28 augusti, livskris
jag vill bara säga tack för att du vågade komma fram och hälsa på mig, och du är så modig som vågade för jag själv satt där som en liten hare och gömde mig bakom mina svarta solglasögon. jag vill bara säga att du är så vacker och jag bär med mig orden, som du sa till mig, "fortsätt med det du gör" tills jag dör.
Om det är någon som helst tröst så är du inte ensam. Kram på dig.
Underbart inlägg, tack för det.
Jag kan känna igen mig så väl - och jag är bara nitton. Jag står på startlinjen; där du var för några år sedan, när du flyttade till ett annat land. Jag vet inte vad jag vill och det känns som att livet har passerat förbi - fast det bara har börjat. Livskris? Kanske. Är jag bitter? Inte egentligen... Bara lite ensam och förundrad över att "alla andra" verkar lyckas så bra.
Kram
Svar: Tack så hjärtligt för ditt svar. Visst är det du skriver begripligt, jag sitter som i trans när jag läser dina vackra meningar.
Jag är nog villig att hålla med dig om att tiden som jag befinner mig i nu är jobbig; inte alls lika lätt som att vara tonåring. Och kanske är det just därför som det blir svårt för mig; jag kan inte släppa tiden som var då, eftersom jag aldrig har varit lika lycklig sedan dess... Men jag försöker ta mig framåt och leva i nuet; göra något med mitt liv, testa något nytt - som att flytta till Stockholm och till min pojkvän inom kort. Det kommer att förändra tillvaron och det kommer att förändra mig. Dock vet jag inte om jag stannar så länge; det känns både bra och dåligt att ta steget. Vi får helt enkelt se. Kanske flyr jag också från vårt land för att senare hitta tillbaka. Precis som du.
Din livshistoria inspirerar, tack för att du delar med dig.
Kram