Jag har spenderat augustis sista helg på Popaganda, dansat med min bästa vän framför stora scener och hållit min älskade i handen. Njutit av det som kanske var sommarens sista solstrålar och börjat lyssna på några nya band.

 

Idag har sommarvindarna varit som bortblåsta och hösten påminner om nya tider. Under tiden som regnet slog mot fönsterrutan satt jag i sängen med en ny vän och drack rooiboste. Vi har också promenerat ett varv längst fälten och fått boken till morgondagens lektion utläst. Jag trivs här.

Jag borde ha hur mycket som helst att berätta, men den där förbaskade tomheten förföljer mig även hit. I söndags inackorderade jag i alla fall till mitt rum på Tärna folkhögskola. Jonathan följde med mig hit, hjälpte mig att hänga upp gardiner, packa upp kassar och sova skavfötters med mig första natten. Men i måndagsmorse åkte han tillbaka hem och sedan dess har jag varit här på egen hand. Det känns förvånansvärt bra. Ensamheten kommer över mig ibland och ordatomheten är fruktansvärd, men annars har jag redan någon att prata med, trevliga klasskamrater, god mat fyra gånger om dagen och tillgång till simhallen, som hittills har utnyttjats varje kväll. Jag ska bli bättre på det här i framtiden, när jag har landat mentalt, till dess får ni ha det så bra.

1. Fin fullmåne häromdagen. 2. Solnedgång på Almö-lindö. 3. Sommarregn. 4. Kortspel med syskonen. 5. Första frukosten inne hos oss. 6. Vårt fina vardagsrum.

Idag är det en vecka kvar tills jag får tillgång till mitt rum på Tärna. Och dagen där på börjar min höst på riktigt. Jag är livrädd och har aldrig känt mig så tom, på ord, tidigare...

Min sista vecka kommer jag att tillbringa med filosofiska tankar om livets mening. Analyser och instuderingsfrågor om vartannat. Det kommer att bli kämpigt att ta igen allt, men nu ska det bort. Jag vill lägga mina högskolestudier bakom mig. I alla fall för ett tag fram över.

Det var tre veckor sedan vi lämnade Barcelona bakom oss. Tiden bara försvinner. Sommaren tar slut och nya rutiner ska skapas. Jag har svårt att hänga med i svängarna, svårt att förstå, att saker och ting förändras så fort. Men det känns bra att livet inte står still. Att jag hela tiden är på väg någonstans. Jag önskar bara att jag hade lite mer tid för andhämtning.

Jag älskar att gå ut när solen precis har gått ner, strosa omkring bland leende människor, äta en glass på det gamla vanliga stället klockan tio, promenera längst Passeig de sant Joan, se Cornelia stå och röka på balkongen och göra henne sällskap en stund innan hon ska gå och lägga sig. Eller att gå ut runt fyra tiden på eftermiddagen, dela på den hederliga wok-menyn med åtta Callifornia-rullar för 8,90 euro, se fåglarna cirkulera runt torget, titta på mammorna som leker med sina barn i lekparken och sedan gå till ett av de vanliga caféerna och dricka en café con leche. Eller att promenera utan mål och upptäcka nya områden, eller sitta och skriva i parken en hel dag och dö av solen. Och sitta längst in på en bar med en mojito i händerna med fint sällskap tills de stänger. De är dessa vardagliga saker som jag kommer att sakna mest när vi åker här ifrån. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter just den där sushin eller glassen eller kaffet eller att bara kunna gå förbi hemma hos vännerna för en lite pratstund innan läggdags.

Det jag egentligen ville ha sagt är att vi har bokat flygbiljetter och kommer hem igen den tjugofemte juli. Men det är så mycket svårare att skriva om. För som sagt jag kommer att sakna det här så himla mycket. Men samtidigt tror jag att hösten kommer att bli minst lika intressant som det här året har varit. Trots att det är långväga skillnad på Barcelona och Tärna, men den själsliga utvecklingen är nog minst lika stor.

Det är precis det där jag saknar mest av allt med Spanien. Och snart drar den årliga festen i Grácia igång. Som jag önskar att vi vore där då.

Idag har jag sovit länge, pysslat med bortglömda bilder i photoshop, saknat vännerna i Spanien, läst Tolstoj tills ögonen gick i kors, längtat till hösten (med en viss skräckblandad förtjusning) och Jonathan har äntligen fått ett ryck och städar glatt ute i vårt blivande kök. Snart blir det kaffe ute på verandan och förhoppningsvis får jag börja rota i flyttlådorna efter gamla saker senare. Jag längtar tills det är fädigt där ute, så att vi kan komma till ro på riktigt (då ska det äntligen bli ordning på den här bloggen och allt annat). Snart så.

Med bara två veckor kvar till hemfärd, passar vi på att njuta så mycket vi bara kan av våra sista Barcelonadagar. Vi tar tåget till en sandstrand utanför stan för att få vara ifred, badar i vågor, får sand mellan tårna, dricker mojito på strandcaféet, tar med oss picknic, kramas i sanden och får solkyssta kinder. Andra dagar träffar vi våra fina vänner, dricker drinkar, äter sushi, skrattar, sitter på torget natten lång och pratar om allt möjligt. Livet är nästan för bra just nu.

Det finns inte så mycket tid över till skolan, novelltävlingar och ett nyss påbörjat fotoboks-projekt. Jag pillar lite i Indesign och Photoshop under dagens varmaste timmar, försöker förgäves att hitta inspiration till skrivandet och ta i tu med filosofiska instuderingsfrågor, när jag hittar små luckor. Nu inväntar vi även besök av Jonathans föräldrar på torsdag, så vi har en hel del att stå i, i veckan. Vi ses när det finns tid för eftertankar.

/2011-07-10