En ögonblicksnovell som utspelar sig på en balkong precis innan tolvslaget. Som jag skrev för ungefär ett år sedan men som aldrig blivit publicerad här på bloggen.

---

Nyårsluften nådde botten av mina lungor och kylan fick mina andetag att bilda formationer när jag andades ut. Jag lutade armbågarna mot balkongräcket och såg röken sväva iväg och skingras.

     ”Vill du ha en?”

     Jag vände mig mot rösten och mötte en utsträckt hand, hållandes ett paket cigaretter. Hon omslöt det krampaktigt.

     ”Nej tack, jag kom ut för att andas.”

     Hon lade benen i kors och det tunna klänningstyget fladdrade till i vinddraget. Jag vände mig mot räcket och tittade ut över höghusen och de upplysta fönstren.

     ”Jag har aldrig sett dig här förut”, sa hon aningen högre än vad som behövdes.

     ”Nej, jag har aldrig varit här förut.” Jag svarade utan att förflytta blicken.

     Hon lutade sig framåt. I ögonvrån kunde jag urskilja hennes ansiktsdrag i det dova ljuset från lägenheten. Hon ställde sig upp och la händerna på räcket intill mina, de såg oberörda ut av kylan när de vilade mot metallräcket.

     ”Det här med astrologi är egentligen helt sjukt, alltså att vissa människor är helt övertygade om att stjärnorna skulle ha någon sorts inverkan på våra liv. Jag menar vem var det egentligen som hittade på stjärntecknen, de ser inte ens ut som oxar och grejer”, hon pratade utan att andas mellan meningarna.

     Jag nickade.

     Himlen var svart på ett sätt som den inte brukade vara i innerstaden och stjärnkonstellationerna syntes tydligt ovanför oss.

     ”Vågen ser ju ut som en romb”, fortsatte hon och tog sats innan hon kastade iväg cigaretten.

     ”Är du våg?” frågade jag, mest för att ha någonting att säga.

     ”Ja, vad är du? Tror du på sånt?” Hon sneglade på mig över sin egen axel.

     ”Jag är oxe, det finns väl ingen som tror på sånt på riktigt?”

     ”Ha, jag visste det.”

     ”Vaddå, visste det? Du tror inte på astrologi sa du ju.”

     ”Nej, det gör jag inte heller, jag kände det bara…”

     En raket exploderade på himlen och fångade hennes uppmärksamhet. Under tiden färgerna brann ut studerade jag hennes mjuka sidokontur. Det var någonting med hennes ganska alldagliga utseende som tilltalade mig. Hon påminde om någon. Men jag var säker på att jag inte hade sett henne förut, det hade jag kommit ihåg.

     ”Min mormor är helt galen i sånt där, hon ringer ibland och varnar mig tidigt på morgonen om hon har läst någonting oroväckande i mitt horoskop. Hon är inte riktigt klok.”

     Hon skrattade och ruskade på huvudet. Jag tror jag log, jag gillade hennes skratt. Det klingade vackert.

     ”Vad heter du förresten?” frågade hon samtidigt som hennes darriga händer bråkade med tändaren. ”Men, kom igen då…” muttrade hon.

     När hon hade fått glöd på cigaretten tog hon tre hastiga bloss direkt efter varandra.

     ”Adam.”

     ”Jag heter Marit. Så, vad gör du själv på balkongen, Adam?”

     ”Den här festen kväver mig”, svarade jag.

     ”Är du deppig? Säg inte att du är deppig, jag pallar inte att prata med någon som är deppig just nu, säg att du är glad. Du är glad, eller hur?”

     ”Va?”

     ”Säg att du är glad!”

     ”Jag är glad”, sa jag frågande, som om jag undrade om jag sagt det rätt.

     ”Bra.” Hon tog ett till bloss.

     ”Är du glad?”

     ”Är du dum? Tror du verkligen att jag skulle stå här ute i kylan och pratat med dig om jag var glad?”

     ”Då… kanske det är bäst att jag går…”

     Marit suckade djupt. ”Nej, gå inte, du verkar ändå vettigare än nån annan här.”

     ”Jag önskar jag kunde säga det samma…” sa jag och log.

     Hon tittade på mig med sänkta ögonbryn. ”Tack”, sa hon ironiskt och kastade iväg ännu en cigarettfimp mot gatan. ”När jag var liten brukade vi kasta potatis på bilar från vår balkong, vi bodde på tionde våningen och det var en stor parkering nedanför, har du gjort det nån gång?”

     ”Nej, jag var nog ganska lugn.”

     ”Tråkig menar du…” sa hon och hängde med halva överkroppen ut över räcket.

     ”Nej, det tror jag inte, men om man kastar potatis på bilar så måste man väl ha ganska tråkigt?”

     Från hennes jackficka hördes en kvävd ringsignal. Hon bet nervöst på naglarna innan hon sträckte sig efter en till cigarett.

     ”Ska du inte svara?”

     Hon kliade sig i håret. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Det ska jag inte”, tillade hon och lät signalen dö ut.

     Marit satte sig på stolen igen och lutade huvudet bakåt. Hon satt helt still. Innan hade hon haft svårt att hålla händerna stilla, om ens bara för att tända cigaretten. Nu satt hon bara där.

     Jag funderade en stund. ”Är det nåt som är fel?” frågade jag.

     ”Jag lovar att han ringer bara för att förstöra min nyårsafton”, utbrast Marit.

     ”Vem då?”

     ”Mitt ex”, sa hon hätskt. ”Han ringer hela tiden för att försöka förklara sig, men det finns liksom ingenting att förklara. Vi är klara med varann.”

     ”Har du sagt det till honom?”

     ”Varje gång han ringer.”

     ”Dom gånger du svarar menar du?”

     Hon log mot mig och det märktes att hon uppskattade mitt försök att lätta upp stämningen. Tolvslaget närmade sig som en ostoppbar våg som snart skulle skölja över oss och få allt att börja om på nytt. Eller så skulle jag drunkna.

     Ljusexplosionerna eskalerade i en kedjereaktion och inifrån vardagsrummet hördes en kör av höjda röster. Nedräkningen hade börjat.

     ”Kom… vi går”, sa hon och drog tag i min tröjärm.