Till er som vill läsa det jag skriver. Här nedan följer mitt novellprojekt på sjutton A4-sidor. Kommentera gärna.

---

 

 

Lakanen är fuktiga mot huden när jag vaknar. Jag sparkar undan täcket och mina pulsslag bultar genom bröstkorgen när jag sätter mig på sängkanten. Innan jag ställer mig på fötterna andas jag djupt för att mildra hjärtslagen. Parkettgolvet knarrar när jag går upp för att dra igen balkongdörren som blåst upp under natten. Jag blir stående i dörröppningen när jag drar isär de tunga sammetsgardinerna och min nakenhud knottrar sig i den ljumma vårluften.

Ett ljudlöst regn faller framför mig. Det är nästintill osynligt mot den intensivt mörkblå himlen. Jag går fram till balkongräcket och blickar ut över takterrasserna, de släckta fönstren och ner på det ödelagda torget, som innan jag somnade var fyllt av liv. Jag skyler mig med filten som hängt över ryggen på en av balkongens två stolar, slår mig ner. Blundar.

En dröm hade väckt mig. Mamma stod i skymningssolen och hängde tvätt utanför sommarstugan. Nytvättade sängkläder som doftade lavendel. Jag minns att hon brukade säga att man sover gott av det. Jag minns hur sommarregnet öste ner om kvällarna och åskan som mullrade på håll och att elen brukade gå. Då tände vi stearinljus och kröp upp i soffhörnet, där läste mamma sagor för mig tills jag somnade. Somrarna ute i skärgården var det bästa jag visste. Jag älskade havet, hur det vaggade min flickkropp i vågorna från finlandsbåten, att andas den friska luften och lyssna på tystnaden som omgav ön vi bodde på. Jag har alltid älskat tystnaden, varit ett med den. Tills nu. Nu är tystnaden allt som finns kvar.

 

Regnet har ersatts av en molnfri himmel. Utemöblerna står åter på uteserveringarna och några pojkar spelar fotboll under förmiddagssolen. Jag drar filten intill kroppen och reser på mig. Mina ben har domnat och ryggen ömmar när jag sträcker ut den. Jag stänger balkongdörren efter mig och sveper gardinerna för fönstret i ett enda drag. Stänger ljuset ute.

Jag fyller upp badkaret till brädden. Min frusna kropp skälver till när det brännheta vattnet väller över mig. Jag sjunker ner under vattenytan, håller andan, räknar sekunderna tills syret tar slut. Jag schamponerar håret och tvättar kroppen med tvålen som står på badkarskanten. Innehållet luktar starkt, som nyutslagna liljor. Doften kamouflerar klorlukten från badvattnet. Jag glider under ytan längs badkarets emaljbotten och drar fingrarna genom håret, för att tvätta ur schampot. När jag kommer upp känner jag hur värmen pulserar i mitt tunga huvud och för en sekund svartnar det framför ögonen. Jag återfår skärpan och upptäcker att vattnet färgats ljusrött och för handen instinktivt mot näsan, lägger tryck ovanpå näsbenet. Lutar huvudet bakåt och blir sittandes i väntan på att flödet ska avta.

Jag har nästan inga minnen från hitresan. Det enda jag minns är att jag sov på flygplanet och att jag vaknade när planet störtade mot landningsbanan. Från bussen minns jag små fragment av berg som skymtade förbi, småbyar med stenhus och fält med vinrankor. Jag minns inte hur jag tog mig till hotellet, var jag klev av bussen, gatorna jag gick på. Jag minns ingenting av staden jag måste ha tagit mig igenom för att komma hit. Det sista jag minns innan jag somnade är barnen som spelade fotboll under klocktornet på torget nedanför mitt fönster och människoskratten från uteserveringarna. Sedan minns jag mamma som hade väckt mig mitt i natten, hon stod och hängde tvätt utanför vårt gamla sommarställe. Jag var fortfarande en liten flicka i drömmen. Inte ens tio år.

Efteråt står jag länge framför den immiga spegeln i det zinkvita, helkaklade badrummet. Mitt mahognyfärgade hår räcker precis till nyckelbenen. Jag följer dropparna som faller från hårtopparna på deras färd längs en kanal mellan brösten, vidare ner över magen. De delar på sig och rinner på båda sidorna om naveln och stannar när de når mitt könshår. Ögonen som tittar tillbaka på mig från andra sidan spegelglaset är matta, innehållslösa och min hy är fortfarande vinterblek och narig efter en lång, kall vinter.

