28 augusti, livskris

I oktober fyller jag tjugofem. Min mamma var tjugofem när hon fick mig, nu är hon femtio, dubbelt så gammal. Jag fyller tjugofem i oktober och jag känner mig fortfarande lika vilsen. Visare men vilsen. Jag har sagt upp allt och flyttat till ett annat land, jag har bott på internat mitt ute i ingenstans och skrivit, jag har studerat litteratur, jag har flyttat runt utan att veta vart jag ska, jag har varit fattig, jag har fotograferat vackra miljöer. Jag har levt livet. Och nu står jag här, tillbaka på ruta ett, utan examen, jobb eller stadig inkomst med csnlån upp över öronen och undrar återigen vad jag ska göra med mitt liv. Jag har gjort allt jag ville, allt jag drömde om när jag var tonåring. Nu vet jag hur det är att känna sig fri, hur det är att leva, hur hårt man kan falla och hur bra man kan må. Jag vet en massa saker som jag inte visste då. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag fyller tjugofem och på ett sätt känns det som om jag inte har kommit någonstans.
 

Kommentarer
från: F

jag vill bara säga tack för att du vågade komma fram och hälsa på mig, och du är så modig som vågade för jag själv satt där som en liten hare och gömde mig bakom mina svarta solglasögon. jag vill bara säga att du är så vacker och jag bär med mig orden, som du sa till mig, "fortsätt med det du gör" tills jag dör.

2012-08-28 / 21:09:04
URL: http://neonfrida.blogg.se
från: Therese

Om det är någon som helst tröst så är du inte ensam. Kram på dig.

2012-08-28 / 22:36:49
från: Jasmine

Underbart inlägg, tack för det.
Jag kan känna igen mig så väl - och jag är bara nitton. Jag står på startlinjen; där du var för några år sedan, när du flyttade till ett annat land. Jag vet inte vad jag vill och det känns som att livet har passerat förbi - fast det bara har börjat. Livskris? Kanske. Är jag bitter? Inte egentligen... Bara lite ensam och förundrad över att "alla andra" verkar lyckas så bra.
Kram

2012-09-02 / 22:09:28
URL: http://rosanatt.blogg.se
från: Jasmine

Svar: Tack så hjärtligt för ditt svar. Visst är det du skriver begripligt, jag sitter som i trans när jag läser dina vackra meningar.
Jag är nog villig att hålla med dig om att tiden som jag befinner mig i nu är jobbig; inte alls lika lätt som att vara tonåring. Och kanske är det just därför som det blir svårt för mig; jag kan inte släppa tiden som var då, eftersom jag aldrig har varit lika lycklig sedan dess... Men jag försöker ta mig framåt och leva i nuet; göra något med mitt liv, testa något nytt - som att flytta till Stockholm och till min pojkvän inom kort. Det kommer att förändra tillvaron och det kommer att förändra mig. Dock vet jag inte om jag stannar så länge; det känns både bra och dåligt att ta steget. Vi får helt enkelt se. Kanske flyr jag också från vårt land för att senare hitta tillbaka. Precis som du.
Din livshistoria inspirerar, tack för att du delar med dig.

Kram

2012-09-04 / 09:37:44
URL: http://rosanatt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback