balkong, vi bodde på tionde våningen och det var en stor parkering nedanför, har du gjort det nån gång?”

     ”Nej, jag var nog ganska lugn.”

     ”Tråkig menar du…” sa hon och hängde med halva överkroppen ut över räcket.

     ”Nej, det tror jag inte, men om man kastar potatis på bilar så måste man väl ha ganska tråkigt?”

     Från hennes jackficka hördes en kvävd ringsignal. Hon bet nervöst på naglarna innan hon sträckte sig efter en till cigarett.

     ”Ska du inte svara?”

     Hon kliade sig i håret. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Det ska jag inte”, tillade hon och lät signalen dö ut.

     Marit satte sig på stolen igen och lutade huvudet bakåt. Hon satt helt still. Innan hade hon haft svårt att hålla händerna stilla, om ens bara för att tända cigaretten. Nu satt hon bara där.

     Jag funderade en stund. ”Är det nåt som är fel?” frågade jag.

     ”Jag lovar att han ringer bara för att förstöra min nyårsafton”, utbrast Marit.

     ”Vem då?”

     ”Mitt ex”, sa hon hätskt. ”Han ringer hela tiden för att försöka förklara sig, men det finns liksom ingenting att förklara. Vi är klara med varann.”

     ”Har du sagt det till honom?”

     ”Varje gång han ringer.”

     ”Dom gånger du svarar menar du?”

     Hon log mot mig och det märktes att hon uppskattade mitt försök att lätta upp stämningen. Tolvslaget närmade sig som en ostoppbar våg som snart skulle skölja över oss och få allt att börja om på nytt. Eller så skulle jag drunkna.

     Ljusexplosionerna eskalerade i en kedjereaktion och inifrån vardagsrummet hördes en kör av höjda röster. Nedräkningen hade börjat.

     ”Kom… vi går”, sa hon och drog tag i min tröjärm.


Jag var anonym som en pojke på en skolgård omgiven av fiender

Vi fick i uppgift att skriva en text inspirerad av Tranströmers dikt Ensamhet, rubriken är raden ur dikten som jag baserade min text på. Så här skrev jag:

 

Varmvattnet strilar ner över hans taniga överkropp. Inga muskler bara senor. Han står ensam kvar i duschen efter gympan. Skrubbar kroppen hårt, ren med händerna. Skrapar naglarna mot huden, det svider men smutsen måste bort. Måste bort. Måste bli ren. Det blöder fortfarande från ett sår vid tinningen, efter slaget. Där bandyklubban hade träffat honom. De fick som de ville den här gången – få hela scenariot att se ut som en olyckshändelse. Men han vet. Gymnastikläraren märker ingenting. Ingen märker någonsin någonting. I deras ögon är han osynlig, i deras ögon är han ingenting.

     Håret på hans bröst växer fortare nu. Han växer upp. Men ingenting förändras. Det är bara hårstråna som blir fler och fler för varje dag som går och finnarna förökar sig i samma takt som håret. Finnig och fjunig. Äcklig. Värdelös. Inte bra på sport, inte bra på tjejer. Han har aldrig blivit kysst. Aldrig varit nära en tjej.

     Vattnet får hans kropp att rodna och nagelränderna stannar kvar länge efter att han klivit ut ur duschen. Kakelplattorna är kalla under hans fötter när han går mot omklädningsrummet. En unken lukt av gammalt vatten har grott in i väggarna efter år av svettiga ungdomar som duschat där. Han klär på sig. Drar på sig byxorna och fastnar med blicken i helkroppsspegeln. Tar några steg mot den och granskar såret intill det högra ögonbrynet. Det är inte särskilt djupt men det ömmar när han rör vid det. När blodet rann ner för kinden hade det sett mycket värre ut än vad det var. Men ett slag i ansiktet är ingenting. Inte i jämförelse med den förnedring som han tvingas utstå dagligen i korridorerna, på vägen hem, överallt.

     Han knyter slarvigt skorna och slänger upp ryggsäcken över axeln och går mot dörren. När hans hand kramar om handtaget för att öppna den, tar det bara stop. Dörren är blockerad. Utifrån. Han lägger all sin tyngd mot dörren med axeln, men kan inte få upp den. Sparkar, slår och ropar. Ingen hör. Klockan är över fyra.


SALTKRISTALLER

Till er som vill läsa det jag skriver. Här nedan följer mitt novellprojekt på sjutton A4-sidor. Kommentera gärna.


 

 

Lakanen är fuktiga mot huden när jag vaknar. Jag sparkar undan täcket och mina pulsslag bultar genom bröstkorgen när jag sätter mig på sängkanten. Innan jag ställer mig på fötterna andas jag djupt för att mildra hjärtslagen. Parkettgolvet knarrar när jag går upp för att dra igen balkongdörren som blåst upp under natten. Jag blir stående i dörröppningen när jag drar isär de tunga sammetsgardinerna och min nakenhud knottrar sig i den ljumma vårluften.

Ett ljudlöst regn faller framför mig. Det är nästintill osynligt mot den intensivt mörkblå himlen. Jag går fram till balkongräcket och blickar ut över takterrasserna, de släckta fönstren och ner på det ödelagda torget, som innan jag somnade var fyllt av liv. Jag skyler mig med filten som hängt över ryggen på en av balkongens två stolar, slår mig ner. Blundar.

En dröm hade väckt mig. Mamma stod i skymningssolen och hängde tvätt utanför sommarstugan. Nytvättade sängkläder som doftade lavendel. Jag minns att hon brukade säga att man sover gott av det. Jag minns hur sommarregnet öste ner om kvällarna och åskan som mullrade på håll och att elen brukade gå. Då tände vi stearinljus och kröp upp i soffhörnet, där läste mamma sagor för mig tills jag somnade. Somrarna ute i skärgården var det bästa jag visste. Jag älskade havet, hur det vaggade min flickkropp i vågorna från finlandsbåten, att andas den friska luften och lyssna på tystnaden som omgav ön vi bodde på. Jag har alltid älskat tystnaden, varit ett med den. Tills nu. Nu är tystnaden allt som finns kvar.

 

Regnet har ersatts av en molnfri himmel. Utemöblerna står åter på uteserveringarna och några pojkar spelar fotboll under förmiddagssolen. Jag drar filten intill kroppen och reser på mig. Mina ben har domnat och ryggen ömmar när jag sträcker ut den. Jag stänger balkongdörren efter mig och sveper gardinerna för fönstret i ett enda drag. Stänger ljuset ute.

Jag fyller upp badkaret till brädden. Min frusna kropp skälver till när det brännheta vattnet väller över mig. Jag sjunker ner under vattenytan, håller andan, räknar sekunderna tills syret tar slut. Jag schamponerar håret och tvättar kroppen med tvålen som står på badkarskanten. Innehållet luktar starkt, som nyutslagna liljor. Doften kamouflerar klorlukten från badvattnet. Jag glider under ytan längs badkarets emaljbotten och drar fingrarna genom håret, för att tvätta ur schampot. När jag kommer upp känner jag hur värmen pulserar i mitt tunga huvud och för en sekund svartnar det framför ögonen. Jag återfår skärpan och upptäcker att vattnet färgats ljusrött och för handen instinktivt mot näsan, lägger tryck ovanpå näsbenet. Lutar huvudet bakåt och blir sittandes i väntan på att flödet ska avta.

