Jag skriver inte så mycket längre. Jag önskar att jag gjorde det och att självkritiken inte var ett hinder. Men det är som det är och jag försöker lite då och då. Ibland skriver jag en rad eller två. För ett år sedan skrev jag en hel novell.

 

Det är inte första gången jag står vid järnvägsbron och tittar ut över räcket, räknar stjärnor mot en blanksvart himmel och väntar på ett tåg. I fantasin balanserar jag på stången, rak i ryggen och med utsträckta armar utan att vingla till i vinddraget när godståget passerar. Lika stadig som en ballerina. I verkligheten skulle jag med största sannolikhet tappa balansen och falla mot järnvägsspåret. Lika hjälplös som en fågelunge. Jag kan inte låta bli att undra hur sekunderna av viktlöshet skulle kännas, hur jag skulle bli fjäderlätt och sedan tung som en sten under loppet av några hundradelssekunder.

     Skulle jag hinna ångra mig? Tankarna flaxar runt i huvudet som hundratals virriga fladdermöss.

 

Jag började med skjortknapparna, lät skjortan hasa ner över axlarna och sedan landa i en hög på golvet. Midjan hade smalnat av ytterligare och revbenskonturen syntes tydligt under den tunna, nästan genomskinliga huden. Ådrorna lyste violetta genom skinnet och på mina underarmar sicksackade sig rakbladsränderna, vissa bleka, vissa skorpiga och blodiga. Jag tragglade med byxknappen, knäppte upp bh:n och blev stående i bara trosorna. Jag stelnade framför spegeln. En utmärglad, spöklik kropp stirrade tillbaka på mig.

     Det var inte jag.

     De ostadiga benen, spagettiarmarna, en flickas bröst, de vassa höftbenen. Avsmalnade kinder, urholkade ögon. Ingenting fanns kvar av mig sedan mitt liv förutbestämts av cancern.

     Jag blundade intensivt, hela ansiktet spändes och drog ihop sig till ett russin. Jag bad till Gud i det tysta. Upprepade mantran i mitt inre. Jag-vill-inte-dö, jag-vill-inte-dö, snälla-gud-rädda-mig-från-döden. Jag hade läst någonstans att det fanns människor som blivit botade från sina sjukdomar genom att tänka bort dem. Genom en inre tankekraft. Så jag tänkte och tänkte tills mitt huvud höll på att explodera och när jag öppnade ögonen blödde jag från näsan.

     ”Meja!”

     Det knackade på toalettdörren. Jag stödde mig mot badkarskanten på svaga ben, med brusande huvud.

     ”Är du där?”

     Knackningarna övergick till bultningar och jag hörde oron i min mammas röst på andra sidan.

     Vredet klickade till när jag låste upp dörren och stack ut huvudet genom springan. ”Vad är det?”

     ”Gumman, blöder du näsblod nu igen?” Hon tittade på mig med huvudet på sned. Jag stod inte ut med hennes ängsliga ansiktsuttryck och medlidande.

     ”Det är ingen fara”, skyndade jag avvisande att säga.

     ”Får jag komma in?”

     ”Nej, det är ingen fara sa jag. Jag vill vara ifred.”

     Mamma vände sig om halvvägs mot trappan och sa med len röst. ”Maten är klar om en halvtimme.”

     Jag var inte hungrig. Eller jag var nog hungrig egentligen men jag hade ingen aptit. Det var som om alla mina mänskliga instinkter gått vilse på de snåriga stigar som utgjorde mina känslor. De fanns där, hungerkänslorna, men jag var för känslomässigt upptagen för att kunna sätta fingret på dem. Dessutom var jag vansinnigt trött på ångkokta grönsaker och råris.

 

Efter middagen stoppade jag mina barfotafötter i pappas alldeles för stora träskor och gick ut i trädgården. Det blöta höstgräset kittlade mina hälar när jag gick över gräsmattan som låg öde i solnedgången. Jag satte mig i hammocken, kröp ihop med benen indragna mot kroppen. Det fick mig att tänka på en liten tjej. En liten tjej som brukade sitta i hammocken och lyssna på sommarregnssmatter mot canvastaket och se den dagssvarta himlen blinka till av blixtljus. Det måste ha varit innan jag blev sjuk. Eller åtminstone innan vi visste om att jag var det.