 

När jag kommer ut genom porten har solen gått i moln. Svaga vindpustar får trädkronornas gyllengröna blad att prassla över muren av uppradade mopeder som omringar torget. Klockan har precis passerat fyra, det mesta verkar stängt runtomkring mig. Affärerna är igenbommade och på uteserveringen sitter endast ett fåtal cafégäster.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå. En helt ny stad ligger framför mina fötter men jag känner ingen vidare entusiasm till att utforska den. Jag köper en café con leche på närmaste kafé och sätter mig ytterst på en av de långa bänkraderna. När jag sitter där och dricker mitt kaffe ser jag hur skuggorna sakta skingras över torget när molnen löses upp. Trädskuggornas konturer blir tydliga, som om de vore skissade med kolpanna på asfalten. Det blir snabbt varmt.

Det känns som att tiden har stått stilla, men när jag tittar upp mot visaren på klocktornet märker jag att fyrtiofem minuter redan har passerat. Torget har återuppväckts ur sin dvala. Butiksägarna har dragit upp metalljalusierna från skyltfönstren och hängt ut skyltar, som svajar i vinden utanför deras affärer. Tidningsståndet, el periodico tvärsöver torget som har varit stängt under siestan har precis öppnat. Nu samlas gubbar och gummor med käpp utanför för att köpa sin dagstidning och konversera med varandra.

Jag bestämmer mig för att ta en promenad. Om jag någon gång ska lära känna den här staden måste jag börja med att utforska Gràcia, stadsdelen jag bor i.

Jag följer gatan som leder bort från torget och hamnar på en trång trottoar intill en liten men tungt trafikerad väg med butiker längs båda sidorna. Människor korsar gatan mellan bilarna i ett enda kaos. Bilar som tutar, avgaser. Jag gör mig så liten som möjligt och pressas intill husfasaden när människor tränger sig förbi med matkassar och baguetter fastpressade under armen. När trafiken stannar till skyndar jag mig över gatan mellan två bilar.

Jag viker av in i en gränd. Ytterligare ett torg möter mig på andra sidan. I mitten av det sitter några ungdomar i en ring och dricker öl ur röda små burkar. På en bänk sitter en man och spelar nylonsträngad gitarr, han har en sombrero på huvudet och ser precis ut som en avbild av en sydamerikansk mariachi.

Jag passerar utan att tänka på vilken riktning jag går i.

Det är sjutton år sedan jag träffade min pappa. Jag var bara fyra år när han lämnade oss. Mig och mamma. Jag minns honom knappt. På ett fotografi som stod i bokhyllan hemma ser han ut som en sjöman. Jag sitter i hans knä, vi ser glada ut. De fösta åren brukade han skicka grattiskort när jag fyllde år. Jag minns att jag brukade vänta på de där korten i flera dagar både före och efter min födelsedag, men de upphörde till slut att komma. Jag vet ingenting om min pappa. Varför han slutade skicka korten eller hur hans röst låter. Jag vet inte om han har ny familj eller lever ensam. Det enda jag vet är att han är bosatt någonstans här i Barcelona och hans namn. Jag hade åkt hit för att söka upp honom, finna svaren på alla mina frågor, hitta sidor hos mig som jag delar med honom. Men nu är jag inte lika säker längre. Han kanske har förträngt att jag existerar.

 

Efter några timmars planlöst promenerande, inser jag att Gràcia är en enda stor labyrint, som jag lyckats gå vilse i. Att hitta tillbaka till hotellet känns som en omöjlighet. Min yrsel börjar varsko sig igen och jag kommer på att jag inte har ätit någonting på hela dagen. Jag går förbi en bar men vänder mig om, tar några steg tillbaka och tittar in. Elephanta bar, står det på skylten ovanför dörren. Den varma orientaliska inredningen fångar mig och det ser lugnt ut där inne, tillräckligt lugnt för att jag ska våga mig in. När jag kommer in blir jag osäker på om jag ska gå fram till baren eller sätta mig vid ett bord. Bartendern stillar min oro genom att gestikulera att jag kan slå mig ner. Jag sätter mig på en sittkudde i hörnet intill fönstret och plockar upp menyn som är tillverkad av ett gammalt vinylskivekonvolut. När jag har bestämt vad jag vill ha beställer jag en getostsallad och en kopp ingefärste.

Inredningen är färgrik och småskalig. På väggarna hänger ett tiotal guldinramade graffittitavlor och högtalarna fyller rummet med mjuk jazz. I baren sitter en kille som ser ut att vara i min ålder, han dricker Moritz direkt ur flaskan, röker en cigarett och småpratar med bartendern, så som man gör med någon man inte riktigt känner.

Bartendern kommer ut med maten och ställer en liten japansk tekanna i gjutjärn på bordet och går iväg för att hämta en tekopp.

I samma stund som jag häller upp mitt te kliver två tjejer in genom dörren. De går mot killen i baren som tycks ha väntat på dem. De hälsar på varandra med kindpussar och slår sig ner vid ett bord medan de pratar i mun på varandra.