Jag har nästan inga minnen från hitresan. Det enda jag minns är att jag sov på flygplanet och att jag vaknade när planet störtade mot landningsbanan. Från bussen minns jag små fragment av berg som skymtade förbi, småbyar med stenhus och fält med vinrankor. Jag minns inte hur jag tog mig till hotellet, var jag klev av bussen, gatorna jag gick på. Jag minns ingenting av staden jag måste ha tagit mig igenom för att komma hit. Det sista jag minns innan jag somnade är barnen som spelade fotboll under klocktornet på torget nedanför mitt fönster och människoskratten från uteserveringarna. Sedan minns jag mamma som hade väckt mig mitt i natten, hon stod och hängde tvätt utanför vårt gamla sommarställe. Jag var fortfarande en liten flicka i drömmen. Inte ens tio år.

Efteråt står jag länge framför den immiga spegeln i det zinkvita, helkaklade badrummet. Mitt mahognyfärgade hår räcker precis till nyckelbenen. Jag följer dropparna som faller från hårtopparna på deras färd längs en kanal mellan brösten, vidare ner över magen. De delar på sig och rinner på båda sidorna om naveln och stannar när de når mitt könshår. Ögonen som tittar tillbaka på mig från andra sidan spegelglaset är matta, innehållslösa och min hy är fortfarande vinterblek och narig efter en lång, kall vinter.

 

När jag kommer ut genom porten har solen gått i moln. Svaga vindpustar får trädkronornas gyllengröna blad att prassla över muren av uppradade mopeder som omringar torget. Klockan har precis passerat fyra, det mesta verkar stängt runtomkring mig. Affärerna är igenbommade och på uteserveringen sitter endast ett fåtal cafégäster.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå. En helt ny stad ligger framför mina fötter men jag känner ingen vidare entusiasm till att utforska den. Jag köper en café con leche på närmaste kafé och sätter mig ytterst på en av de långa bänkraderna. När jag sitter där och dricker mitt kaffe ser jag hur skuggorna sakta skingras över torget när molnen löses upp. Trädskuggornas konturer blir tydliga, som om de vore skissade med kolpanna på asfalten. Det blir snabbt varmt.

Det känns som att tiden har stått stilla, men när jag tittar upp mot visaren på klocktornet märker jag att fyrtiofem minuter redan har passerat. Torget har återuppväckts ur sin dvala. Butiksägarna har dragit upp metalljalusierna från skyltfönstren och hängt ut skyltar, som svajar i vinden utanför deras affärer. Tidningsståndet, el periodico tvärsöver torget som har varit stängt under siestan har precis öppnat. Nu samlas gubbar och gummor med käpp utanför för att köpa sin dagstidning och konversera med varandra.

Jag bestämmer mig för att ta en promenad. Om jag någon gång ska lära känna den här staden måste jag börja med att utforska Gràcia, stadsdelen jag bor i.

Jag följer gatan som leder bort från torget och hamnar på en trång trottoar intill en liten men tungt trafikerad väg med butiker längs båda sidorna. Människor korsar gatan mellan bilarna i ett enda kaos. Bilar som tutar, avgaser. Jag gör mig så liten som möjligt och pressas intill husfasaden när människor tränger sig förbi med matkassar och baguetter fastpressade under armen. När trafiken stannar till skyndar jag mig över gatan mellan två bilar.

Jag viker av in i en gränd. Ytterligare ett torg möter mig på andra sidan. I mitten av det sitter några ungdomar i en ring och dricker öl ur röda små burkar. På en bänk sitter en man och spelar nylonsträngad gitarr, han har en sombrero på huvudet och ser precis ut som en avbild av en sydamerikansk mariachi.

Jag passerar utan att tänka på vilken riktning jag går i.

Det är sjutton år sedan jag träffade min pappa. Jag var bara fyra år när han lämnade oss. Mig och mamma. Jag minns honom knappt. På ett fotografi som stod i bokhyllan hemma ser han ut som en sjöman. Jag sitter i hans knä, vi ser glada ut. De fösta åren brukade han skicka grattiskort när jag fyllde år. Jag minns att jag brukade vänta på de där korten i flera dagar både före och efter min födelsedag, men de upphörde till slut att komma. Jag vet ingenting om min pappa. Varför han slutade skicka korten eller hur hans röst låter. Jag vet inte om han har ny familj eller lever ensam. Det enda jag vet är att han är bosatt någonstans här i Barcelona och hans namn. Jag hade åkt hit för att söka upp honom, finna svaren på alla mina frågor, hitta sidor hos mig som jag delar med honom. Men nu är jag inte lika säker längre. Han kanske har förträngt att jag existerar.

 

Efter några timmars planlöst promenerande, inser jag att Gràcia är en enda stor labyrint, som jag lyckats gå vilse i. Att hitta tillbaka till hotellet känns som en omöjlighet. Min yrsel börjar varsko sig igen och jag kommer på att jag inte har ätit någonting på hela dagen. Jag går förbi en bar men vänder mig om, tar några steg tillbaka och tittar in. Elephanta bar, står det på skylten ovanför dörren. Den varma orientaliska inredningen fångar mig och det ser lugnt ut där inne, tillräckligt lugnt för att jag ska våga mig in. När jag kommer in blir jag osäker på om jag ska gå fram till baren eller sätta mig vid ett bord. Bartendern stillar min oro genom att gestikulera att jag kan slå mig ner. Jag sätter mig på en sittkudde i hörnet intill fönstret och plockar upp menyn som är tillverkad av ett gammalt vinylskivekonvolut. När jag har bestämt vad jag vill ha beställer jag en getostsallad och en kopp ingefärste.

Inredningen är färgrik och småskalig. På väggarna hänger ett tiotal guldinramade graffittitavlor och högtalarna fyller rummet med mjuk jazz. I baren sitter en kille som ser ut att vara i min ålder, han dricker Moritz direkt ur flaskan, röker en cigarett och småpratar med bartendern, så som man gör med någon man inte riktigt känner.

Bartendern kommer ut med maten och ställer en liten japansk tekanna i gjutjärn på bordet och går iväg för att hämta en tekopp.

I samma stund som jag häller upp mitt te kliver två tjejer in genom dörren. De går mot killen i baren som tycks ha väntat på dem. De hälsar på varandra med kindpussar och slår sig ner vid ett bord medan de pratar i mun på varandra.

