Han håller den i handen.

Gatlyktorna bildar pärlband längs med cykelbanan. Regndropparna lyser i skenet och landar innanför kragen. Höstfärgerna har förvandlats till en brun sörja intill vägkanten. Han går förbi centralstationen, där A-laget spelar kvällens sista minuter på övertid. Förbi småbåtshamnen, där båtarna förbereds för vinterdvala, förbi stadsparken, förbi det upplysta biblioteket. Förbi fotbollsplanen där han spelade match varje söndag när han var tio. Han stannar vid shellmackens nattlucka. Ett paket vita Prince, tack, säger han. Han sätter sig på en bänk, tänder en cigarett och drar två djupa bloss. Blåser ut röken mot den becksvarta himlen med bakåtlutat huvud. I ett försök att slå bort ett minne fokuserar han på hur röken omformar sig. Julia stod i köket och han studerade hennes rörelsemönster från köksbordet. Han färglägger minnet av hennes armar och rygg när hon gnuggade diskborsten mot de sjungande kristallglasen. Hon vände sig om och frågade vad han tittade på. Jag fastnade med blicken, du är så vacker när du diskar, sa han. Skrattandes med hela ansiktet skvätte hon lödder mot honom.

Då låg den på bordet.

Regnet har upphört. Månen beskådar världen genom ett sprucket moln. Han slänger cigaretten på asfalten, glöden splittras när den slår mot marken. Han fortsätter. Förbi de nedsläckta höghusen vid ån, endast ett fåtal fönster vittnar om liv. En TV-apparat flimrar bakom en siluett. Han vänder bort blicken från balkongen på första våningen, när han känner hur hans ögon möter någon annans. Fötterna för honom förbi lekparken. En gunga pendlar med ett spöklikt gnissel när han passerar. Ljuset från gatlyktorna upphör och hans skugga försvinner allt efter mörkret omfamnar honom. Gångbanan fortsätter uppför, genom ett skogsparti. Träden står likt en disciplinerad armé intill båda sidorna. Han skyndar framåt och svär åt kommunen som inte sett till att byta ut lamporna. Med en grundlös lättnad pustar han ut på andra sidan, han kan se sin andedräkt sträcka sig en armlängd från sitt ansikte. För bara några månader sedan hade de promenerat i sensommarnatten, under en stjärnklar himmel, längs samma gata. Han ser dem framför sig. Han höll Julia i handen. Det är svårt att minnas om han var lycklig när de gick där, än svårare att veta hur hon hade känt. Han vet inte varför han kommer ihåg just den natten, de hade promenerat samma vända säkert minst en gång i veckan de senaste två åren. Han viker av och går genom villaområdet. Strålkastarna från en mötande bil bländar honom och ränderna från billyktorna dröjer sig kvar i diset efter att den har passerat. En bild av hennes krampaktiga händer runt rattlädret flyttar fokus från nuet. Var du tvungen att ta upp det där igen? hade hon sagt med vassa stämband. Han kan inte minnas vad det gällde.

Den skaver i fickan.

Han går genom den upplysta tunneln vars väggar är täckta av graffiti. Intill lamporna har spindlarna byggt sina nät. Han stannar upp och förundras över hur de små liven kan vara smarta nog att räkna ut att ljuset drar till sig deras mat. När han kommer ut på andra sidan sträcker han ut handen för att greppa den fuktiga luften. Snön kommer snart. Han gräver ner händerna djupt i jackfickorna.

De stod i fönstret och tittade ut på snöflingorna som sakta pudrade gräsmattan på framsidan. Det var dagen efter de hade hängt upp den ohyggligt fula halmstjärnan som de hade fått av Julias mormor. Ska vi verkligen hänga upp den där? hade han frågat. En doft av kanel och kardemumma hängde kvar i luften efter eftermiddagens adventsfika. Gästerna hade precis gått hem och de hade äntligen fått en lugn stund. De tittade på varandra under skimret från halmstjärnan och gick tillsammans mot sovrummet.

 

Då låg den nog i hallen.

