När solen lyser in II
De senaste dagarna har jag: möblerat om i vardagsrummet, bytt plats på sängen och soffan, så nu sover vi intill fönstret istället. Varit förkyld så gott som hela veckan men trotsat det med att gå ner på stan och fika och gå på Myrorna. Haft besök av lillasyster en hel dag. Vaknat på fredagsmorgonen av solsken klockan tio, fotograferat lägenheten och fått vita tulpaner och en tunika av Jonathan när han kom hem från jobbet. Åkt till Ikea och köpte nya sängkläder och gröna växter och avslutat fredagen med att gå ut och äta.
I dag vaknade jag alldeles för sent, gick ut på en promenad för att rensa tankarna och nu på eftermiddagen har jag försökt mig på det här med science fiction och återigen svurit åt det här med versmått. Tänkt tusen gånger att jag aldrig kommer att hinna klart. Gett upp och försökt igen...
Hexameter, vinyler och kärleksmums
I dag har jag tragglat med daktyler och trokéer i ett försök att skriva hexameter. Och jag som helt och hållet saknar taktkänsla avskyr att räkna stavelser och bygga meningar på det sättet. Jag gillar inte att vara begränsad, då sinar skrivlusten totalt.
Resten av dagens timmar har jag varit förkyld, lyssnat på Fist Aid Kit på vinyl som kom med posten i dag, ätit nybakta kärleksmums, kokat soppa och skrivit på mitt eget. Samtidigt som jag har varit rätt nedstämd. Ja, vad mer kan man begära av en grå måndag som denna? Innan vi gick upp i morse hittade du Karlavagnen intill mitt knä, vilket gjorde mig lite glad i alla fall. Jag har alltid velat att mina födelsemärken ska kunna forma stjärnkonstellationer.
Gråa november
November är halvvägs förbi. Jag skrev några rader i slutet av oktober, sedan dess har det varit tomt här. I dag har jag mest druckit te under en filt i soffan och under alla ensamtimmar klickade jag mig in på
loveletterpapercuts och läste lite. Läste om livet i Barcelona, om gator och torg, vin och kaffekoppar, solsken och iskalla fuskvintrar. Jag längtar tillbaka till ett liv som jag vet inte hade fungerat i längden, saknar och romantiserar, ett låtsasliv.
Det finns inte många dagar dokumenterade sedan vi lämnade Barcelona och jag började på skrivarlinjen. Det finns inte många tagna fotografier eller vardagliga betraktelser att blicka tillbaka på. Jag saknar att skriva här, men jag vet inte om det någonsin kommer att bli som förut. Jag blev rörd när jag läste mina egna ord, rörd över det engagemang jag la ner för att kunna skriva de där orden. Och alla era fina ord. Nuförtiden vet jag nästan ingenting om er.
Om ni vill får ni gärna skriva några rader om er själva, om livet eller vad som helst. Jag tänkte göra samma sak, livet har sannerligen förändrats en hel del sedan sist.
30 oktober
Ännu ett månadsskifte närmar sig, oktober blir november. De sista löven klamrar sig envist fast vid sina fästen. På morgnarna ligger frosten som ett tunnt täcke över marken och den första snön har redan fallit. Ändå har både vädret och mitt humör varit bättre den senaste tiden, solen har trängt igenom den grå himlamassan lite oftare och jag är gladare. Jag har börjat promenera igen och så skriver jag allt oftare och vaknar utan ångest på morgnarna. Trots att kvällarna blivit mörkare och dagarna kyligare tänkte jag försöka undvika att fastna i vinterångest och förtvivlan. Snart väntar Stockholmsbesök och Markus Krunegård-konsert och i december reser vi tillbaka till Barcelona. Det kan nog bli bra det här.
Torsdagsfunderingar
Idag sitter jag i köket och skriver, närmare bestämt en romaninledning utan subjekt till en uppgift i kreativt skrivande. När jag inte skriver tittar jag förstrött på människor som knatar förbi utanför fönstret, läser tidningen och upprörs av samhällets omänsklighet, dricker kaffe, vattnar blommorna, diskar undan disken, gör yoga, lyssnar på dov bakgrundsmusik och funderar. Tänker på alla mina högskolepoäng som bara ligger och skräpar utan nytta, tänker på utbildningar och vad jag vill bli. Tänker på hur man ska få tid till skrivandet och hur mycket tid som krävs om jag skulle satsa på riktigt.