Det sista kvällsljuset utifrån får lokalens brandgula väggar att brinna som en aprileld och stjäl charmen från ljuslyktornas dova skimmer. Jag smygtittar på dem medan jag dricker mitt te. Jag ser honom snett bakifrån, studerar honom. Befinner mig precis utanför hans periferi. Hans mörka hår skiftar i kopparnyanser. Tjejerna för en livlig konversation, som han deltar passivt i. Jag försöker förstå vad de säger, men jag kan inte ett ord katalanska. En av tjejerna har på sig ett batiklinne i mjuka gröngula färger och hennes dreads faller asymmetriskt ner över hennes byst. Hon har en lång, svart kjol som smiter åt över låren och döljer skorna under bordet. På deras bord dör en övergiven cigarettfimp i askfatet och under diskussionen viftar de okontrollerat med sina cigaretter. Ovanför deras huvuden samlas röken för att fastna i det redan missfärgade taket. Han lutar sig fram och fimpar cigaretten som fortfarande ryker i askkoppen med sin cigarettstump. När han lutar sig tillbaks mot stolsryggen vrider han sig åt mitt håll och sveper med blicken förbi ingången, förbi fönstret, tills hans ögon möter mina. Jag väjer för hans intensiva pupiller och stirrar ner i menyn som ligger uppslagen på bordet framför mig. Jag vågar inte titta upp, jag känner hur hans ögon vilar på mig.

Mina kinder blossar. Jag reser mig upp och går, vänder mig inte om och ger honom ett sista ögonkast utan fokuserar på att ta mig framåt, mot utgången. När jag kommer ut står luften stilla. Eftermiddagsvinden har mojnat och kvällsluften känns varmare mot mina armar än vad dagssolen hade gjort. Jag fortsätter i samma riktning som innan mitt korta barbesök.

”Perdona!”

Jag vänder mig om mot rösten och ser killen från baren. Våra ögon hakar i varandra. Han ler snett och håller upp min kofta framför sig och säger att jag glömde den.

”Gracias”, säger jag och känner hur hjärtfrekvensen ökar, huden i ansiktet blir alldeles het.

Jag tittar ner i asfalten. Han har ett par låga, helt sönderslitna canvasskor på fötterna och hans vida byxor är uppvikta till anklarna. Hårstråna på hans ben är solblekta och skinnet gyllenbrunt, solbränt.

”Har du bråttom någonstans?” frågar han och byter från spanska till engelska.

”Bråttom?”

”Ja, du försvann så plötsligt… från baren.”

Jag fnissar till, smickrad över att han faktiskt hade lagt märke till mig: ”Nej, inte direkt, jag måste bara försöka hitta tillbaks till mitt hotell.”

”Vilket hotell bor du på?”

”Jag vet faktiskt inte. Det ligger på ett torg, men det verkar ju finnas en hel del torg här omkring.”

”Men det ligger här i området i alla fall?”

Jag nickar och funderar en stund. Sedan berättar jag att det står ett klocktorn i mitten av torget.

”Aha, Vila de Gràcia.”

”Ja, så hette det nog. Är det långt?” frågar jag. ”Vilket håll ska jag gå åt?”

”No, no, no, det är nära. Jag kan visa dig vägen, jag ska ändå åt det hållet.” Han börjar gå i samma riktning som jag var på väg i. ”Kommer du eller?” säger han uppmanande och mina fötter följer självrörligt efter honom.

 

Han lutar sig mot gatlyktan som stänker ner hela torget med ett varmt glödlampssken. ”Här är ditt torg”, säger han.

”Tack”, säger jag och fortsätter samtalet som vi haft på vägen hit. ”Vart bodde du innan?”

”Lite varstans, jag har bott ett tag i Prag, Paris, Berlin och innan jag flyttade hit bodde jag på Lanzarote. Jag har flängt runt rätt mycket de senaste åren.”

Vi tystnar. Han plockar fram en cigarett ur fickan och tänder den med en tändsticka. Jag har alltid gillat ljudet som uppstår när stickan tar eld mot plånet.

”Vill du ha en?” Ur hans mun väller rökmolnen som ur en orolig vulkan.

”Nej, tack”, svarar jag och ser hur röken blir ett med kvällshimlen.

”Så vad gör du här i Barcelona?” frågar han.

”Ingenting hittills, jag kom igår kväll, så jag har inte hunnit se så mycket”, svarar jag undvikande för att slippa förklara.

”Behöver du en guide? Jag kan visa dig runt om du vill.”

”Nej, jag vet inte… jag…” Han avbryter mig.

”Var inte så blyg.”

”Jag är inte blyg”, säger jag stött och slutar bita på naglarna. ”Har du tid imorgon?”

”Claro, ska vi säga att jag kommer hit vid tio?”

”Okej!” säger jag och ler nöjt.

 

Jag kan inte somna, istället vrider jag lakanen skrynkliga av svett och tårar. Rummet är kolsvart och luften kvav. Jag tänder lampan på nattduksbordet som ledljus och stapplar mig upp. Inne i badrummet sköljer jag ansiktet med iskallt kranvatten och dricker några klunkar av det. Det smakar som en kallsup på badhuset, jag spottar genast ut det och hämtar en flaska vatten ur kylskåpet.

Jag går mot balkongen, vidgar dörrspringan och går ut. Det är fortfarande varmt, luften rör sig inte en millimeter. Jag sätter mig på stolen och önskar att jag hade haft en cigarett. Minnen dyker upp och suddas ut igen, som små fragment framdraget ur en byrålåda. Något man försökt gömma under en längre tid. Jag önskar att mitt liv inte var så invecklat, sönderfallet i beståndsdelar.

Jag har inte levt sedan mamma blev sjuk, jag var bara elva år när hon berättade för mig att hon hade hudcancer. Till en början märktes det ingenting, men sjukdomen spred sig till varje liten cell, varje kapillär i blodomloppet, tills ingenting fanns kvar av henne. Vi led tillsammans. Jag såg henne tappa håret, tappa kilo efter kilo, jag såg henne förtvina framför ögonen på mig och jag kunde inte släppa taget. Jag höll modet uppe, hoppades hela tiden på att hon skulle bli frisk igen.

När mamma dog hade jag precis tagit studenten, två år senare än alla andra. Hon var stolt när jag kom till sjukhuset med studentmössan på huvudet, klädd i den vita klänningen. Jag tror att mamma hade hållit ut i väntan på att få se mig den dagen.

 

Jag ser honom direkt när jag kommer ut på torget, synar honom bakifrån. Han sitter och röker i mitten av en bänk, iklädd knälånga shorts och en uppknäppt skjorta. Bredvid honom på bänken står en analog systemkamera, den måste vara från sjuttiotalet. Min morfar hade en nästan likadan.

Solen är het från den klarblå himlen och jag ångrar inte alls att jag lämnade strumpbyxorna hemma, trots att jag känner mig naken i min blommiga sommarklänning. Jag sätter mig bredvid honom utan att säga ett ord. Han tar upp kameran och knäpper en bild på mig i motljuset. Jag protesterar inte, ler bara fånigt mot honom och kameralinsen.

”Har du ätit frukost?” frågar han.

Vi går mot den stora gatan, Gran de Gràcia. Han berättar att det finns ett bra bageri där. Väl framme beställer vi en varsin café con leche och några croissanter.

”Jag tänkte att vi kunde ta metron till stranden idag”, säger han när vi slår oss ner i hörnet längst in. ”Det är fint väder.”

Jag nickar medhållande och täcker över ett leende med handflatan. ”Du hade inte tänkt berätta vad du heter?”