Han kommer på sig själv med att ha stannat utanför den gamla cykelverkstan. Den har stått tom i många år nu, men skylten hänger fortfarande kvar ovanför och gallret hänger varaktigt framför de spröjsade fönsterrutorna. En och annan ruta är sönderslagen. Han minns när han och hans pappa hade åkt dit för att äntligen köpa den där metallicblå BMX-cykeln som han hade tjatat om så länge.

En medelålders man kommer gående mot honom, framför honom i ett stumt läderkoppel drar en osmidig svartvit Bulldog. Den grymtar likt en gris när de passerar. Julia hade länge velat skaffa hund, men på den punkten hade han varit stenhård.

Det prasslar i träden utanför biblioteket. Han har gått i en cirkel. Han går förbi Konsum, in i stan igen. En port slår igen på avstånd och han ser tidningsbudet korsa gatan med vagnen framför sig. Ett skyltfönster längre ner på gatan drar till sig hans uppmärksamhet. Där hänger klänningen som Julia hade haft på sig förra lördagen. Hon hade klätt upp sig mer än vanligt den kvällen och när han tänker tillbaka, hade hon varit väldigt frånvarande.

Ett vasst duggregn faller över honom, han går med bestämda steg genom centrum. Han sicksackar sig genom gamla stan som vattnet mellan kullerstenarna. Han springer nästan, genar över kyrkogården och ser Julia i höstsolen när hon plockade kastanjer under trädet på andra sidan. Hon hade den där brandröda halsduken runt halsen. Den han hade köpt till henne i födelsedagspresent året innan. Han fortsätter längs grusgången på andra sidan kyrkogården och går uppför den gamla stentrappan som leder upp till bron.

Där uppifrån blickar han ut över stadssiluetten. Han kan knappt urskilja regndropparna när de nuddar vattenytan. Vinden sliter tag i hans hår och för första gången denna natt känner han sig riktigt frusen. Hans tår är stela och öronen känns ömma när han rör vid dem. Han studerar den svarta massan. Den flyter rofyllt under honom, som för att hejda sig från att frysa till is.

Med jackärmen stryker han undan en tår från kinden. Därefter plockar han upp den ur jeansfickan, sträcker ut handen över räcket, knyter fingrarna hårt. Han tvekar, innan han slänger ut den i novembernatten.

Den singlar tyst mot vattenytan.

 

 

 

Dina fingertoppar glödde

sanningar.

Jag ogillade din uppriktighet

i sängen.

Sårbarheten nådde mig

mellan dig och lakanen

aldrig annars.

Ändå brann jag

som en aprileld

när du var i närheten.

 

Kyssta lögner blev på riktigt

vårt övermod skapade dystopier

 

men alla lögner blir sanningar till slut.

 

Ozonlagret tunnades ut med tiden

våra framtidsvisioner förkastades

i förspelet.

Föroreningar

strävheten på våra tungor

giftet

gick inte bort ens med tvål och vatten.

 

Vår kamp nådde aldrig längre

än hit.

Vi låg på en huvudkudde av daggvåta grässtrån under det oändliga mörkret. Våra fingrar vandrade över vintergatans alla stjärnbilder. En stjärna störtade mot horisonten. Brann ut.

”Vet du vad jag önskar mig mest av allt? En liten stuga någonstans, långt borta, uppe på ett berg. Där jag kan skriva romaner om olycklig kärlek och se solen kasta sitt brandgula, skymningssken över trädtopparna.”

Han höll mig hårdare i handen som för att visa att han hörde. Jag log mot det stora svarta och kände hans varma fingrar sammanflätade med mina.

”Jag skulle nog hellre ligga kvar här med dig”, sa han.

 

Jag kan fortfarande drömma om honom på nätterna. Han står alltid lutad mot dörrposten och iakttar mig i en avslappnad pose. Som när han rökte en cigarett. Jag drömmer aldrig om oss två. När jag vaknar är klockan 03:29, precis som alla andra nätter. Rummet är kolsvart, hans närvaro en osynlig dimma. Jag saknar hans lugnande händer över min panna när jag inte kan somna om. Med täcket runt om mig sätter jag mig vid köksbordet och drar upp knäna mot hakan. Mina ögon fastnar på väggklockan som trevar framåt. Sekund efter sekund, efter sekund. Som om inget hade hänt.