Det sista kvällsljuset utifrån får lokalens brandgula väggar att brinna som en aprileld och stjäl charmen från ljuslyktornas dova skimmer. Jag smygtittar på dem medan jag dricker mitt te. Jag ser honom snett bakifrån, studerar honom. Befinner mig precis utanför hans periferi. Hans mörka hår skiftar i kopparnyanser. Tjejerna för en livlig konversation, som han deltar passivt i. Jag försöker förstå vad de säger, men jag kan inte ett ord katalanska. En av tjejerna har på sig ett batiklinne i mjuka gröngula färger och hennes dreads faller asymmetriskt ner över hennes byst. Hon har en lång, svart kjol som smiter åt över låren och döljer skorna under bordet. På deras bord dör en övergiven cigarettfimp i askfatet och under diskussionen viftar de okontrollerat med sina cigaretter. Ovanför deras huvuden samlas röken för att fastna i det redan missfärgade taket. Han lutar sig fram och fimpar cigaretten som fortfarande ryker i askkoppen med sin cigarettstump. När han lutar sig tillbaks mot stolsryggen vrider han sig åt mitt håll och sveper med blicken förbi ingången, förbi fönstret, tills hans ögon möter mina. Jag väjer för hans intensiva pupiller och stirrar ner i menyn som ligger uppslagen på bordet framför mig. Jag vågar inte titta upp, jag känner hur hans ögon vilar på mig.

Mina kinder blossar. Jag reser mig upp och går, vänder mig inte om och ger honom ett sista ögonkast utan fokuserar på att ta mig framåt, mot utgången. När jag kommer ut står luften stilla. Eftermiddagsvinden har mojnat och kvällsluften känns varmare mot mina armar än vad dagssolen hade gjort. Jag fortsätter i samma riktning som innan mitt korta barbesök.

”Perdona!”

Jag vänder mig om mot rösten och ser killen från baren. Våra ögon hakar i varandra. Han ler snett och håller upp min kofta framför sig och säger att jag glömde den.

”Gracias”, säger jag och känner hur hjärtfrekvensen ökar, huden i ansiktet blir alldeles het.

Jag tittar ner i asfalten. Han har ett par låga, helt sönderslitna canvasskor på fötterna och hans vida byxor är uppvikta till anklarna. Hårstråna på hans ben är solblekta och skinnet gyllenbrunt, solbränt.

”Har du bråttom någonstans?” frågar han och byter från spanska till engelska.

”Bråttom?”

”Ja, du försvann så plötsligt… från baren.”

Jag fnissar till, smickrad över att han faktiskt hade lagt märke till mig: ”Nej, inte direkt, jag måste bara försöka hitta tillbaks till mitt hotell.”

”Vilket hotell bor du på?”

”Jag vet faktiskt inte. Det ligger på ett torg, men det verkar ju finnas en hel del torg här omkring.”

”Men det ligger här i området i alla fall?”

Jag nickar och funderar en stund. Sedan berättar jag att det står ett klocktorn i mitten av torget.

”Aha, Vila de Gràcia.”

”Ja, så hette det nog. Är det långt?” frågar jag. ”Vilket håll ska jag gå åt?”

”No, no, no, det är nära. Jag kan visa dig vägen, jag ska ändå åt det hållet.” Han börjar gå i samma riktning som jag var på väg i. ”Kommer du eller?” säger han uppmanande och mina fötter följer självrörligt efter honom.

 

Han lutar sig mot gatlyktan som stänker ner hela torget med ett varmt glödlampssken. ”Här är ditt torg”, säger han.

”Tack”, säger jag och fortsätter samtalet som vi haft på vägen hit. ”Vart bodde du innan?”

”Lite varstans, jag har bott ett tag i Prag, Paris, Berlin och innan jag flyttade hit bodde jag på Lanzarote. Jag har flängt runt rätt mycket de senaste åren.”

Vi tystnar. Han plockar fram en cigarett ur fickan och tänder den med en tändsticka. Jag har alltid gillat ljudet som uppstår när stickan tar eld mot plånet.

”Vill du ha en?” Ur hans mun väller rökmolnen som ur en orolig vulkan.

”Nej, tack”, svarar jag och ser hur röken blir ett med kvällshimlen.

”Så vad gör du här i Barcelona?” frågar han.

”Ingenting hittills, jag kom igår kväll, så jag har inte hunnit se så mycket”, svarar jag undvikande för att slippa förklara.

”Behöver du en guide? Jag kan visa dig runt om du vill.”

”Nej, jag vet inte… jag…” Han avbryter mig.

”Var inte så blyg.”

”Jag är inte blyg”, säger jag stött och slutar bita på naglarna. ”Har du tid imorgon?”

”Claro, ska vi säga att jag kommer hit vid tio?”

”Okej!” säger jag och ler nöjt.

 

Jag kan inte somna, istället vrider jag lakanen skrynkliga av svett och tårar. Rummet är kolsvart och luften kvav. Jag tänder lampan på nattduksbordet som ledljus och stapplar mig upp. Inne i badrummet sköljer jag ansiktet med iskallt kranvatten och dricker några klunkar av det. Det smakar som en kallsup på badhuset, jag spottar genast ut det och hämtar en flaska vatten ur kylskåpet.