Han skrattar till: ”Jag heter Jacques och du?”

”Emilia”, svarar jag och blåser på kaffet innan jag läppjar försiktigt på det.

”Så Emilia… jag har inte lyckats luska ut var du kommer ifrån?” frågar han och skär upp en croissant och öppnar den lilla marmeladburken som står på sidan av fatet. Det syns att han är van vid proceduren.

”Jag kommer från Sverige.”

”Jaha, det är ett av de få länder jag aldrig har varit i, i Europa. Jag och en kompis var på väg till Köpenhamn men blev stannade i tullen för narkotikainnehav, cannabis. Vi fick rejäla böter, så det var bara att vända om.” Han rycker på axlarna och ger mig en av de färdigbredda croissanterna.

Min blick dras mot kaffekoppen och min yrsel gör sig påmind igen. Jag känner hur mina kinder blir rödflammiga. Huvudet känns som en betongklump.

”Hur mår du?”

När jag lyfter blicken möts jag av Jacques oroliga ögonpar.

”Jag är lite yr… bara… det är nog ingen fara… det brukar gå över…” Jag stakar mig flera gånger innan mina läppar formar de rätta orden.

Han sträcker sig över bordet och lägger handflatan mot min panna. ”Du är kokhet”, säger han och avlägsnar handen. ”Du behöver vatten.”

 

Ett blekt ljus faller över oss när vi kommer upp för trappan från metrostationen vid Barceloneta. Molnen sveper över himlen som tunna slöjor ovanför oss. Det märks att vi är nära havet. Den milda brisen för med sig en frisk doft av havssalt och får mitt hår att dansa framför ögonen och klänningsfållen att fladdra mjukt. Vi går sida vid sida längs båthamnen under tystnad, han är säkert två decimeter längre än jag.

Jacques stannar upp och tar några bilder. Jag beundrar hans glöd bakom kameran, hur han provar ut olika vinklar och perspektiv innan han bestämmer sig för att ta en bild.

”Har du fotat länge?” frågar jag efter en stund.

”Några år, jag kom på att det var ett väldigt enkelt sätt att spara sina minnen på. Mitt fotande är egentligen ganska egoistiskt…”

”Det sa min morfar jämt, att han fotade för att minnas. När jag var liten brukade jag stå bredvid honom inne i mörkret när han framkallade bilderna, jag älskade det verkligen”, säger jag tillbakablickande. ”Framkallar du dina bilder själv?”

”Jag brukade göra det innan jag började resa. Jag känner igen den där känslan du pratar om, att stå där i mörkret och se hur bilderna tar form, det är nästan magiskt”, säger han.

”Jag skulle gärna se lite bilder sen, om du vill visa mig?”

Hans leende framhäver hans smilgropar när han svarar att han gärna visar mig sina bilder och jag känner att hans lugn börjat smitta av sig på mig.

 

Sanden är sval när vi promenerar längs strandbanken. Våra fötter lämnar avtryck som spolas bort i vågorna som rullar in. Jacques tar av sig sin skjorta och lägger den på stranden, rörelsen påminner om hur man slänger täcket över en nybäddad säng. Vi sätter oss tätt intill varandra, gräver ner fötterna i den heta sanden, som är full av snäckskal. Medelhavet breder ut sig framför oss, cyanblått så långt ögat kan nå. Intill den skarpa horisontlinjen vaggar ett fåtal segelbåtar och ovanför oss målar lyftande flygplan diagonala streck mot himlen. Jag kisar mot solen och lutar huvudet bakåt, låter mina kinder få färg. Det dröjer inte länge förrän solen bränner mot min nordiska hud. Våra armbågar nuddar lätt vid varandra, jag ser honom i ögonvrån, hur han sneglar på mig. Jag blir blyg och döljer ett leende.

”Du behöver inte gömma dig när du ler, du är väldigt vacker då”, säger han och föser varsamt undan min hand från mina läppar.

Jag lutar mig försiktigt mot hans axel och sluter ögonen. Det känns skönt. Hans nyckelbenshud är sval mot min kind.

”Kan du inte berätta någonting om dig själv?” Han vinklar försiktigt upp min haka med handen och ser på mig. Längst in i Jacques mörkbruna ögon kan jag se min egen gestalt avspegla sig när han försöker läsa av mig.

”Jag har ingenting att berätta…” säger jag fort, som om någonting skrämt mig.

Jag håller andan ett tag medan genansen väller över mig. ”Eller, jag har aldrig berättat för någon.” Jag vänder åter blicken mot det oändliga havet, försvinner i det en stund.

”Du… du behöver inte berätta.”

Jag andas ut i lättnad och reser mig upp. ”Kom, vi går…”

 

Solen får allt den vidrör att rodna på sin nedfärd när vi delar en rödvinskaraff, på en av serveringarna på Plaça del sol. Sommarvärmen avtar i takt med att solen försvagas och hela torget dränks i mörka skuggor. Mina axlar blir kalla, jag hänger min virkade cardigan som skydd över dem.

”Det är vackert här”, säger jag och ställer ned vinglaset på bordet. ”Jag har alltid drömt om att bara packa en resväska och ge mig iväg, men nu när jag sitter här, långt hemifrån, känner jag ingenting speciellt. Jag är ju fortfarande jag vart jag än kommer och allt som hänt finns fortfarande kvar.”

”Jag är glad att du är du och att du är här. Fast det är inte riktigt sant, man förändras hela tiden när man reser men det märker man inte förrän efteråt.”

”Är det därför du flyttar runt hela tiden, för att upptäcka dina förändringar?”

Det bildas charmiga små rynkor i hans panna när han funderar. ”Bland annat. Men mest för att jag inte vill fastna någonstans…”

”Är det inte det man vill? Hitta ett ställe man trivs på och sen stanna där?”

”Jo, kanske… till slut”, svarar han utdraget.

Några ögonblick av tystnad hasar förbi. ”Får jag fråga varför du valde just Barcelona?” frågar han.

Jag väljer mina ord omsorgsfullt innan jag svarar: ”Min pappa kommer härifrån”, jag drar ett lätt andetag. ”Jag ville se om staden han växte upp i skulle ha någon sorts inverkan på mig, jag tänkte att jag kanske skulle förstå mig själv bättre om jag visste… Det kanske är naivt.”

”Nej, det är väl så vi funkar. Jag önskar att jag också kunde förstå mig själv bättre”, svarar han och vi utbrister i skratt. ”Hur länge stannar du?”

”Jag vet inte, jag har inga flygbiljetter än”, svarar jag och sveper de sista centimetrarna ur glaset och för några sekunder kan jag känna hur alkoholen cirkulerar i mig.

”Bra, då kanske jag får chansen att visa dig mer av stan?”

”Och dina bilder”, tillägger jag och ler. Utan att gömma det bakom handen.

Servitören passerar vårt bord. På tillbakavägen ger han oss notan, på en bricka i rostfritt stål.

”Det är en sak jag skulle vilja visa dig”, säger han plötsligt. ”Min favoritplats här i Barcelona.”

