Sommaren kommer långsamt i år. Idag flyger molnpartierna snabbt över himlen och min hy värms och skuggas om vartannat. Jag läser Haruki Murakamis senaste Efter mörkrets inbrott på balkongen, planterar frön och dricker kaffe. Går över till mamma och gör samma sak om det blir för ensamt. Jag har redan förlorat rutinerna som jag samlade på mig under ett helt år, nu bestämmer jag takten. Sover så länge jag vill och är uppe längre på nätterna. Går mina promenader och saknar att hålla dig i handen när du inte är i närheten. Jag försöker få ordning på skrivandet, någon form av rutin. Men jag har ingen lust att sätta ord på allt just nu.

Nu vill jag ha riktig sommar, så jag slipper tvivla på om jag kommer att frysa i de korta jeansshortsen eller inte. Och så fort du är ledig några dagar ska vi åka ut i naturen och bara vara. Du och jag. Du pratade om att fiska, tälta och läsa böcker. Och så sa du att jag kanske kunde fota också. Som jag alltid gjorde förr.

Det har gått en vecka redan. Sedan vi packade Golfen till brädden och bilade ner till Malmö med fullsatta säten. Kaos och hejdå-kramar om vartannat. Avsked har aldrig varit min grej, vi ses väl igen, visst gör vi?

Jag vet inte vad jag ska skriva om nu när jag kan skriva om precis vad som helst. Naturen, grönskan, livet svämmar över. Blommor ersätter varandra, syrenbusken vissnar, körsbärsblommorna regnar bort och nu blommar ängarna över av förgätmigej och hundkex, längs promenaderna.

Idag regnar det igen. Sommarregnet smattrar mot balkongräcket och jag sitter ensam i soffan och tittar på kärleksfilm. Funderar på att skriva någonting. Någonting annat. Än det där vanliga. Men jag vet inte hur jag ska börja.