Jag går mot balkongen, vidgar dörrspringan och går ut. Det är fortfarande varmt, luften rör sig inte en millimeter. Jag sätter mig på stolen och önskar att jag hade haft en cigarett. Minnen dyker upp och suddas ut igen, som små fragment framdraget ur en byrålåda. Något man försökt gömma under en längre tid. Jag önskar att mitt liv inte var så invecklat, sönderfallet i beståndsdelar.

Jag har inte levt sedan mamma blev sjuk, jag var bara elva år när hon berättade för mig att hon hade hudcancer. Till en början märktes det ingenting, men sjukdomen spred sig till varje liten cell, varje kapillär i blodomloppet, tills ingenting fanns kvar av henne. Vi led tillsammans. Jag såg henne tappa håret, tappa kilo efter kilo, jag såg henne förtvina framför ögonen på mig och jag kunde inte släppa taget. Jag höll modet uppe, hoppades hela tiden på att hon skulle bli frisk igen.

När mamma dog hade jag precis tagit studenten, två år senare än alla andra. Hon var stolt när jag kom till sjukhuset med studentmössan på huvudet, klädd i den vita klänningen. Jag tror att mamma hade hållit ut i väntan på att få se mig den dagen.

 

Jag ser honom direkt när jag kommer ut på torget, synar honom bakifrån. Han sitter och röker i mitten av en bänk, iklädd knälånga shorts och en uppknäppt skjorta. Bredvid honom på bänken står en analog systemkamera, den måste vara från sjuttiotalet. Min morfar hade en nästan likadan.

Solen är het från den klarblå himlen och jag ångrar inte alls att jag lämnade strumpbyxorna hemma, trots att jag känner mig naken i min blommiga sommarklänning. Jag sätter mig bredvid honom utan att säga ett ord. Han tar upp kameran och knäpper en bild på mig i motljuset. Jag protesterar inte, ler bara fånigt mot honom och kameralinsen.

”Har du ätit frukost?” frågar han.

Vi går mot den stora gatan, Gran de Gràcia. Han berättar att det finns ett bra bageri där. Väl framme beställer vi en varsin café con leche och några croissanter.

”Jag tänkte att vi kunde ta metron till stranden idag”, säger han när vi slår oss ner i hörnet längst in. ”Det är fint väder.”

Jag nickar medhållande och täcker över ett leende med handflatan. ”Du hade inte tänkt berätta vad du heter?”

Han skrattar till: ”Jag heter Jacques och du?”

”Emilia”, svarar jag och blåser på kaffet innan jag läppjar försiktigt på det.

”Så Emilia… jag har inte lyckats luska ut var du kommer ifrån?” frågar han och skär upp en croissant och öppnar den lilla marmeladburken som står på sidan av fatet. Det syns att han är van vid proceduren.

”Jag kommer från Sverige.”

”Jaha, det är ett av de få länder jag aldrig har varit i, i Europa. Jag och en kompis var på väg till Köpenhamn men blev stannade i tullen för narkotikainnehav, cannabis. Vi fick rejäla böter, så det var bara att vända om.” Han rycker på axlarna och ger mig en av de färdigbredda croissanterna.

Min blick dras mot kaffekoppen och min yrsel gör sig påmind igen. Jag känner hur mina kinder blir rödflammiga. Huvudet känns som en betongklump.

”Hur mår du?”

När jag lyfter blicken möts jag av Jacques oroliga ögonpar.

”Jag är lite yr… bara… det är nog ingen fara… det brukar gå över…” Jag stakar mig flera gånger innan mina läppar formar de rätta orden.

Han sträcker sig över bordet och lägger handflatan mot min panna. ”Du är kokhet”, säger han och avlägsnar handen. ”Du behöver vatten.”

 

Ett blekt ljus faller över oss när vi kommer upp för trappan från metrostationen vid Barceloneta. Molnen sveper över himlen som tunna slöjor ovanför oss. Det märks att vi är nära havet. Den milda brisen för med sig en frisk doft av havssalt och får mitt hår att dansa framför ögonen och klänningsfållen att fladdra mjukt. Vi går sida vid sida längs båthamnen under tystnad, han är säkert två decimeter längre än jag.

Jacques stannar upp och tar några bilder. Jag beundrar hans glöd bakom kameran, hur han provar ut olika vinklar och perspektiv innan han bestämmer sig för att ta en bild.

”Har du fotat länge?” frågar jag efter en stund.

”Några år, jag kom på att det var ett väldigt enkelt sätt att spara sina minnen på. Mitt fotande är egentligen ganska egoistiskt…”

”Det sa min morfar jämt, att han fotade för att minnas. När jag var liten brukade jag stå bredvid honom inne i mörkret när han framkallade bilderna, jag älskade det verkligen”, säger jag tillbakablickande. ”Framkallar du dina bilder själv?”

