Jag vet inte hur det känns. Om det känns alls. Är varken glad eller ledsen. Svart eller vit. Bara en grå sörja, medelmåttig. Utan dig är jag halv, ofullständig. Jag vet det nu. Men jag måste fortsätta kämpa här. Det går bättre och bättre hela tiden, med skrivandet. Men jag saknar allt det där som jag hade för lite mer än två månader sedan. Det stavas: f r i h e t .

(egentligen är allt bra, det är bara jag som tänker lite för mycket ibland)