Jag har skrivit en novell. Det tog mig sju månader att färdigställa den, men nu är det klar. Jag vet att några av er har frågat mig om jag fortfarande skriver, och ja, det gör jag väl, bara inte så ofta. Här kommer den i alla fall. Hoppas ni gillar den!

 

 

 

Vi har känt varandra i precis tre timmar och fyrtiotvå minuter när vi vinglar ut från nattklubben med svettiga luggar och genomskinliga t-shirtar. Ditt vansinnigt vackra skratt studsar fram och tillbaka mellan de smala gångarna, som kallas gator, gränder, genomfarter. Med husfasader som nästan slickar varandra. Du svingar oss fram längs dessa snirkliga bakgator, jag har ingen aning om var vi är någonstans, men det kvittar. Det spelar ingen roll för du vet och vi har precis träffats och du är spännande och världsligt vacker. Med ditt kolsvarta, rödsprängda, glödheta hår och odefinierbara ögon. Som skiftar färg beroende på ljuset.

     Vi närmar oss havet. Gränderna blir bredare och fukten stiger från asfalten. Du saktar in, inte lika ivrig längre. Jag känner att det är någonting på gång. Världen håller på och öppnar sig. En ljusrosa dimma leder oss ut mellan husen och visar oss havet. Försjunket i ett lugnt morgondis. Allt är flytande, gränslöst, pastellfärgat. Du håller min hand, flätar dina små fingrar runt mina och säger, ser du havet, det är aldrig vackrare än nu. Och jag tror dig, ingenting har någonsin varit vackrare. Allt är tyst, inga vågor som kluckar mot stenar, inga skrikande måsar. Ingenting. Bara vi och ett oändligt hav. Allting är mjukt och vid horisonten reser sig solen ur havet, lika mäktig som ett urtida havsdjur. Om bara några timmar kommer alla konturer vara skarpa, djupblå och bestämda. Men än så länge är allting mjukt, orubbligt och utan kanter. Jag gillar världen bäst innan den har bestämt sig. När allt fortfarande är möjligt.

     Vi sätter oss på en bänk. Första parkett, för att se dagen vakna till liv. Det är nu det händer. En ny början. Tidvattnet sköljer bort fotspår, stenar, glas och du lägger din haka mot min hals. Du luktar sötsyrliga karameller precis som drinkarna vi hällt i oss under kvällen. Allt är lugnt. Jag är utmattad, förälskad, blown away. Jag drömmer. Du måste ha förtrollat mig.

 

*

 

När jag vaknar morgonen därpå sitter du på sängkanten och kammar ditt hår. Jag vet inte hur vi kom hem, hur länge vi tittade på soluppgången eller hur jag hamnade naken i din säng. Vem som klädde av vem och om mina händer hade varit fumliga. Du sitter där soldränkt och levande och det enda jag kan tänka på är min dåliga andedräkt och utsmetade mascara. God morgon solsken, säger du på ett språk jag knappt förstår och lägger ifrån dig borsten på nattygsbordet. Du kryper ner bredvid mig under lakanet, jag hinner inte med. Jag hinner aldrig med längre. Det är klibbigt och svalt på samma gång och du luktar nyduschat, fräscht, som citron och björksocker. Du kysser mig för första gången i solljus, utan berusning, mjukhet, dimma. Alla konturer är hårda och jag drar mig undan. Du är för verklig, för fin, för ren. Jag saknar röken i ditt toviga hår och din rörlighet på dansgolvet. Din renhet får mig att känna mig äcklig. Jag vill duscha först, säger jag och snor med mig lakanet från sängen, sveper in min nakenhet i det. Döljer mina skavanker, bristningar och ärr. Sådant som inte är vackert i starkt solljus.