”Jag brukade göra det innan jag började resa. Jag känner igen den där känslan du pratar om, att stå där i mörkret och se hur bilderna tar form, det är nästan magiskt”, säger han.

”Jag skulle gärna se lite bilder sen, om du vill visa mig?”

Hans leende framhäver hans smilgropar när han svarar att han gärna visar mig sina bilder och jag känner att hans lugn börjat smitta av sig på mig.

 

Sanden är sval när vi promenerar längs strandbanken. Våra fötter lämnar avtryck som spolas bort i vågorna som rullar in. Jacques tar av sig sin skjorta och lägger den på stranden, rörelsen påminner om hur man slänger täcket över en nybäddad säng. Vi sätter oss tätt intill varandra, gräver ner fötterna i den heta sanden, som är full av snäckskal. Medelhavet breder ut sig framför oss, cyanblått så långt ögat kan nå. Intill den skarpa horisontlinjen vaggar ett fåtal segelbåtar och ovanför oss målar lyftande flygplan diagonala streck mot himlen. Jag kisar mot solen och lutar huvudet bakåt, låter mina kinder få färg. Det dröjer inte länge förrän solen bränner mot min nordiska hud. Våra armbågar nuddar lätt vid varandra, jag ser honom i ögonvrån, hur han sneglar på mig. Jag blir blyg och döljer ett leende.

”Du behöver inte gömma dig när du ler, du är väldigt vacker då”, säger han och föser varsamt undan min hand från mina läppar.

Jag lutar mig försiktigt mot hans axel och sluter ögonen. Det känns skönt. Hans nyckelbenshud är sval mot min kind.

”Kan du inte berätta någonting om dig själv?” Han vinklar försiktigt upp min haka med handen och ser på mig. Längst in i Jacques mörkbruna ögon kan jag se min egen gestalt avspegla sig när han försöker läsa av mig.

”Jag har ingenting att berätta…” säger jag fort, som om någonting skrämt mig.

Jag håller andan ett tag medan genansen väller över mig. ”Eller, jag har aldrig berättat för någon.” Jag vänder åter blicken mot det oändliga havet, försvinner i det en stund.

”Du… du behöver inte berätta.”

Jag andas ut i lättnad och reser mig upp. ”Kom, vi går…”

 

Solen får allt den vidrör att rodna på sin nedfärd när vi delar en rödvinskaraff, på en av serveringarna på Plaça del sol. Sommarvärmen avtar i takt med att solen försvagas och hela torget dränks i mörka skuggor. Mina axlar blir kalla, jag hänger min virkade cardigan som skydd över dem.

”Det är vackert här”, säger jag och ställer ned vinglaset på bordet. ”Jag har alltid drömt om att bara packa en resväska och ge mig iväg, men nu när jag sitter här, långt hemifrån, känner jag ingenting speciellt. Jag är ju fortfarande jag vart jag än kommer och allt som hänt finns fortfarande kvar.”

”Jag är glad att du är du och att du är här. Fast det är inte riktigt sant, man förändras hela tiden när man reser men det märker man inte förrän efteråt.”

”Är det därför du flyttar runt hela tiden, för att upptäcka dina förändringar?”

Det bildas charmiga små rynkor i hans panna när han funderar. ”Bland annat. Men mest för att jag inte vill fastna någonstans…”

”Är det inte det man vill? Hitta ett ställe man trivs på och sen stanna där?”

”Jo, kanske… till slut”, svarar han utdraget.

Några ögonblick av tystnad hasar förbi. ”Får jag fråga varför du valde just Barcelona?” frågar han.

Jag väljer mina ord omsorgsfullt innan jag svarar: ”Min pappa kommer härifrån”, jag drar ett lätt andetag. ”Jag ville se om staden han växte upp i skulle ha någon sorts inverkan på mig, jag tänkte att jag kanske skulle förstå mig själv bättre om jag visste… Det kanske är naivt.”

”Nej, det är väl så vi funkar. Jag önskar att jag också kunde förstå mig själv bättre”, svarar han och vi utbrister i skratt. ”Hur länge stannar du?”

”Jag vet inte, jag har inga flygbiljetter än”, svarar jag och sveper de sista centimetrarna ur glaset och för några sekunder kan jag känna hur alkoholen cirkulerar i mig.

”Bra, då kanske jag får chansen att visa dig mer av stan?”

”Och dina bilder”, tillägger jag och ler. Utan att gömma det bakom handen.

Servitören passerar vårt bord. På tillbakavägen ger han oss notan, på en bricka i rostfritt stål.

”Det är en sak jag skulle vilja visa dig”, säger han plötsligt. ”Min favoritplats här i Barcelona.”

Vi delar det sista vinet mellan glasen. En lättsam tystnad hänger mellan oss medan vi dricker ur.

 

Vi går upp för sluttande trottoarer där gatljuset dämpas desto längre upp vi kommer. Jacques stannar till utanför ett stort hus med krossade fönster. Fasaden är täckt i politiska slagord och färgstarka målningar.

”Vänta här, jag kommer strax!”

Porten som är stor nog att tillhöra en kyrka dånar när den går igen bakom honom. Jag sjunker ner mot tegelväggen, väntar. Bröstet bankar av nervositet, för att påminna mig om att den finns där. Bultningarna hinner precis lägga sig innan jag kan höra hans visslingar studsa mellan väggarna i trapphuset.

”Jag tog med mig gitarren och en flaska Cava”, säger han och rättar till gitarren som han har hängt över axeln.

”Bor du där?” frågar jag förvånat.

”Ja, jag har bott här ett tag nu. Huset är ockuperat och fullt av gatumusikanter och andra kringresande. Det är rätt skön stämning, väldigt politiskt engagerade människor och så”, förklarar han när vi fortsätter längs uppförsbacken som sträcker sig hela vägen till Parc Güell.

Han säger att vi är på väg till hans favoritbänk där han brukar sitta och filosofera om nätterna. Staden vi lämnar bakom oss krymper och nymånen rör sig påtagligt snabbt mot bergstopparna, för varje steg vi tar.

”Här är ingången”, säger Jacques och pekar mot den stängda stålgrinden. ”Men parken är stängd, vi ska hoppa in där borta.” Han förklarar att parken alltid stänger klockan nio men att de som känner staden vet var man ska ta sig in.

Jacques hjälper mig över muren som omgiver parken, jag faller mot hans famn när han tar emot mig på andra sidan. Jag håller kvar en stund, känner hans fuktiga andedräkt mot min hals.

Parc Güell är innesluten i ett totalt mörker. Vi sätter oss på bänken och låter stadssiluetten breda ut sig framför våra ögon. Stadens alla ljus lyser som miljontals eldflugor, helt stilla. Hustakens antenner och paraboler sträcker sig mot himlen likt Sagrada Familias guldskimrande gotiska torn. Våra händer vidrör varandra, hans varma kramar om min kalla när vi skickar cavaflaskan mellan oss. Halsar ur den. Fjärilarna i magen, som jag alltid trott varit ett påhitt, kittlar mig så att jag inte kan låta bli att le.

Han släpper min hand och greppar gitarren, stjäl tystnaden. Jag lägger mig i hans knä, tar ett bloss av hans cigarett och blåser ett rökmoln mot tomma intet. Stjärnorna är vaga, det dröjer länge innan jag kan urskilja Karlavagnen på himlavalvet. Jacques nynnar när han plockar toner på strängarna, uppslukad i sin musik.

Jacques lägger ifrån sig gitarren, smeker sina fingertoppar genom mitt hår. Nästlar sig in i det. Han fångar upp mitt ansikte med handflatan och för mina läppar mot sin mun. Kysser mig. Våra ansikten passar perfekt ihop, som förenade motpoler. En doft har fastnat i hans hår, en svag doft av saltvatten spetsad med lime och hans tunga smakar syrligt.

Vi säger ingenting. Jag ligger som förtrollad kvar i hans knä medan han tittar ut i mörkret med sin hand vilande mot min mage.

 

Med nyvakna ögon ser jag regnet strila ned från himlen utanför fönstret. Jacques skäggstubb sticks mot min arm, våra ben är sammantvinnade under påslakanet. Om han inte legat kvar bredvid mig skulle jag trott att gårdagen varit en dröm. Det åskar. Rummet blinkar när elektriciteten i luften släpper. Med näsan ritar jag cirklar över Jacques skulderblad, scannar varje millimeter av hans hud. Varje födelsemärke, varje litet hårstrå, varje litet ärr, små tecken som visar vad han varit med om. Hans lockar har dragit ihop sig under natten, jag kysser hans axlar och vidare ner över överarmen. Jacques vaknar till och vrider sig mot mig.

”Kom lite närmre”, viskar han och sträcker ut armarna.

Jag pressas mot hans bröst och hans värme blir min värme. Han kysser mig och våra kroppar för varandra som i dans. Det pirrar i underlivet och fjunen på mina armar reser sig när han drar sin tunga längs nyckelbenets inskärning. Han smeker mig under nattlinnet med ömma drag, kupar sin hand runt mitt bröst. Ingen har någonsin rört vid mig så förut. Mina andetag blir tyngre desto längre ned hans händer vandrar, hans högra glider in under trosornas spetskant. Stannar där. Tiden hejdar sig, jag tittar upp på honom från huvudkudden. Vi fastnar i varandras ögon, jag ristar in honom på näthinnan.

Jag gränslar honom på sängkanten, med benen sammanbundna runt hans midja, händerna intrasslade i hans hår och hans ivriga handflator över min rygg.

 

Jag hänger tillbaka duschmunstycket och vrider av vattnet. När vattnets smattrande mot badkarsbottnen upphör kan jag höra Jacques röst utifrån rummet, den låter annorlunda. Han pratar franska och hans tonfall indikerar att han talar i telefon. Jag torkar kondensen från badrumsspegeln, vrider ur mitt nyduschade hår och knyter den vita hotellbadrocken kring midjan.

Jacques tystnar. När jag kommer ut från badrummet sitter han i fåtöljen och tittar med avlägsen blick ut genom fönstret, likt hökögon studerar världen från en telefonstolpe. De tittar ut över någonting som de inte förstår sig på. Världen och människorna.

”Jag visste inte att du pratar franska”, säger jag och lindar in håret i handduken.

”Jag är uppvuxen i Frankrike, i Perpignan.” Han flyttar blicken från fönstret mot mig, som om jag ryckt honom från en drömvärld.

”Så du har ett hem trots allt?” säger jag och känner mig dum som aldrig frågat var han kommer ifrån.

”Jag vet inte om jag skulle kalla det hem längre”, säger han med något underligt i blicken och lutar pannan mot fönsterglaset.

Jag kommenterar det inte. Jacques sitter kvar i fåtöljen medan jag rotar i min resväska efter något lämpligt att klä mig i.

”Jag kom på en sak medan du var i duschen. Det är söndag, så allt är stängt, men skulle du vilja gå på museum?”

”På museum?” utbrister jag förvånat och tittar upp på honom från resväskan.

”Ja, det är första söndagen på månaden. Det är gratis inträde till många muséer då… jag har aldrig varit på Picassomuséet.”

”Okej”, säger jag skrattandes. ”Jag trodde inte du var typen som går på museum.”

Det regnar fortfarande. Jag drar på mig ett par jeans och ett linne, sätter upp håret i en slarvig hästsvans och lägger luggen till rätta med händerna innan vi ger oss ut för att trotsa vädret.

 

Det är tomt inne på Picassomuséet och det känns som att vi måste viska för att det inte ska eka i de kala, bibliotekstysta lokalerna. Våra fötter ger inte ifrån sig ett ljud när vi försiktigt rör oss över de marmorerade golven. Jacques stannar till för att betrakta en tavla. Han ser reserverad ut när han studerar det svartvita virrvarret, som är uppbyggt i flera dimensioner. Jag ställer mig bredvid honom, låter armen hänga raklång intill hans, i hopp om att han ska greppa min hand.

”Du, det är en sak jag måste berätta”, säger Jacques och bryter tystnaden. ”Jag måste åka hem, till Frankrike…”

Hans ansikte blir uttryckslöst när han säger det och jag kan inte tyda hans ord. ”Har det hänt något?”

”Nej, eller jo…” Han skruvar sig i svaret. ”Min flickvän kommer hem imorgon”, säger han och biter ihop mungiporna.

”Din flickvän?” frågar jag kraftlöst.

”Ja. Hon har varit borta i snart tre år, studerat i USA. Det var inte tänkt att hon skulle komma hem förrän efter sommaren.”

Jag blir tyst och går igenom hans ord i huvudet om och om igen. De ekar inuti mig. Jag stelnar till och mitt hjärta dunkar så fort att det känns som om det när som helst skulle kunna sluta slå.

”Jag visste att det här var för bra för att vara sant”, mumlar jag med sänkt huvud.

”Jag är ledsen Emilia”, säger Jacques. En olidlig tystnad följer efter hans ord.

Jag vänder mig om. Går därifrån. Han står kvar framför Picassos svartvita virrvarr med händerna nedgrävda i fickorna, utan att stoppa mig.

Alla gator ser likadana ut när jag letar efter metrostationen. Dunkla gränder med katalanska namn. Jag springer. Han hade aldrig lovat mig någonting, ändå känner jag mig lurad.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet stirrar jag på resväskan som står uppriven på golvet. Linnen och klänningar ligger utspridda huller om buller runtomkring den. I sänghörnet gräver jag ner ansiktet i kudden mot knäskålarna och låter tårarna komma. Jag tillåter mig att känna allt som jag alltid samlat inom mig. Återigen blir jag den lilla flickan som slutade få vykort från sin pappa och tjejen vars mamma hade cancer. Jag tappar alltid allt, precis när jag har lärt mig hur det ligger i handen. Lyckas aldrig behålla något. Jag kramar kudden hårdare och luften som trycks ur den luktar som Jacques hade gjort hela natten. Han doftar som havet, ogripbart och överväldigande.

Dörrknackningar väcker mig ur mina tankar. Jacques röst är dov när han uttalar mitt namn genom den stängda dörren. Jag sitter orörlig i sängen och väntar på att det ska gå över. Att han ska tröttna.

