Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Jag stod på scen och framförde mina dikter, min historia, mig för cirka sjuttio personer den femte april. Mina ben skakade inte sönder och jag glömde inte orden, inte ett enda. Jag fick en bukett rosor av mamma och många kramar och fina kommentarer.
Jag flyttar snart från mitt rum på folkhögskolan, hem till oss. Där jag hör hemma. Och tanken är att jag ska skriva i sex veckor. På mitt novellprojekt.
Jag skriver ovanligt lite för att gå på en skrivarlinje. Jag måste sluta vara tom. På tankar, på ord, på känslor, på livet. Jag längtar tills det är över. Faktiskt.
Åh, minnen är till för att älskas - och de bör inte gömmas bort. Då tappar i delar av oss själva.
Lycka till med skrivandet. Ge det lite tid, det kommer tillbaka.
Vilken linje är det du går? Vad blir man? Jag själv älskar att skriva och jag skulle mer än gärna vilja bli bättre på det. :)
Ta vara på dig.
Kram
Blir så stolt över dig, Ida-fina. Hade velat vara där och lyssna. Berätta mer om novellprojektet när du kan! Kram
(Saknar oss i Barcelona så det gör ont ibland)
Också så rädd för att glömma allt, alla minnen som förvarats. Ville också radera hela bloggen förut... Kanske skulle vi ångra oss något väldigt ifall vi gjorde så.
Åh. Du är stark du! Låter så fint att du stått på scen och läst dina egna ord sådär.
Flyttar också ganska snart fårn min folkhögskola. Känns konstigt att lämna det. Även om det är med en viss lättnad.
Fina du. Puss.