Jag lyssnar på med solen i ögonen och längtar bort från stormvindar och gråhimlar. Det har nog varit grått sedan jag kom hem med undantag för några kittlande solstrålar på julaftonsmorgon. Jag saknar snötäckta landskap och röda kinder. Vad som helst bara det känns. Något som lyckas ta mig ur den här dvalan. Jag vet dock inte om snö skulle hjälpa särskilt mycket. Det som får mitt hjärta att slå dubbla slag just nu är: Sandra & Jesper, rödvin, balkonghångel och dina gitarrfingertoppar mot mina revben.

Pyjamasen sitter fortfarande på, skivan har tystnat, det haglar utanför fönstret, Jonathan komponerar ny musik och jag vet inte varför det är så svårt för mig att sätta ord på allt det där stora. Som känns så jävla mycket. Hela tiden.