Vi delar det sista vinet mellan glasen. En lättsam tystnad hänger mellan oss medan vi dricker ur.

 

Vi går upp för sluttande trottoarer där gatljuset dämpas desto längre upp vi kommer. Jacques stannar till utanför ett stort hus med krossade fönster. Fasaden är täckt i politiska slagord och färgstarka målningar.

”Vänta här, jag kommer strax!”

Porten som är stor nog att tillhöra en kyrka dånar när den går igen bakom honom. Jag sjunker ner mot tegelväggen, väntar. Bröstet bankar av nervositet, för att påminna mig om att den finns där. Bultningarna hinner precis lägga sig innan jag kan höra hans visslingar studsa mellan väggarna i trapphuset.

”Jag tog med mig gitarren och en flaska Cava”, säger han och rättar till gitarren som han har hängt över axeln.

”Bor du där?” frågar jag förvånat.

”Ja, jag har bott här ett tag nu. Huset är ockuperat och fullt av gatumusikanter och andra kringresande. Det är rätt skön stämning, väldigt politiskt engagerade människor och så”, förklarar han när vi fortsätter längs uppförsbacken som sträcker sig hela vägen till Parc Güell.

Han säger att vi är på väg till hans favoritbänk där han brukar sitta och filosofera om nätterna. Staden vi lämnar bakom oss krymper och nymånen rör sig påtagligt snabbt mot bergstopparna, för varje steg vi tar.

”Här är ingången”, säger Jacques och pekar mot den stängda stålgrinden. ”Men parken är stängd, vi ska hoppa in där borta.” Han förklarar att parken alltid stänger klockan nio men att de som känner staden vet var man ska ta sig in.

Jacques hjälper mig över muren som omgiver parken, jag faller mot hans famn när han tar emot mig på andra sidan. Jag håller kvar en stund, känner hans fuktiga andedräkt mot min hals.

Parc Güell är innesluten i ett totalt mörker. Vi sätter oss på bänken och låter stadssiluetten breda ut sig framför våra ögon. Stadens alla ljus lyser som miljontals eldflugor, helt stilla. Hustakens antenner och paraboler sträcker sig mot himlen likt Sagrada Familias guldskimrande gotiska torn. Våra händer vidrör varandra, hans varma kramar om min kalla när vi skickar cavaflaskan mellan oss. Halsar ur den. Fjärilarna i magen, som jag alltid trott varit ett påhitt, kittlar mig så att jag inte kan låta bli att le.

Han släpper min hand och greppar gitarren, stjäl tystnaden. Jag lägger mig i hans knä, tar ett bloss av hans cigarett och blåser ett rökmoln mot tomma intet. Stjärnorna är vaga, det dröjer länge innan jag kan urskilja Karlavagnen på himlavalvet. Jacques nynnar när han plockar toner på strängarna, uppslukad i sin musik.

Jacques lägger ifrån sig gitarren, smeker sina fingertoppar genom mitt hår. Nästlar sig in i det. Han fångar upp mitt ansikte med handflatan och för mina läppar mot sin mun. Kysser mig. Våra ansikten passar perfekt ihop, som förenade motpoler. En doft har fastnat i hans hår, en svag doft av saltvatten spetsad med lime och hans tunga smakar syrligt.

Vi säger ingenting. Jag ligger som förtrollad kvar i hans knä medan han tittar ut i mörkret med sin hand vilande mot min mage.

 

Med nyvakna ögon ser jag regnet strila ned från himlen utanför fönstret. Jacques skäggstubb sticks mot min arm, våra ben är sammantvinnade under påslakanet. Om han inte legat kvar bredvid mig skulle jag trott att gårdagen varit en dröm. Det åskar. Rummet blinkar när elektriciteten i luften släpper. Med näsan ritar jag cirklar över Jacques skulderblad, scannar varje millimeter av hans hud. Varje födelsemärke, varje litet hårstrå, varje litet ärr, små tecken som visar vad han varit med om. Hans lockar har dragit ihop sig under natten, jag kysser hans axlar och vidare ner över överarmen. Jacques vaknar till och vrider sig mot mig.

”Kom lite närmre”, viskar han och sträcker ut armarna.

Jag pressas mot hans bröst och hans värme blir min värme. Han kysser mig och våra kroppar för varandra som i dans. Det pirrar i underlivet och fjunen på mina armar reser sig när han drar sin tunga längs nyckelbenets inskärning. Han smeker mig under nattlinnet med ömma drag, kupar sin hand runt mitt bröst. Ingen har någonsin rört vid mig så förut. Mina andetag blir tyngre desto längre ned hans händer vandrar, hans högra glider in under trosornas spetskant. Stannar där. Tiden hejdar sig, jag tittar upp på honom från huvudkudden. Vi fastnar i varandras ögon, jag ristar in honom på näthinnan.

Jag gränslar honom på sängkanten, med benen sammanbundna runt hans midja, händerna intrasslade i hans hår och hans ivriga handflator över min rygg.

 

Jag hänger tillbaka duschmunstycket och vrider av vattnet. När vattnets smattrande mot badkarsbottnen upphör kan jag höra Jacques röst utifrån rummet, den låter annorlunda. Han pratar franska och hans tonfall indikerar att han talar i telefon. Jag torkar kondensen från badrumsspegeln, vrider ur mitt nyduschade hår och knyter den vita hotellbadrocken kring midjan.

Jacques tystnar. När jag kommer ut från badrummet sitter han i fåtöljen och tittar med avlägsen blick ut genom fönstret, likt hökögon studerar världen från en telefonstolpe. De tittar ut över någonting som de inte förstår sig på. Världen och människorna.

”Jag visste inte att du pratar franska”, säger jag och lindar in håret i handduken.

”Jag är uppvuxen i Frankrike, i Perpignan.” Han flyttar blicken från fönstret mot mig, som om jag ryckt honom från en drömvärld.

”Så du har ett hem trots allt?” säger jag och känner mig dum som aldrig frågat var han kommer ifrån.

”Jag vet inte om jag skulle kalla det hem längre”, säger han med något underligt i blicken och lutar pannan mot fönsterglaset.

Jag kommenterar det inte. Jacques sitter kvar i fåtöljen medan jag rotar i min resväska efter något lämpligt att klä mig i.

”Jag kom på en sak medan du var i duschen. Det är söndag, så allt är stängt, men skulle du vilja gå på museum?”

”På museum?” utbrister jag förvånat och tittar upp på honom från resväskan.

”Ja, det är första söndagen på månaden. Det är gratis inträde till många muséer då… jag har aldrig varit på Picassomuséet.”

”Okej”, säger jag skrattandes. ”Jag trodde inte du var typen som går på museum.”

Det regnar fortfarande. Jag drar på mig ett par jeans och ett linne, sätter upp håret i en slarvig hästsvans och lägger luggen till rätta med händerna innan vi ger oss ut för att trotsa vädret.

