Låt det vara naket, skört och vackert för en gångs skull

 

Midnattsord. Klockan närmar sig fyra på morgonen.


Jag undrar om det är mig det är fel på när klockan börjar bli natt och jag börjar känna mig som vaknast. Jag undrar vad som gick fel någon gång i mitten av december, när allt skulle bli så rätt. Jag undrar vart tiden tog vägen, jag som skulle fylla alla mina jullovsdagar med långa frukostar, promenader i vintersolen (som visserligen uteblev). Jag skulle ju hålla kameran i handen och skriva alla rader som jag burit inom mig sedan september och läsa alla böcker jag förträngt att jag hade och sticka klart de där sockorna och...

...jag skulle leva lite extra.

Och det har jag väl gjort. Då och då, ibland. Levt. Mest under nattens mörkaste timmar och tillsammans med vänner och rödvinsboxar och balkonghångel. Jag har levt och haft ångest. Och varit arg på gråhimlar och tyckt det varit mitt fel att jag aldrig hann med ovanstående saker, trots att det var mörkt redan innan klockan tre och innan dess var världen bara helt grå.

Jag ville mest blunda och dra täcket över huvudet igen, somna om och inte vakna förrän den här kvasivintern är över. Mitt lov blev uppätet av tunga skyar och för långa sovmorgnar. Men sånt där går inte att göra ogjort. Precis som de miljöförstöringar och klimatförändringar som gjorde så att vintern uteblev i år. Och på ett sätt är det väl bra, för då kanske vi slipper frysa så där innerligt. Men de säger att vi inte ska hoppas. Hoppas för mycket på att våren kommer snart. För än så länge är det trots allt bara höst. I januari.


Nu är det år 2012 och ingenting blir varken sämre eller bättre. Inte över en natt, även om nyårsafton var fin och allt sånt där. Förändringarna ser man aldrig förrän långt senare. När man glömt bort vad det var som förändrade en.
Trackback