Skriver i ljuset från sänglampan. Sorterar tankarna, som kläder i var byrålåda. Tänker att i morgon börjar en ny månad. Dagarna blir längre, ljusare. Snart blir jag väckt av solstrålarna på morgonen igen. Jag vill tro att det blir lättare då. Just nu går jag bara på rutin. Får dagarna att skynda på. Jag är tillbaka, för att slippa känna mig misslyckad. Och förhoppningsvis känner jag mig stolt på avslutningsdagen.

En dag som började med vånda, slutade oväntat fint med: diktprojek, promenader omgiven av frostbeklädda granar och vidöppna fält, rosa solnedgångar, lyhörda internatrum, pojkvänssällskap, blåbärschoklad och högläsning ur Fågeln som vrider upp världen.


Jagklarardethärjagklarardethär. Det är inte svårt.