En hel värld i ett enda
fantastiskt blickomfång.

Men vi ska bli fria.
Vi ska ta oss ut ur den här friheten
och in i en annan.

(eller varför inte slungas,
baklänges, komma gående
rätt upp ur gatan och fylla
en hel gångtunnel
med närvaro, sina hjärtslag!)

han har en klibbig
joint
av antänd
natt i munnen.

För oss alla, en poesi

lika väldig

som ett andetag


Ett annat slags ensamhet
ett annat slags sparkar
och efternamnen
klistrades upp på dörrarna
som diagnoser på
obotliga sjukdomar

Stjärnhimlen är stor i natt,
stor och koncentrerad,
självlysande kirurgtråd av Tid.
Svarta symaskiner
sluter horisonten som ett sår,
det finns ingen historia och ingen framtid,
bara förflutet,

Jag går genom hav av duggregn
(utan riktning, ett underbart smärtsamt
fallande va? att aldrig
nå marken)
och lovar mig själv att minnas
vägen hit, alla som klev på nattbussar
och försvann för alltid
baklänges skrikande
in i gryningen

täcket kommer från Somalia,

det är rött och broderat med
sol från långt borta.


Och den som redan är förstörd
är också oförstörbar.


(och jag tänker att ändå, i slutändan
räcker det kanske att överleva
för att "klara det".

Livet.

Kanske är det vad det går ut på.
Kanske är fuck it
den mest geniala antites
som har yttrats i vårt årtusende).

Orions bälte ristar en båge på himlen,
bort över taken, en lie av vitt brons,
molnflagorna rusar förbi månen
och jag försöker hitta stjärnan
som jag som tolvåring
gav till min döda farmor
i Uganda.

Kärlek tar inte slut.
Den finns hela tiden, inuti oss.
Eftersom vi har upplevt den.

när man skär i dikter blir de större
när man skär i människor
krymper de.

orden du skrattande lärde mig att uttala.
Och den svarta portugisiska
som talas i Moçambique
är fortfarande det mjukaste språk
jag känner till.
I mina öron låter alla era ord runda och mäktiga,
som vårt  "älska"
eller "frihet".

Jag blundar ner i det svarta,
rykande kaffet.

Av Johannes Anyuru.