det känns som att staden förfaller och jag vill bara skriva den där boken och flytta här ifrån.

I oktober fyller jag tjugofem. Min mamma var tjugofem när hon fick mig, nu är hon femtio, dubbelt så gammal. Jag fyller tjugofem i oktober och jag känner mig fortfarande lika vilsen. Visare men vilsen. Jag har sagt upp allt och flyttat till ett annat land, jag har bott på internat mitt ute i ingenstans och skrivit, jag har studerat litteratur, jag har flyttat runt utan att veta vart jag ska, jag har varit fattig, jag har fotograferat vackra miljöer. Jag har levt livet. Och nu står jag här, tillbaka på ruta ett, utan examen, jobb eller stadig inkomst med csnlån upp över öronen och undrar återigen vad jag ska göra med mitt liv. Jag har gjort allt jag ville, allt jag drömde om när jag var tonåring. Nu vet jag hur det är att känna sig fri, hur det är att leva, hur hårt man kan falla och hur bra man kan må. Jag vet en massa saker som jag inte visste då. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag fyller tjugofem och på ett sätt känns det som om jag inte har kommit någonstans.

 

Sju år med min hjälte ♥

Sommaren går mot sitt slut. En ny höst väntar. Väntar på förändringar. Jag väntar på höstlöv och på orden. Hösten är min tid. Oavsett om jag förblir arbetslös och utan ord. En kurs i kreativt skrivande väntar på mig. Det är det enda jag är säker på.



Livet är fint just nu. Sensommaren bjuder på solsken. Jag badar, plockar svamp och blåbär, äter frukost på balkongen, träffar vänner, promenerar ute i naturen, firar sju år med min hjälte, övningskör efter många år av tvivel och söker jobb när det dyker upp något. På fredag åker vi till Popaganda och i slutet av spetember får vi finbesök från Spanien. Som jag längtar.