Genljudet från knackningarna flyter samman med den tidigare tystnaden. Jag låter tiden passera, låter honom hållas. Några minuter känns som en evighet.

”Emilia! Jag vet att du är där inne. Jag ber dig, öppna dörren och låt mig få förklara… snälla.” Hans röst är fysisk, som om jag skulle kunna röra vid den.

Jag öppnar dörren, backar och sätter mig på fotändan av sängen. Hans hållning är ångerfull och en bit av förtvivlan har bosatt sig i hans annars glasklara ögon. Rastlösa steg för honom fram och tillbaka mellan rummets kortsidor.

”Jag vet inte vad jag ska säga… jag…” Han kliar sig över tinningen. ”Jag tycker verkligen om dig. Jag förstår om du inte tror på mig men mina känslor är helt och hållet på riktigt.”

Jag lyssnar, tar in varje ord. Och någonstans vet jag att han talar sanning. Jag sätter pekfingret för munnen: ”Sch, jag vet.”

Han sätter sig bredvid mig på sängkanten. ”Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här.”

”Jag vill inte att det ska sluta här”, säger jag med fingrarna vandrande över hans underarms ytliga blodkärl.

Jacques ögon är grumliga när han lägger armarna runt min hals. Vi faller baklänges över sängen. Hela hans tyngd över mig. Våra kroppar klamrar sig fast, benen flätas samman. Vi kysser varandras läppar våta, kåta. Fulla av iver. Som om det inte fanns någon morgondag.

 

Hans hjärtslag slår mot mitt öra. Levande. Vi ligger hud mot hud. Stilla. Ljudlösheten skrämmer mig och jag bestämmer mig för att bryta den.

”Minns du att jag berättade att min pappa kommer här ifrån?” Jag lägger mig på sidan med kinden i handen. Vänd mot honom.

Jacques ger ifrån sig ett svagt ljud för att visa att han hört mig.

”Jag har inte träffat honom sedan jag var fyra. Han flyttade tillbaka hit och lämnade mig och mamma. Jag vet ingenting om honom, mamma berättade aldrig särskilt mycket”, berättar jag. ”Och nu har jag åkt hit för att leta upp honom.”

”Ska du göra det?” frågar han och kramar om min hand. Visar mig att han finns där.

”Ja. Jag tror det. Det är så mycket jag vill veta, som jag behöver få svar på. Jag har spenderat alldeles för många timmar av mitt liv på att spekulera i varför han lämnade oss, men samtidigt så är jag rädd för att han inte skulle vilja träffa mig.”

”Det finns nog bara ett sätt att få reda på det”, säger Jacques.

”Jag vet. Jag är bara så rädd…”

”Han är säkert precis lika rädd som du är. Jag tycker verkligen att du är modig som har åkt hela vägen hit alldeles ensam”, säger han uppmuntrande och tillägger: ”Jag hoppas du hittar honom, Barcelona är ändå en rätt stor stad.”

Jag nickar eftertänksamt och lägger mig åter mot hans axel och blir ett med hans bröstkorg som höjs och sänks i takt med hans andetag. Hans beröring kittlar mina höftben. Jag fnissar till. Vi fortsätter att prata och jag berättar saker som jag aldrig berättat om förut.

Vi ligger vakna. Lyssnar till fågelkvitter som siar om en ny dag. Han håller om mig, tar på mig. Jag kan inte sluta titta på honom, vägrar låta honom tyna bort som fotavtrycken efter man har duschat. De där våta fläckarna som bara stannar kvar i en handfull sekunder innan de försvinner.

 

 

*

 

Jacques läppar möter mina och jag svarar honom i sömnen när han viskar i mitt öra. Jag märker det halvt kvar i en dröm. Hör ljudet av dörren som går igen, sakta.

Några timmar senare är han borta. Jag sträcker ut handen över den veckade lakansväven och känner att hans sida är tom, alldeles kall. Jag ligger kvar, drar täcket närmare kroppen. Klarvaket tittar jag upp i taket med vidöppna ögon, utan att blinka. På reglarna som håller våningarna ovanför mig på plats.

Dammpartiklarna yr i morgonljuset när jag slänger av mig täcket. Jag ser mig omkring i rummet, ingenting har förändrats. Väskan ligger fortfarande uppriven på golvet, gardinerna rör sig i vinddraget från balkongdörren och fåtöljen står kvar i hörnet intill fönstret. I ögonvrån skymtar jag en vit pappersbit på nattduksbordet. En handskriven lapp, nedtyngd av en svart filmburk.

Jag vecklar ut lappen, smakar på varje stavelse, vill behålla hans ord länge på tungan: Emilia, här får du bilderna som jag lovade dig. Jag är glad att jag träffade dig och om ödet vill kanske vi möts igen. Lycka till.

Där tar orden slut.

Jag trycker papperslappen mot bröstet och kniper igen ögonen, omgiven av en kompakt tystnad. Och sedan ensamheten.