Lever författarliv på låtsas. Stänger in mig i lägenheten när solen skiner för att vara poetisk. Men orden sitter fast. Jag kan inte formulera mig längre. En sida om dagen var det. Visst.

Jag skriver ingenting längre. Mina fingertoppar producerar inga nya ord, min hjärna är ihålig. Jag skulle nog radera allt om det inte var så att jag var så fäst vid mina minnen. Så rädd för att glömma.

Jag stod på scen och framförde mina dikter, min historia, mig för cirka sjuttio personer den femte april. Mina ben skakade inte sönder och jag glömde inte orden, inte ett enda. Jag fick en bukett rosor av mamma och många kramar och fina kommentarer.

Jag flyttar snart från mitt rum på folkhögskolan, hem till oss. Där jag hör hemma. Och tanken är att jag ska skriva i sex veckor. På mitt novellprojekt.

Jag skriver ovanligt lite för att gå på en skrivarlinje. Jag måste sluta vara tom. På tankar, på ord, på känslor, på livet. Jag längtar tills det är över. Faktiskt.