     Vattnet luktar klor och jag tänker att jag aldrig kommer att lukta lika gott som du, hur mycket jag än skrubbar bort röken, alkoholen, svetten, gårdagen. Jag har vaknat och ingenting är sig likt. Drömmen är borta och här står jag nu, naken med bultande tinningar och träningsvärk i låren försöker jag reda ut hur jag hamnade här.

     Mönstret på din kjol var spretigt, luften nästan kvävande het. Ditt halsband tovade fast sig i mitt hår på dansgolvet. Du var eldig, precis som solen och jag var nyfiken.

     Riktigt nyfiken.

     Jag hittade dig på uteserveringen. Du stod ensam längst in i ett hörn och var precis på väg att fimpa en halv cigarett när jag fick syn på dig. Har du en tändare? frågade jag. Technomusiken dunkade i bakgrunden och du var tvungen att luta dig fram mot mig för att höra vad jag sa. Dina läppar rörde sig sensuellt mot min kind när du ursäktade dig och frågade om jag ville ha det som var kvar, det är gräs, weed, marijuana. Utan att tänka efter tackade jag ja. Natten har inga eftertankar och jag sög i mig det som var kvar, sedan dansade vi tätt intill bland hundratals andra berusade människokroppar. Vi höll ihop, tappade inte bort varandra i vimlet. Dansade nonstop tills luften tog slut och vi var tvungna att gå ut för att fylla lungorna med nytt syre. Vi köpte färgstarka drinkar och satte oss i baren. Du sa gång på gång, jag gillar dig du är fin och jag log generat åt ditt smicker. Vi pratade om mitt hemland, du hade aldrig sett snö i hela ditt liv. Hur överlever man, är det inte ruskigt kallt? frågade du och skrattade. Du hade det lyckligaste skrattet jag någonsin hade hört. Jag nickade och svarade att det gör man knappt. Sedan kysstes vi bara sådär från ingenstans och du sa, kom, jag måste visa dig en sak och så ramlade vi ut från klubben, ut på de tomma gatorna.

     Jag har sjunkit ner mot det turkosa kaklet. Jag har fått ett blåmärke på knät, det är violett och dunkar under huden. Precis som technomusiken i mina hörselgångar. Precis som dina hjärtslag under mina fingertoppar. Jag minns inte när jag fick det, men det gör ont när jag tar på det. Då fattar jag. Att du är på riktigt och att du väntar på mig därute. Du kanske ligger kvar i sängen eller så har du förflyttat dig till balkongen. Oavsett, så väntar du medan jag dröjer mig kvar i duschen. Rädd för att möta mitt riktiga jag. Jag är inte densamma utan alkohol i blodet, när jag är nykter är jag blyg och tråkig. Inte det minsta exotisk som du. Jag känner mig som en bluff. Mitt nattjag har lurat dig.

 

     ”SURPRISE!”

      

     Jag är ingenting.

 

Jag ser dig genom fönstret när jag kommer ut ur duschen insvept i ett rosa badlakan. Du sitter på balkongen med benen i skräddarställning och halva ditt ansikte skuggas av parasollet. Solglasögonen döljer din blick, men jag kan ändå se att den är långt borta. Balkonggolvet bränner mig under fotsulorna när jag kliver ut genom dörren. Först märker du mig inte, jag står och letar efter en öppningsfras, men ingenting känns naturligt. När du ser mig skiner du upp. Jag skäms och har svårt att möta din blick, men när du tittar på mig med ditt milda leende känner jag mig dum. Du tar av dig solglasögonen när jag sätter mig mittemot dig. Jag vilar i dina ögon en stund. Du gör mig lugn. Det är först då jag lägger märke till att du har dukat fram frukost.

     ”Vad fint du har gjort”, säger jag när du är på väg att hälla upp kaffe i min kopp.

     Du rycker på axlarna och ditt ansiktsuttryck antyder att du har gjort det här förut.

     ”I bet you’ve done this a thousand times before…”Allting går i ultrarapid och jag hinner ångra mig innan jag ens har sagt klart meningen.