     Solen låg blodröd halvt vilande mot trädtopparna. Gräset var oklippt och blomrabatterna hade inte rensats på flera år. Trädgården fick mig att tänka på ett land som härjats av krig och sedan lämnats att förfalla. En plats ingen längre brydde sig om. Allting hade stått still sedan jag fick min diagnos, som en trasig klocka. Mamma hade sagt upp sig från sitt jobb för att kunna finnas där för mig. Varje sekund, varje minut. Pappa höll sig mest i bakgrunden, det var hans sätt att hantera det hela. Jag kunde inte sluta tänka på om klockan någon gång skulle få nytt batteri och börja ticka igen. Eller var jag kriget som de aldrig någonsin skulle återhämta sig ifrån?

     ”Fryser du inte här ute?”

     Mamma hade smugit sig runt hammocken medan jag suttit uppslukad av tankar.

     ”Vi behöver nog klippa gräset snart… innan allt växer igen”, sa jag och nickade ut mot trädgården.

     ”Det är nog ingen idé, hösten är snart här och så är vi ju ändå aldrig här ute.” Mamma tog ett steg närmare och la sin högra hand på min axel. Hennes hand luktade diskmedel. Klassisk, grön Yes.

     ”Nej, jag vet. Varför är vi inte det? Jag vill inte att allting ska dö på grund av mig.”

     ”Det är inget som dör på grund av dig. Det har bara inte funnits tid”, sa mamma tröstande.

     ”Jag känner mig som ett krig. Jag kämpar förgäves fast jag redan vet hur det kommer att sluta, vi kommer ändå att förlora. Det vet vi ju, ändå fortsätter vi. Det kanske vore bättre att kapitulera nu, innan situationen förvärras, för er som blir kvar här när kriget är slut…” Mamma satte sig ner bredvid mig. Jag kunde se att hon tänkte, hon fick små rynkor i pannan då. ”Jag står inte ut med att göra er ledsna”, fortsatte jag.

     ”Du är inget krig Meja”, sa mamma och i skymningsdiset kunde jag urskilja en tår på hennes kind.

 

Jag vaknade med krypningar i benen efter två timmas sömn. Yrvaket satte jag mig på sängkanten och försökte sparka liv i benen. Bli av med myrorna under huden. Successivt återvände blodet till dem och likaså känseln. Trött på biverkningarna av medicinerna reste jag mig upp och slängde på mig samma kläder som jag haft dagen innan. De låg i en hög på fåtöljen intill fönstret. Jag smög ner för den knarriga trappan och stannade för att lyssna mellan varje trappsteg. Försiktigt knöt jag mina skor i hallen.

     När jag kom ut på gården började jag springa. Vinddraget från den råa luften trängde igenom fleecetröjan mot mitt bröst när jag sprang förbi de sovande villorna på gatan där jag bor. Förbi lekparken där jag ofta lekte som barn, längs cykelbanan genom skogspartiet som leder till järnvägsbron. Jag ökade hastigheten när vinden ven mellan träden tills jag till slut fick blodsmak i munnen. Hjärtat bankade i halsgropen. Jag hade glömt bort hur det kändes att springa, hur ont det gjorde i lungorna när man hämtade andan.

 

Det är som sagt inte första gången jag står här vid järnvägsbron. Och jag skulle nog ångra mig. Jag ångrar mig redan nu. Jag kommer inte att hoppa, det är inte det det handlar om. Men jag blir lugn av att stå här. Lugn av att veta att det är jag som bestämmer över mitt liv. Inte cancern.

     Jag står kvar, hänger med överkroppen över broräcket. Efter krig blir man stark, tänker jag när det första nattåget passerar. Mina föräldrar skulle återhämta sig och trädgården skulle blomma igen. Och jag kommer att kämpa tills jag stupar, för mitt liv är inte slut än.