 

Vi cyklade ikapp längs den gropiga grusvägen. Mina axlar var fuktiga från mitt daggvåta hår. Stjärnorna lös upp vägen mot sjön och syrsornas ljudliga sorl skar över ängarna. Vi kastade våra cyklar i diket och sprang genom knähöga hundkex och timotej. Vattenytan låg stilla som på kort där vi satt på bryggan och dinglade med benen. Han smekte undan en hårlock från mitt ansikte och la den bakom örat.

”Visste du att hår växer fortare på natten?”

”Gör det? Jag tycker det borde växa snabbare i solen. Som blommor ungefär.”

Han skrattade lättsamt.

På hemvägen kunde vi ana morgonens ljus.

 

/// Tre hundraordsnoveller från oktober.

jag hade hoppats

hoppats på att få se dig här

i kväll

se konturen av ditt ansikte

på dansgolvet, i det elektriska ljuset

små blänkande kristaller

mellan blinkningarna

som svetten i din panna

 

jag hade hoppats

hoppat, hållit takten

mitt hjärta hade slagit

kollektiva pulsslag

vingslag

när vi lyfter från golvet

jag kom av mig

 

sitter i baren

ser på, observerar

alkoholfyllda kroppar

tätt sammanbundna

alkoholtyngda kroppar

intill

varandra

jag ser dig inte

eldrött sken
över trädtopparna
en skogsbrand i solnedgången

gyllene lövverk faller
sakta
till
marken

(tystnad)

gråvita skyar i november

 

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor och det är alldeles tyst runtomkring mig. För tyst. Mina öron är vana vid hyreshusväggarnas lyhördhet. Här hänger atomerna stilla i luften. Vi har inte väckt dem än. Jag suddar bort sömnkornen ur ögonvrån och vänder mig mot dig, duntäcket prasslar i rörelsen. En av dina brunlockar har trillat ner över ditt ögonlock, jag vågar inte röra dig fastän jag vill. Jag vill inte väcka dig. Du lindar dina ben runt mina i sömnen och jag frågar mig varför du inte är min. Det var du i natt. Jag minns dina ivriga händer under klorblekta satinlakan. Den där ettriga lukten av perfektion, en kemisk sommarängsdoft som gör det svårare för min lukt att fastna. Lakanen är nedfläckade med nattens orgasmer, organismer. Jag lyckades göra ett litet avtryck i ert sovrum. Den här gången också.

 

Ibland känns det som att det syns på mig, på sättet bartendern serverar mig mitt vin och när ingen vågar sätta sig på stolen bredvid mig i baren. Som om det syns att jag väntar på någon.

Mitt röda läppstift lämnar en halvmåne på kanten av glaset. Jag ställer ifrån mig det på bardisken och lägger håret bakom örat. Den tydliga syrligheten dröjer sig kvar på tungan.

Du är sen.

Jag söker efter dig med blicken vid ingången, intill garderoben. Efter ditt sätt att gå, din kavaj.

Du utmärker dig när du kliver in genom entrén. Jag vänder ner blicken, gör det mindre tydligt att jag väntar på dig. Du rör vid min axel, över skulderbladen som skjuter ut genom klänningen. Säger inte ett ord. Jag håller andan och blundar, försöker memorera dina mjuka fingertoppar. Jag vill behålla dem.

”En whisky med is, tack”, säger du och sätter dig på den tomma stolen bredvid mig.

Du vänder blicken mot mig, ser på mig. Ser igenom mig. Din vänsterhand landar på mitt lår.

”Jag har saknat dig.”

Värmen från din beröring pulserar i mina ådror. ”Jag trodde du var för upptagen för sånt.”

Du ler som om du vet att jag skämtar. ”Jag tänker ofta på dig.”

”Jag försöker att låta bli, ändå tänker jag nog mer på dig än vad du gör på mig.”

 

Vi tömmer glasen och går hem till dig. Ett tungt snöblandat regn överraskar oss och vi trängs under ditt svarta paraply. Sist vi gick här var det fortfarande färg på träden. Nu står de nakna som skelett.

Du drar mig intill dig i en kyss när vi kommer innanför dörren. Jag åtrår din andedräkt mot min hals och känslan av dina händer längs mina nylonstrumpor. De säger att du vill ha mig.

