Vi låg på en huvudkudde av daggvåta grässtrån under det oändliga mörkret. Våra fingrar vandrade över vintergatans alla stjärnbilder. En stjärna störtade mot horisonten. Brann ut.

”Vet du vad jag önskar mig mest av allt? En liten stuga någonstans, långt borta, uppe på ett berg. Där jag kan skriva romaner om olycklig kärlek och se solen kasta sitt brandgula, skymningssken över trädtopparna.”

Han höll mig hårdare i handen som för att visa att han hörde. Jag log mot det stora svarta och kände hans varma fingrar sammanflätade med mina.

”Jag skulle nog hellre ligga kvar här med dig”, sa han.

 

Jag kan fortfarande drömma om honom på nätterna. Han står alltid lutad mot dörrposten och iakttar mig i en avslappnad pose. Som när han rökte en cigarett. Jag drömmer aldrig om oss två. När jag vaknar är klockan 03:29, precis som alla andra nätter. Rummet är kolsvart, hans närvaro en osynlig dimma. Jag saknar hans lugnande händer över min panna när jag inte kan somna om. Med täcket runt om mig sätter jag mig vid köksbordet och drar upp knäna mot hakan. Mina ögon fastnar på väggklockan som trevar framåt. Sekund efter sekund, efter sekund. Som om inget hade hänt.

 

Vi cyklade ikapp längs den gropiga grusvägen. Mina axlar var fuktiga från mitt daggvåta hår. Stjärnorna lös upp vägen mot sjön och syrsornas ljudliga sorl skar över ängarna. Vi kastade våra cyklar i diket och sprang genom knähöga hundkex och timotej. Vattenytan låg stilla som på kort där vi satt på bryggan och dinglade med benen. Han smekte undan en hårlock från mitt ansikte och la den bakom örat.

”Visste du att hår växer fortare på natten?”

”Gör det? Jag tycker det borde växa snabbare i solen. Som blommor ungefär.”

Han skrattade lättsamt.

På hemvägen kunde vi ana morgonens ljus.

 

/// Tre hundraordsnoveller från oktober.