 

Det är tomt inne på Picassomuséet och det känns som att vi måste viska för att det inte ska eka i de kala, bibliotekstysta lokalerna. Våra fötter ger inte ifrån sig ett ljud när vi försiktigt rör oss över de marmorerade golven. Jacques stannar till för att betrakta en tavla. Han ser reserverad ut när han studerar det svartvita virrvarret, som är uppbyggt i flera dimensioner. Jag ställer mig bredvid honom, låter armen hänga raklång intill hans, i hopp om att han ska greppa min hand.

”Du, det är en sak jag måste berätta”, säger Jacques och bryter tystnaden. ”Jag måste åka hem, till Frankrike…”

Hans ansikte blir uttryckslöst när han säger det och jag kan inte tyda hans ord. ”Har det hänt något?”

”Nej, eller jo…” Han skruvar sig i svaret. ”Min flickvän kommer hem imorgon”, säger han och biter ihop mungiporna.

”Din flickvän?” frågar jag kraftlöst.

”Ja. Hon har varit borta i snart tre år, studerat i USA. Det var inte tänkt att hon skulle komma hem förrän efter sommaren.”

Jag blir tyst och går igenom hans ord i huvudet om och om igen. De ekar inuti mig. Jag stelnar till och mitt hjärta dunkar så fort att det känns som om det när som helst skulle kunna sluta slå.

”Jag visste att det här var för bra för att vara sant”, mumlar jag med sänkt huvud.

”Jag är ledsen Emilia”, säger Jacques. En olidlig tystnad följer efter hans ord.

Jag vänder mig om. Går därifrån. Han står kvar framför Picassos svartvita virrvarr med händerna nedgrävda i fickorna, utan att stoppa mig.

Alla gator ser likadana ut när jag letar efter metrostationen. Dunkla gränder med katalanska namn. Jag springer. Han hade aldrig lovat mig någonting, ändå känner jag mig lurad.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet stirrar jag på resväskan som står uppriven på golvet. Linnen och klänningar ligger utspridda huller om buller runtomkring den. I sänghörnet gräver jag ner ansiktet i kudden mot knäskålarna och låter tårarna komma. Jag tillåter mig att känna allt som jag alltid samlat inom mig. Återigen blir jag den lilla flickan som slutade få vykort från sin pappa och tjejen vars mamma hade cancer. Jag tappar alltid allt, precis när jag har lärt mig hur det ligger i handen. Lyckas aldrig behålla något. Jag kramar kudden hårdare och luften som trycks ur den luktar som Jacques hade gjort hela natten. Han doftar som havet, ogripbart och överväldigande.

Dörrknackningar väcker mig ur mina tankar. Jacques röst är dov när han uttalar mitt namn genom den stängda dörren. Jag sitter orörlig i sängen och väntar på att det ska gå över. Att han ska tröttna.

Genljudet från knackningarna flyter samman med den tidigare tystnaden. Jag låter tiden passera, låter honom hållas. Några minuter känns som en evighet.

”Emilia! Jag vet att du är där inne. Jag ber dig, öppna dörren och låt mig få förklara… snälla.” Hans röst är fysisk, som om jag skulle kunna röra vid den.

Jag öppnar dörren, backar och sätter mig på fotändan av sängen. Hans hållning är ångerfull och en bit av förtvivlan har bosatt sig i hans annars glasklara ögon. Rastlösa steg för honom fram och tillbaka mellan rummets kortsidor.

”Jag vet inte vad jag ska säga… jag…” Han kliar sig över tinningen. ”Jag tycker verkligen om dig. Jag förstår om du inte tror på mig men mina känslor är helt och hållet på riktigt.”

Jag lyssnar, tar in varje ord. Och någonstans vet jag att han talar sanning. Jag sätter pekfingret för munnen: ”Sch, jag vet.”

Han sätter sig bredvid mig på sängkanten. ”Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här.”

”Jag vill inte att det ska sluta här”, säger jag med fingrarna vandrande över hans underarms ytliga blodkärl.

Jacques ögon är grumliga när han lägger armarna runt min hals. Vi faller baklänges över sängen. Hela hans tyngd över mig. Våra kroppar klamrar sig fast, benen flätas samman. Vi kysser varandras läppar våta, kåta. Fulla av iver. Som om det inte fanns någon morgondag.

 

Hans hjärtslag slår mot mitt öra. Levande. Vi ligger hud mot hud. Stilla. Ljudlösheten skrämmer mig och jag bestämmer mig för att bryta den.

”Minns du att jag berättade att min pappa kommer här ifrån?” Jag lägger mig på sidan med kinden i handen. Vänd mot honom.

Jacques ger ifrån sig ett svagt ljud för att visa att han hört mig.

”Jag har inte träffat honom sedan jag var fyra. Han flyttade tillbaka hit och lämnade mig och mamma. Jag vet ingenting om honom, mamma berättade aldrig särskilt mycket”, berättar jag. ”Och nu har jag åkt hit för att leta upp honom.”

”Ska du göra det?” frågar han och kramar om min hand. Visar mig att han finns där.

”Ja. Jag tror det. Det är så mycket jag vill veta, som jag behöver få svar på. Jag har spenderat alldeles för många timmar av mitt liv på att spekulera i varför han lämnade oss, men samtidigt så är jag rädd för att han inte skulle vilja träffa mig.”

”Det finns nog bara ett sätt att få reda på det”, säger Jacques.

”Jag vet. Jag är bara så rädd…”

”Han är säkert precis lika rädd som du är. Jag tycker verkligen att du är modig som har åkt hela vägen hit alldeles ensam”, säger han uppmuntrande och tillägger: ”Jag hoppas du hittar honom, Barcelona är ändå en rätt stor stad.”

Jag nickar eftertänksamt och lägger mig åter mot hans axel och blir ett med hans bröstkorg som höjs och sänks i takt med hans andetag. Hans beröring kittlar mina höftben. Jag fnissar till. Vi fortsätter att prata och jag berättar saker som jag aldrig berättat om förut.

Vi ligger vakna. Lyssnar till fågelkvitter som siar om en ny dag. Han håller om mig, tar på mig. Jag kan inte sluta titta på honom, vägrar låta honom tyna bort som fotavtrycken efter man har duschat. De där våta fläckarna som bara stannar kvar i en handfull sekunder innan de försvinner.

 

 

*

 

Jacques läppar möter mina och jag svarar honom i sömnen när han viskar i mitt öra. Jag märker det halvt kvar i en dröm. Hör ljudet av dörren som går igen, sakta.

Några timmar senare är han borta. Jag sträcker ut handen över den veckade lakansväven och känner att hans sida är tom, alldeles kall. Jag ligger kvar, drar täcket närmare kroppen. Klarvaket tittar jag upp i taket med vidöppna ögon, utan att blinka. På reglarna som håller våningarna ovanför mig på plats.

Dammpartiklarna yr i morgonljuset när jag slänger av mig täcket. Jag ser mig omkring i rummet, ingenting har förändrats. Väskan ligger fortfarande uppriven på golvet, gardinerna rör sig i vinddraget från balkongdörren och fåtöljen står kvar i hörnet intill fönstret. I ögonvrån skymtar jag en vit pappersbit på nattduksbordet. En handskriven lapp, nedtyngd av en svart filmburk.