”Jag vill ha dig”, viskar du.

”Inte än, vi väntar ett tag.”

Du går mot köket. Jag följer trappstegen upp mot toaletten. Kakelplattorna är lika kalla under mina fötter som de brukar vara, men min spegelbild i det blå badrumsljuset känns förändrad. Jag är någon annan här. Mitt läppstift har bleknat och jag fyller i dess konturer. Den röda färgen smakar förbjudet. Jag spolar i toaletten innan jag går ut.

När jag kommer ner för trappan väntar du på mig i vardagsrummet. Du har tänt ljus och öppnat en Beaujolais. Jag ler, du är den första som minns vad jag gillar.

”Jag har tänkt på en grej, skulle vi kunna vara hemma hos mig nästa gång?” frågar jag när jag har satt mig i soffan.

”Ja, varför inte. Varför undrar du det?”

”Jag vet inte, det börjar kännas lite konstigt att vara här och du har ju knappt varit hemma hos mig.”

”Det har jag väl visst det.”

”Du stod i dörröppningen medan jag hämtade min väska…”

Tystnad.

”Förlåt om jag lät spydig, det är klart att vi ska vara hemma hos dig”, säger du, flyttar dig nära och ger mig den där blicken, den jag inte kan säga nej till.

Jag kysser ångern från dina läppar, känner av dig. Dina nedtyngda axlar, din värmande hud. Vi finns här och nu. Du öppnar dig och jag känner att det här är någonting du aldrig har berättat förut. Du säger att du är trött på vardagen, på allt, på livet.

”Det är bara när jag är med dig som jag känner mig som jag.”

Jag vet inte om jag tror dig, men jag låtsas. Det låter fint.

 

 

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor.

Spårljus genom en nattsvart himmel.

Imorgon,

känner vi förlusten.

 

Du träffade mig rakt i hjärtat.

Jag föll.

 

Vapenvård.

Ömt som kärlek

fastän döden.

 

Två sidor

ett enda mål

att förinta varandra

på kortast tid.

 

Vår tids Pandoras ask.

Atombomben.

Används inte, finns bara där

håller oss i schack.

 

Jag skyddar mig med kevlar

innanför kläderna

sedan du var här

och förstörde mig.

 

Föremål,

vilka som helst

blir vapen i hand

hos nån som hatar.

Vinflaskan stod tom på bordet. På bordsänden fladdrade ett stearinljus för sitt liv. Jag gränslade honom iklädd en av hans gamla t-shirtar. Den luktade honom, en mild svettlukt utblandad med parfym. T-shirten föll över axeln och blottade mitt sköra nyckelben. Hans tunga gled längst skuggan som utgjorde konturen av det. Fortsatte nedåt med våta läppar. Nafsade på min bröstvårta som blev styv genom det bomullstunna tyget. Huden knottrades bitvis. Jag förde hans armar runt min hals och kysste honom. Ljuset brann ut. Han lyfte upp mig och bar in mig på sovrummet. Det var kvällen den fjärde november. Hans födelsedag.

Jag virar höstens vemod

allt hårdare kring halsen

garnet skyddar mot kylan.

 

Mörkret tynger mig nu

redan innan klockan sju

regn mot huden på vägen hem längst gatan.

 

Du sparkar löven utmed

barndomens trottoarer,

 

alltid på väg någon annanstans.

Helst fri,

måsten skrämmer mig.

Helst höst.

Hellre riktigt mörka nätter,

än riktigt ljusa morgnar.

Helst få riktiga vänner.

Helst te.

Hellre språk,

än matematik.

Helst kameran runt halsen.

Hellre få viktiga ägodelar,

än onödiga måsten.

Helst honung.

Hellre känslokaos,

än inga känslor alls.

Helst rött.

Hellre författare i drömmen,

än en tråkig titel på pappret.

Helst på väg någonstans.

Helst tvåsamhet.

Hellre gott om tid,

än kort om tid.

Helst tåg.

Helst Haruki Murakami.

Är bättre på att falla än flyga.

Helst nutid.

Eftersom dåtiden redan är förbrukad.

 

/en dikt inspirerad av Wislawa Symborskas, Möjligheter.

Brustna hjärtan som
sjunger på sista versen
halkar på en ton.