Jag skriver, funderar och mår bra idag.
Sista solen rinner av
Första september
Luften är i förändring. Himlen är blå som en sommardag. En sista sommardag som sedan regnade bort. Vinden har förändrats, naturen skiftar i färg. Hösten kom och himlen är inte längre lika blå som en sommardag.
Nionde oktober
Grått och tyst. Kyliga höstvindar sliter tag i trädkronorna, prassel. Jag skriver dikt, dricker kaffe, lyssnar på Markus Krunegård och önskar att jag hade lite fler saker att längta till uppskrivna i almanackan.
Den växande molnigheten
Oktober har svajat känslomässigt. Från regn till solsken och en tomhet där emellan, den växande molnigheten. Där allt går upp och ner. Oktober blåser fort förbi, fäller löv, sprider färg, tills träden står nakna, avklädda, inför en ny årstid. Jag fyller år snart. Står på gränsen. Och väger.
Jag vet ingenting längre.
Ena dagen vill jag förändra världen. Sluta handla nyproducerade kläder, bara köpa ekologiskt, sluta åka bil, ge pengar till alla organisationer som finns och som gör någonting bra, engagera mig politiskt, skriva, förändra. Den andra orkar jag knappt gå upp ur sängen. Då vill jag sluta skriva eftersom det ändå inte leder någonvart, då känner jag mig värdelös som inte gör någonting riktigt som passar in i normen, jobbasovadö. Andra dagar önskar jag bara att jag kunde vara glad för det jag har. För det jag har är värt att dö för. Allt det fina som så ofta försvinner in i dimman.
Den sjätte oktober, igår, var en av de finaste dagarna på länge. Jag och Jonathan promenerade flera timmar i skogen och andades frisk höstluft. Jag tog några bilder, för första gången på evigheter. På kvällen träffade jag Sandra, vi drack rödvin och pratade om allt det där svåra och allt det där fantastiska. Jag är så glad att jag har henne.
3 september
Vi tog en kvällspromenad. Vandrade längs välkända gator där varje kullersten är bekant under fotsulan. Vi pratade om livet. Om årstidsskiftningar och hur mycket vi har förändrats sedan första gången vi vandrade här tillsammans. Hela världen har förändrats i mina ögon. Jag har blivit mer jag. Jag försökte se någonting vackert i dunklet, i staden, bland nedsläckta hus och tomma gator. Det är svårt att se det vackra i det välbekanta, i det vardagliga. Men det finns där och jag önskar att jag kunde ta vara på det. Använda det. Jag ska bli bättre på att ta vara på det som finns här och nu. Jag ska bli bättre på att vara jag.
29 augusti
det känns som att staden förfaller och jag vill bara skriva den där boken och flytta här ifrån.
28 augusti, livskris
I oktober fyller jag tjugofem. Min mamma var tjugofem när hon fick mig, nu är hon femtio, dubbelt så gammal. Jag fyller tjugofem i oktober och jag känner mig fortfarande lika vilsen. Visare men vilsen. Jag har sagt upp allt och flyttat till ett annat land, jag har bott på internat mitt ute i ingenstans och skrivit, jag har studerat litteratur, jag har flyttat runt utan att veta vart jag ska, jag har varit fattig, jag har fotograferat vackra miljöer. Jag har levt livet. Och nu står jag här, tillbaka på ruta ett, utan examen, jobb eller stadig inkomst med csnlån upp över öronen och undrar återigen vad jag ska göra med mitt liv. Jag har gjort allt jag ville, allt jag drömde om när jag var tonåring. Nu vet jag hur det är att känna sig fri, hur det är att leva, hur hårt man kan falla och hur bra man kan må. Jag vet en massa saker som jag inte visste då. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag fyller tjugofem och på ett sätt känns det som om jag inte har kommit någonstans.
19 juli
Sitter intill ån och lyssnar på vattnet som brusar vid slottet. Läser
här ligger jag och blöder och tycker om orden. Dricker kaffe med mamma vid Elbakajen och tittar ut över mälaren. Cyklar hem med vinden i håret och en långklänning som fladdrar alldeles för nära ekrarna efter en fin dag ute i solen.
13 juli (natt)
skriver om flykt och grubblar över livet.
