Det är måndag och klockan är tio. Jag hör din klocka dovt under täcket. Puttar lite försiktigt på dig för att du ska stänga av alarmet. Du är ju ledig idag. Du vaknar inte. Jag öppnar ögonen och det är ljust i rummet, solstrålar som tränger sig igenom rullgardinen och väller in genom balkongdörren. Det är den sjuttonde februari, men det känns som vår. För första gången på länge känner jag för att gå upp tidigare än dig. Jag smyger upp, tar lite bilder och går på toaletten. Du flackar med ögonlocken och säger "hej", när jag kommer tillbaka. Vi går upp och du kokar kaffe i mockabryggaren medan jag diskar. Du brer smörgåsar och jag arrangerar frukostbrickan. Gult på gult. Och jag är glad.

 

Efter lunch beger vi oss ut i skogen. Snön har smält och bäcken porlar. Vi vandrar en mil och pratar om att göra en riktig vandring senare i vår, när vitsipporna slagit ut.

 

Min vän Amanda, som vi åkte tillsammans med till Budapest, hennes föräldrar äger lägenheten som vi bodde i under vår vistelse där. Florstunna gardiner, gigantiska fönster och ljuset som strömmade in när vi anlände skapade en helt magisk känsla. Vi hade fem fantastiska dagar tillsammans, i en stad jag förälskade mig i direkt. Det underliga språket, känslan av gammalt och nytt på en och samma gång, de trevliga caféerna, den konstiga valutan. En resa jag kommer minnas hela livet.