Jag vecklar ut lappen, smakar på varje stavelse, vill behålla hans ord länge på tungan: Emilia, här får du bilderna som jag lovade dig. Jag är glad att jag träffade dig och om ödet vill kanske vi möts igen. Lycka till.

Där tar orden slut.

Jag trycker papperslappen mot bröstet och kniper igen ögonen, omgiven av en kompakt tystnad. Och sedan ensamheten.


Saltkristaller

Om någon är intresserad så finns mitt novellprojekt "Saltkristaller" att läsa här. Lämna gärna en liten rad om ni läser. Det skulle vara roligt att höra vad ni tycker.

Novembernatt


Han håller den i handen.


Gatlyktorna bildar pärlband längs med cykelbanan. Regndropparna lyser i skenet och landar innanför kragen. Höstfärgerna har förvandlats till en brun sörja intill vägkanten. Han går förbi centralstationen, där A-laget spelar kvällens sista minuter på övertid. Förbi småbåtshamnen, där båtarna förbereds för vinterdvala, förbi stadsparken, förbi det upplysta biblioteket. Förbi fotbollsplanen där han spelade match varje söndag när han var tio. Han stannar vid shellmackens nattlucka. Ett paket vita Prince, tack, säger han. Han sätter sig på en bänk, tänder en cigarett och drar två djupa bloss. Blåser ut röken mot den becksvarta himlen med bakåtlutat huvud. I ett försök att slå bort ett minne fokuserar han på hur röken omformar sig. Julia stod i köket och han studerade hennes rörelsemönster från köksbordet. Han färglägger minnet av hennes armar och rygg när hon gnuggade diskborsten mot de sjungande kristallglasen. Hon vände sig om och frågade vad han tittade på. Jag fastnade med blicken, du är så vacker när du diskar, sa han. Skrattandes med hela ansiktet skvätte hon lödder mot honom.


Då låg den på bordet.


Regnet har upphört. Månen beskådar världen genom ett sprucket moln. Han slänger cigaretten på asfalten, glöden splittras när den slår mot marken. Han fortsätter. Förbi de nedsläckta höghusen vid ån, endast ett fåtal fönster vittnar om liv. En TV-apparat flimrar bakom en siluett. Han vänder bort blicken från balkongen på första våningen, när han känner hur hans ögon möter någon annans. Fötterna för honom förbi lekparken. En gunga pendlar med ett spöklikt gnissel när han passerar. Ljuset från gatlyktorna upphör och hans skugga försvinner allt efter mörkret omfamnar honom. Gångbanan fortsätter uppför, genom ett skogsparti. Träden står likt en disciplinerad armé intill båda sidorna. Han skyndar framåt och svär åt kommunen som inte sett till att byta ut lamporna. Med en grundlös lättnad pustar han ut på andra sidan, han kan se sin andedräkt sträcka sig en armlängd från sitt ansikte. För bara några månader sedan hade de promenerat i sensommarnatten, under en stjärnklar himmel, längs samma gata. Han ser dem framför sig. Han höll Julia i handen. Det är svårt att minnas om han var lycklig när de gick där, än svårare att veta hur hon hade känt. Han vet inte varför han kommer ihåg just den natten, de hade promenerat samma vända säkert minst en gång i veckan de senaste två åren. Han viker av och går genom villaområdet. Strålkastarna från en mötande bil bländar honom och ränderna från billyktorna dröjer sig kvar i diset efter att den har passerat. En bild av hennes krampaktiga händer runt rattlädret flyttar fokus från nuet. Var du tvungen att ta upp det där igen? hade hon sagt med vassa stämband. Han kan inte minnas vad det gällde.


Den skaver i fickan.


Han går genom den upplysta tunneln vars väggar är täckta av graffiti. Intill lamporna har spindlarna byggt sina nät. Han stannar upp och förundras över hur de små liven kan vara smarta nog att räkna ut att ljuset drar till sig deras mat. När han kommer ut på andra sidan sträcker han ut handen för att greppa den fuktiga luften. Snön kommer snart. Han gräver ner händerna djupt i jackfickorna.

De stod i fönstret och tittade ut på snöflingorna som sakta pudrade gräsmattan på framsidan. Det var dagen efter de hade hängt upp den ohyggligt fula halmstjärnan som de hade fått av Julias mormor. Ska vi verkligen hänga upp den där? hade han frågat. En doft av kanel och kardemumma hängde kvar i luften efter eftermiddagens adventsfika. Gästerna hade precis gått hem och de hade äntligen fått en lugn stund. De tittade på varandra under skimret från halmstjärnan och gick tillsammans mot sovrummet.

 

Då låg den nog i hallen.


Han kommer på sig själv med att ha stannat utanför den gamla cykelverkstan. Den har stått tom i många år nu, men skylten hänger fortfarande kvar ovanför och gallret hänger varaktigt framför de spröjsade fönsterrutorna. En och annan ruta är sönderslagen. Han minns när han och hans pappa hade åkt dit för att äntligen köpa den där metallicblå BMX-cykeln som han hade tjatat om så länge.

En medelålders man kommer gående mot honom, framför honom i ett stumt läderkoppel drar en osmidig svartvit Bulldog. Den grymtar likt en gris när de passerar. Julia hade länge velat skaffa hund, men på den punkten hade han varit stenhård.

Det prasslar i träden utanför biblioteket. Han har gått i en cirkel. Han går förbi Konsum, in i stan igen. En port slår igen på avstånd och han ser tidningsbudet korsa gatan med vagnen framför sig. Ett skyltfönster längre ner på gatan drar till sig hans uppmärksamhet. Där hänger klänningen som Julia hade haft på sig förra lördagen. Hon hade klätt upp sig mer än vanligt den kvällen och när han tänker tillbaka, hade hon varit väldigt frånvarande.

Ett vasst duggregn faller över honom, han går med bestämda steg genom centrum. Han sicksackar sig genom gamla stan som vattnet mellan kullerstenarna. Han springer nästan, genar över kyrkogården och ser Julia i höstsolen när hon plockade kastanjer under trädet på andra sidan. Hon hade den där brandröda halsduken runt halsen. Den han hade köpt till henne i födelsedagspresent året innan. Han fortsätter längs grusgången på andra sidan kyrkogården och går uppför den gamla stentrappan som leder upp till bron.

Där uppifrån blickar han ut över stadssiluetten. Han kan knappt urskilja regndropparna när de nuddar vattenytan. Vinden sliter tag i hans hår och för första gången denna natt känner han sig riktigt frusen. Hans tår är stela och öronen känns ömma när han rör vid dem. Han studerar den svarta massan. Den flyter rofyllt under honom, som för att hejda sig från att frysa till is.

Med jackärmen stryker han undan en tår från kinden. Därefter plockar han upp den ur jeansfickan, sträcker ut handen över räcket, knyter fingrarna hårt. Han tvekar, innan han slänger ut den i novembernatten.


Den singlar tyst mot vattenytan.

 

 

 


Vintergatan



Vi låg på en huvudkudde av daggvåta grässtrån under det oändliga mörkret. Våra fingrar vandrade över vintergatans alla stjärnbilder. En stjärna störtade mot horisonten. Brann ut.

