rubriken kommer från diktsamlingen Hyperparasiterna.

Hittar bilder i bortglömda mappar och saknar att hålla i kameran.

Skriver i ljuset från sänglampan. Sorterar tankarna, som kläder i var byrålåda. Tänker att i morgon börjar en ny månad. Dagarna blir längre, ljusare. Snart blir jag väckt av solstrålarna på morgonen igen. Jag vill tro att det blir lättare då. Just nu går jag bara på rutin. Får dagarna att skynda på. Jag är tillbaka, för att slippa känna mig misslyckad. Och förhoppningsvis känner jag mig stolt på avslutningsdagen.

En dag som började med vånda, slutade oväntat fint med: diktprojek, promenader omgiven av frostbeklädda granar och vidöppna fält, rosa solnedgångar, lyhörda internatrum, pojkvänssällskap, blåbärschoklad och högläsning ur Fågeln som vrider upp världen.


Jagklarardethärjagklarardethär. Det är inte svårt.

du håller alltid vad du lovar
i mitten av sommarängen
visst gör du?

 

 

Läsa fler böcker, sova mindre, hitta ny bra musik, åka på bilsemester uppåt, se midnattssolen, sova under bar himmel, bada naken, skriva under en stor ek, åka ut i naturen och bara vara oftare, orka springa längre, lyssna på mer vinyler, fota mer analogt, skriva mer poesi, lära mig fler gitarrackord, äta balkongfrukostar hela sommaren, sluta stressa, plantera på balkongen, handla mer secondhand, kyssas mer, sluta oroa mig inför framtiden, skriva massor, besöka en ny Europeisk stad, måla en tavla, ligga i gräset och filosofera, laga nya maträtter, spendera mindre onödig tid framför datorn, framkalla fotografier, gå på nån fin konsert, fotografera en sommaräng, bli bättre på att sopsortera, spara pengar, köpa mer ekologiskt/kravmärkt/fairtrade och cykla mer.

Tappar lusten, hittar lusten, sover länge, går upp tidigt. Lever de sista lovdagarna i sängen, i köket tillsammans med vänner, spelar Alfapet och förevigar allt med Instagram. Är rädd för att återvända till skolan, är glad för att snart återfå rutinerna. Bakar pizza två gånger på en kväll, dricker för mycket vin för jag vet inte hur många gånger i rad och tänker att det var sista gången på ett tag varje gång. Promenerar i solljuset och fryser om låren för första gången den här vintern känns det som och får rosiga kinder. Älskar lägenheten och vill bo kvar här och inte på mitt lilla internatrum, kommer sakna honom mer än någonsin. Keyboarden lockar, vill så gärna kunna spela, både det och gitarr, men jag är en musikalisk katastrof. Det blir bättre nu, allting blir bara bättre nu när ljuset stannar längre och längre. Det vet jag.

Om ni vill följa mig heter jag ordatom på Instagram.

Jag sitter i soffhörnet under lampans gyllene sken och skriver dagboksanteckningar. Blickar ut över kaoset i lägenheten, som är överbelamrad med tomma kaffekoppar, gitarrer, kläder och tvätt, kuddar och skor överallt i hallen. Mitt i rummet står Jonathans gamla keyboard som han hämtade hos sina föräldrar för några dagar sedan.

 

Jag trivs bra här. Kaoset känns trevligt för en gång skull.

 

Lamporna räcker inte för att belysa hela rummet. Det är mysigt. Med jordgloben och den gamla hörnlampan. De räcker bra när jag sitter i soffhörnet och skriver och läser Båten med fint språk. Möblerna känns genuina, det har blivit ett ihopplock av gammalt och nytt. De bästa köpen under 2011 måste nog vara den gröna soffan som vi sprang in i på Myrorna precis när vi var hemkomna från Spanien och 50-tals Stringhyllan som vi stötte in i, på Stadsmissionen mitt i julruschen. Nu har jag städat undan julen och plockat fram en massa fina burkar ur skåpen och prytt köksfönstret. När ljuset väller in i lägenheten om förhoppningsvis några dagar, ska jag försöka ta lite bilder och visa er.

 

Midnattsord. Klockan närmar sig fyra på morgonen.

Jag undrar om det är mig det är fel på när klockan börjar bli natt och jag börjar känna mig som vaknast. Jag undrar vad som gick fel någon gång i mitten av december, när allt skulle bli så rätt. Jag undrar vart tiden tog vägen, jag som skulle fylla alla mina jullovsdagar med långa frukostar, promenader i vintersolen (som visserligen uteblev). Jag skulle ju hålla kameran i handen och skriva alla rader som jag burit inom mig sedan september och läsa alla böcker jag förträngt att jag hade och sticka klart de där sockorna och...

...jag skulle leva lite extra.

Och det har jag väl gjort. Då och då, ibland. Levt. Mest under nattens mörkaste timmar och tillsammans med vänner och rödvinsboxar och balkonghångel. Jag har levt och haft ångest. Och varit arg på gråhimlar och tyckt det varit mitt fel att jag aldrig hann med ovanstående saker, trots att det var mörkt redan innan klockan tre och innan dess var världen bara helt grå.

Jag ville mest blunda och dra täcket över huvudet igen, somna om och inte vakna förrän den här kvasivintern är över. Mitt lov blev uppätet av tunga skyar och för långa sovmorgnar. Men sånt där går inte att göra ogjort. Precis som de miljöförstöringar och klimatförändringar som gjorde så att vintern uteblev i år. Och på ett sätt är det väl bra, för då kanske vi slipper frysa så där innerligt. Men de säger att vi inte ska hoppas. Hoppas för mycket på att våren kommer snart. För än så länge är det trots allt bara höst. I januari.


Nu är det år 2012 och ingenting blir varken sämre eller bättre. Inte över en natt, även om nyårsafton var fin och allt sånt där. Förändringarna ser man aldrig förrän långt senare. När man glömt bort vad det var som förändrade en.