Oktober har svajat känslomässigt. Från regn till solsken och en tomhet där emellan, den växande molnigheten. Där allt går upp och ner. Oktober blåser fort förbi, fäller löv, sprider färg, tills träden står nakna, avklädda, inför en ny årstid. Jag fyller år snart. Står på gränsen. Och väger.

 

 

Ena dagen vill jag förändra världen. Sluta handla nyproducerade kläder, bara köpa ekologiskt, sluta åka bil, ge pengar till alla organisationer som finns och som gör någonting bra, engagera mig politiskt, skriva, förändra. Den andra orkar jag knappt gå upp ur sängen. Då vill jag sluta skriva eftersom det ändå inte leder någonvart, då känner jag mig värdelös som inte gör någonting riktigt som passar in i normen, jobbasovadö. Andra dagar önskar jag bara att jag kunde vara glad för det jag har. För det jag har är värt att dö för. Allt det fina som så ofta försvinner in i dimman.

 

 

Den sjätte oktober, igår, var en av de finaste dagarna på länge. Jag och Jonathan promenerade flera timmar i skogen och andades frisk höstluft. Jag tog några bilder, för första gången på evigheter. På kvällen träffade jag Sandra, vi drack rödvin och pratade om allt det där svåra och allt det där fantastiska. Jag är så glad att jag har henne.