12 juli (15.46)
Vädret är ambivalent. Jag sitter på balkongen och sträckläser en rosa roman, lyssnar på regndroppar som faller och vinden som får den vissna syrenbusken här intill att prassla. Ibland bländas jag av solen. Ibland sitter jag i solskensregn. Men för det mesta gömmer sig solen bakom ett stort oroväckande moln. Jag skickar sms med lillasyster som är i samma situation som jag. Vi sitter båda på balkongen och läser. Fast på varsin sida om staden. Jag väntar på att du ska komma hem och att vädret ska stabiliseras. En av böckerna som jag lånade på biblioteket igår, efter att ha betalat en föreningsavgift på 180 kronor är nu utläst. Den där avgiften ligger fortfarande och gnager i bröstkorgen. Det blev ett dyrt biblioteksbesök och jag som hade tänkt köpa en spetsbehå på Lindex. Men nu kan jag åtminstone låna böcker igen och den där spetsbehån kan jag vara utan ett tag till. Nu ska jag gå över till mamma och dricka eftermiddagskaffe och vänta på dig som slutar om 14 minuter.
10.
Jag föredrar att fota med analoga objektiv
Jag missbrukar adjektiv
Jag handlar second-hand för att pengarna går till välgörande ändamål
Jag är livrädd för att söka jobb
Jag saknar dåtiden (min och din första sommar, Barcelonavistelsen, skrivarlinjen... etc)
Jag sover alldeles för länge
Jag hatar min profil
Jag säger alltid jag vet inte trots att jag vet
Jag är vegetarian
Jag drömmer om att hålla min egen roman i handen
Ps. Tack för att ni finns kvar.
Här är jag ändå bara en i mängden
Jag frågar mig om mina ord behövs här längre. Eller är min tid här sedan länge förbi? Varje gång jag försöker formulera mig slutar det med att jag stänger igen datorn och låter alla ord gå till spillo, för det blir aldrig som det en gång var. Jag vet inte om jag borde försöka igen, eller låta allt detta dö ut?
Sommarliv
Sommaren kommer långsamt i år. Idag flyger molnpartierna snabbt över himlen och min hy värms och skuggas om vartannat. Jag läser Haruki Murakamis senaste Efter mörkrets inbrott på balkongen, planterar frön och dricker kaffe. Går över till mamma och gör samma sak om det blir för ensamt. Jag har redan förlorat rutinerna som jag samlade på mig under ett helt år, nu bestämmer jag takten. Sover så länge jag vill och är uppe längre på nätterna. Går mina promenader och saknar att hålla dig i handen när du inte är i närheten. Jag försöker få ordning på skrivandet, någon form av rutin. Men jag har ingen lust att sätta ord på allt just nu.
Nu vill jag ha riktig sommar, så jag slipper tvivla på om jag kommer att frysa i de korta jeansshortsen eller inte. Och så fort du är ledig några dagar ska vi åka ut i naturen och bara vara. Du och jag. Du pratade om att fiska, tälta och läsa böcker. Och så sa du att jag kanske kunde fota också. Som jag alltid gjorde förr.
Saltkristaller
Om någon är intresserad så finns mitt novellprojekt "
Saltkristaller" att läsa
här. Lämna gärna en liten rad om ni läser. Det skulle vara roligt att höra vad ni tycker.
Tack till:
Tack vapendragare & skrivarvänner
Tack Nenne
Tack Camilla
Tack Älskling
Tack mamma & syskonen
Tack Barcelona
♥
För att ni tror på mig och mina ord.
Avbrott: det är inte särskilt glamoröst
Lever författarliv på låtsas. Stänger in mig i lägenheten när solen skiner för att vara poetisk. Men orden sitter fast. Jag kan inte formulera mig längre. En sida om dagen var det. Visst.
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Jag skriver ingenting längre. Mina fingertoppar producerar inga nya ord, min hjärna är ihålig. Jag skulle nog radera allt om det inte var så att jag var så fäst vid mina minnen. Så rädd för att glömma.
Jag stod på scen och framförde mina dikter, min historia, mig för cirka sjuttio personer den femte april. Mina ben skakade inte sönder och jag glömde inte orden, inte ett enda. Jag fick en bukett rosor av mamma och många kramar och fina kommentarer.
Jag flyttar snart från mitt rum på folkhögskolan, hem till oss. Där jag hör hemma. Och tanken är att jag ska skriva i sex veckor. På mitt novellprojekt.
Jag skriver ovanligt lite för att gå på en skrivarlinje. Jag måste sluta vara tom. På tankar, på ord, på känslor, på livet. Jag längtar tills det är över. Faktiskt.