”Vet du vad jag önskar mig mest av allt? En liten stuga någonstans, långt borta, uppe på ett berg. Där jag kan skriva romaner om olycklig kärlek och se solen kasta sitt brandgula, skymningssken över trädtopparna.”

Han höll mig hårdare i handen som för att visa att han hörde. Jag log mot det stora svarta och kände hans varma fingrar sammanflätade med mina.

”Jag skulle nog hellre ligga kvar här med dig”, sa han.

 

Jag kan fortfarande drömma om honom på nätterna. Han står alltid lutad mot dörrposten och iakttar mig i en avslappnad pose. Som när han rökte en cigarett. Jag drömmer aldrig om oss två. När jag vaknar är klockan 03:29, precis som alla andra nätter. Rummet är kolsvart, hans närvaro en osynlig dimma. Jag saknar hans lugnande händer över min panna när jag inte kan somna om. Med täcket runt om mig sätter jag mig vid köksbordet och drar upp knäna mot hakan. Mina ögon fastnar på väggklockan som trevar framåt. Sekund efter sekund, efter sekund. Som om inget hade hänt.

 

Vi cyklade ikapp längs den gropiga grusvägen. Mina axlar var fuktiga från mitt daggvåta hår. Stjärnorna lös upp vägen mot sjön och syrsornas ljudliga sorl skar över ängarna. Vi kastade våra cyklar i diket och sprang genom knähöga hundkex och timotej. Vattenytan låg stilla som på kort där vi satt på bryggan och dinglade med benen. Han smekte undan en hårlock från mitt ansikte och la den bakom örat.

”Visste du att hår växer fortare på natten?”

”Gör det? Jag tycker det borde växa snabbare i solen. Som blommor ungefär.”

Han skrattade lättsamt.

På hemvägen kunde vi ana morgonens ljus.

 

/// Tre hundraordsnoveller från oktober.


Söndagsdrömmar och rosentapeter: en illusion


 

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor och det är alldeles tyst runtomkring mig. För tyst. Mina öron är vana vid hyreshusväggarnas lyhördhet. Här hänger atomerna stilla i luften. Vi har inte väckt dem än. Jag suddar bort sömnkornen ur ögonvrån och vänder mig mot dig, duntäcket prasslar i rörelsen. En av dina brunlockar har trillat ner över ditt ögonlock, jag vågar inte röra dig fastän jag vill. Jag vill inte väcka dig. Du lindar dina ben runt mina i sömnen och jag frågar mig varför du inte är min. Det var du i natt. Jag minns dina ivriga händer under klorblekta satinlakan. Den där ettriga lukten av perfektion, en kemisk sommarängsdoft som gör det svårare för min lukt att fastna. Lakanen är nedfläckade med nattens orgasmer, organismer. Jag lyckades göra ett litet avtryck i ert sovrum. Den här gången också.

 

Ibland känns det som att det syns på mig, på sättet bartendern serverar mig mitt vin och när ingen vågar sätta sig på stolen bredvid mig i baren. Som om det syns att jag väntar på någon.

Mitt röda läppstift lämnar en halvmåne på kanten av glaset. Jag ställer ifrån mig det på bardisken och lägger håret bakom örat. Den tydliga syrligheten dröjer sig kvar på tungan.

Du är sen.

Jag söker efter dig med blicken vid ingången, intill garderoben. Efter ditt sätt att gå, din kavaj.

Du utmärker dig när du kliver in genom entrén. Jag vänder ner blicken, gör det mindre tydligt att jag väntar på dig. Du rör vid min axel, över skulderbladen som skjuter ut genom klänningen. Säger inte ett ord. Jag håller andan och blundar, försöker memorera dina mjuka fingertoppar. Jag vill behålla dem.

”En whisky med is, tack”, säger du och sätter dig på den tomma stolen bredvid mig.

Du vänder blicken mot mig, ser på mig. Ser igenom mig. Din vänsterhand landar på mitt lår.

”Jag har saknat dig.”

Värmen från din beröring pulserar i mina ådror. ”Jag trodde du var för upptagen för sånt.”

Du ler som om du vet att jag skämtar. ”Jag tänker ofta på dig.”

”Jag försöker att låta bli, ändå tänker jag nog mer på dig än vad du gör på mig.”

 

Vi tömmer glasen och går hem till dig. Ett tungt snöblandat regn överraskar oss och vi trängs under ditt svarta paraply. Sist vi gick här var det fortfarande färg på träden. Nu står de nakna som skelett.

Du drar mig intill dig i en kyss när vi kommer innanför dörren. Jag åtrår din andedräkt mot min hals och känslan av dina händer längs mina nylonstrumpor. De säger att du vill ha mig.

”Jag vill ha dig”, viskar du.

”Inte än, vi väntar ett tag.”

Du går mot köket. Jag följer trappstegen upp mot toaletten. Kakelplattorna är lika kalla under mina fötter som de brukar vara, men min spegelbild i det blå badrumsljuset känns förändrad. Jag är någon annan här. Mitt läppstift har bleknat och jag fyller i dess konturer. Den röda färgen smakar förbjudet. Jag spolar i toaletten innan jag går ut.

När jag kommer ner för trappan väntar du på mig i vardagsrummet. Du har tänt ljus och öppnat en Beaujolais. Jag ler, du är den första som minns vad jag gillar.

”Jag har tänkt på en grej, skulle vi kunna vara hemma hos mig nästa gång?” frågar jag när jag har satt mig i soffan.

”Ja, varför inte. Varför undrar du det?”

”Jag vet inte, det börjar kännas lite konstigt att vara här och du har ju knappt varit hemma hos mig.”

”Det har jag väl visst det.”

”Du stod i dörröppningen medan jag hämtade min väska…”

Tystnad.

”Förlåt om jag lät spydig, det är klart att vi ska vara hemma hos dig”, säger du, flyttar dig nära och ger mig den där blicken, den jag inte kan säga nej till.

Jag kysser ångern från dina läppar, känner av dig. Dina nedtyngda axlar, din värmande hud. Vi finns här och nu. Du öppnar dig och jag känner att det här är någonting du aldrig har berättat förut. Du säger att du är trött på vardagen, på allt, på livet.

”Det är bara när jag är med dig som jag känner mig som jag.”

Jag vet inte om jag tror dig, men jag låtsas. Det låter fint.

 

 

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor.


100 ord om kärlek.

Vinflaskan stod tom på bordet. På bordsänden fladdrade ett stearinljus för sitt liv. Jag gränslade honom iklädd en av hans gamla t-shirtar. Den luktade honom, en mild svettlukt utblandad med parfym. T-shirten föll över axeln och blottade mitt sköra nyckelben. Hans tunga gled längst skuggan som utgjorde konturen av det. Fortsatte nedåt med våta läppar. Nafsade på min bröstvårta som blev styv genom det bomullstunna tyget. Huden knottrades bitvis. Jag förde hans armar runt min hals och kysste honom. Ljuset brann ut. Han lyfte upp mig och bar in mig på sovrummet. Det var kvällen den fjärde november. Hans födelsedag.