    Efter en stund svarar du med din finurligt charmiga otydlighet, kanske det, och jag försöker vifta bort det lika lätt som du precis hade gjort. Som ett skämt. Fast jag kan inte låta bli att undra, ditt leende säger massor samtidigt som ingenting.

     Vi sitter tysta. Solen bränner mig från sidan och jag ska precis ställa ner kaffekoppen på bordet när den kommer. Som en smäll på käften. Den oundvikliga frågan.

     ”Hur länge stannar du?”

     Jag hade hoppats på att undgå den frågan. Låta den ligga orörd tills det var dags och smita iväg utan ett ord. Eller kanske ändra mig i sista sekund. Jag hade inte bestämt mig än.

     Nu kunde jag inte ljuga.

     ”Mitt flyg går redan ikväll…” säger jag med en bismak som påminner om skam långt bak på tungan. Fastän jag inte har någonting att skämmas för.

     Jag kan se att du biter dig i kinden. Besvikelsen sätter sig som ett litet dimmoln i dina ögon och suddar ut skärpan på dina annars helt klara pupiller.

     ”Så snart? Jag hade hoppats på att det var längre.”

     ”Jag med. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare.”

     Rösten vibrerar när jag säger det. Jag menar varje ord. Det kommer inifrån. Långt inifrån. Kanske så långt att jag inte har sagt någonting som känts så äkta förut.

     Du rör nervöst på fingrarna, jag lägger min hand ovanpå din och försöker lugna dem.

     ”I wish I could stay”, säger jag och vill att det ska vara sant. Men det är det inte, verkligheten har hunnit i kapp oss.  

     ”Jag kan följa med till flygplatsen, om du vill?”

     Jag nickar.

     Okej.

     Jag tänker på vad okej verkligen innebär i det här sammanhanget. Jag kan se oss på flygplatsen. Gaten stänger om ett par minuter. Du är på väg att säga hejdå, men jag hinner före, tar tag i din hand, liksom fångar upp den och drar dig intill mig. Jag tar initiativet, första och antagligen det sista. Vi kysser varandra länge. Båda smakar kaffe och det är inte den godaste kyssen men den är på riktigt. Vi är på riktigt, flygplatsen är på riktigt och gaten stänger.

     Jag måste gå.

     Jag släpper din hand, tittar inte bakåt. Säger inte hejdå, känns bättre att det förblir osagt. Rullväskans klickande ljud mot golvet, hjärtat som hugger mot revbenen, flygväninnornas glada leenden. Jag vänder mig inte om, vill inte se besvikelsen i dina ögon eller ta död på det där lilla hoppet om att jag kanske, kanske vänder mig om och kommer tillbaka som på film. Det finns en möjlighet, men jag går bara. Vill inte se om du gråter, vill inte att du ska se att jag gråter.

 

Jag har bränt mig på axlarna, du smeker mig med fingertopparna över den röda, varma huden. Solkrämen svider mot min bleka, solskygga hy. Dina händer är svala, helande. Din hud är perfekt. Perfekt solbränd och slät, van vid ett varmare klimat. Du är exotisk som ett vilt främmande djur, från en brännhet savann. Jag gillar att se dig så, som någonting främmande.

      Du lägger ifrån dig solkrämen, föser undan min ljusa lugg och tittar rakt in i mig. Jag blottar mitt inre för dig, jag blottar allt för dig, tänker jag och lägger armarna runt din midja och drar dig intill mig, över mig. Du kysser mig på halsen och min kropp böjer sig mot dig. Jag dör nästan av upphetsning. Dör av att du är så verklig, så het, så exotisk. Dör av att jag vill ha dig så mycket. Av känslan som är så främmande, befängd och overklig.

     Eller bara ny.

     Solen väller in genom fönsterrutorna och allt är vitt, utfrätt, som ett överexponerat fotografi. Jag känner mig vacker. Jag vill inte gömma mig längre, vill att du ska se hela mig.

     Precis som jag ser dig.

 

*

 

Taxin kör in på flygplatsen. Jag betalar chauffören och han hjälper mig med min väska. Jag ler som tack för hjälpen. Garcías. Jag tar två steg mot entrén sedan stannar jag, ställer ner väskan på trottoarkanten och tar ett djupt andetag. Leendet sjunker undan. Jag är inte redo. Jag står orörlig omringad av människor från världens alla håll och kanter. En asiat stöter till mig med sin portfölj, en annan tycker att jag borde akta på mig. Mierda. Alla skyndar. Taxin står kvar, han undrar säkert varför jag bara står där och inte går in som alla andra, han tror kanske att jag har glömt något utan att komma på vad det är än. Jag vet inte vad jag väntar på, ett tecken, en uppenbarelse? Någonting som får mig att tänka klart. Men ingenting händer. Jag står mitt i vägen framför ingången, alla irriterar mig. Till slut kommer en vakt och ber mig gå åt sidan.

 

Jag köper en kaffe när jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen. I väntsalen är det nästan tomt på folk. Helt plötsligt ingen som skyndar. Jag sätter mig längst ut på en av de långa raddorna med obekväma plaststolar och väntar. Solen är på väg ner över flygfältet, ett orangelila ljus lägger sig i mitt knä. Flygplanen ser ut som pappersflygplan när de lyfter, svarta och kantiga mot skyn. Det ser ofarligt ut. Ändå vrider sig magen varje gång jag ser det.

     Jag fick som jag ville – inget jobbigt hejdå på flygplatsen. Jag behövde inte ens övertala dig, sa bara att det skulle bli för dramatiskt, för definitivt. Vi hade ju inte känt varandra så länge. Ditt lugn gjorde mig svettig. Det var mitt val, ändå gjorde det ont. Jag hade nog velat ha lite mer motstånd, någonting som bekräftade att jag betydde något, att jag var speciell.

     En snabb kram och ett hejdå senare hoppade jag in i taxins baksäte. Jag kördes till flygplatsen utan att reflektera över landskapet som for förbi oss, såg ingenting av de torra fälten, vinodlingarna eller havet och bergstopparna. Jag kände mig urholkad. Det var som om du sugit ur mig all substans när du kramade mig. Sparat det du ville ha och lämnat kvar ett tunt skal.

     Jag undrar om du tittade efter mig från balkongen när jag åkte, jag tittade aldrig efter. Undrar om du grät eller bara gjorde dig iordning för en ny utekväll med kompisar. Som om allt var som vanligt och låtsas som om ingenting av det här hade hänt. Snart skulle jag också vara hemma, och kanske skulle jag se dig på skype ibland, kanske ett mejl här och där, eller så skulle du glömma bort mig lika snabbt som du målat ny mascara och druckit upp kvällens första glas med vin. Kanske skulle du hinna träffa någon ny innan jag ens hunnit hem.

 

Det har redan blivit mörkt. Jag sitter på flygplanet och väntar på avgång. Det är försenat. Fyra minuter försenat, jag kollar på klockan hela tiden. Det kliar i hela kroppen och jag kan inte sitta still med benen.

 

Tio minuter förenat.

 

 

Jag gör det inte, tänker jag.

 

I nästa sekund ser jag mig själv dra ner väskan ur facket ovanför sätet. En flygvärdinna protesterar bakom min rygg. Jag får tjafsa en stund innan de öppnar åt mig. Men tillslut ger de med sig.

 

Jag chansar.

 

Jag flyr fältet, flygfältet. Springer genom vänthallen, ut genom säkerhetskontrollen, förbi alla människor på resande fot, ut ur terminalen. Jag vinkar in en taxi, slänger in väskan i baksätet och säger: Kör! Kör mig bort härifrån.

 

Jag stannar.