Jag har glömt bort hur man gör. Orden kommer inte naturligt här för tillfället. De flesta går åt till att skriva noveller, poesi och bilderböcker. Och kameran står allt som oftast orörd. Den där dimman vi körde igenom i morse har stannat kvar hela dagen, bäddat in oss i ett grått täcke. Jag försökte reda ut mina tankar i mörkret, längs upplysta små trottoarer, men de maler bara på. Okontrollerat. Framtidstankar, nutidstankar, dåtidstankar. Saknad, längtan. Efter allt och ingenting. Alltid någonting annat. Än det jag har, just precis nu.

Om bara några dagar sitter vi på ett café i Barcelona, vandrar gator med katalanska namn, dricker billigt vin, dansar natten lång på ett diskotek och återser våra fina vänner. Den här veckan får gärna skynda på lite.

Spårljus genom en nattsvart himmel.

Imorgon,

känner vi förlusten.

 

Du träffade mig rakt i hjärtat.

Jag föll.

 

Vapenvård.

Ömt som kärlek

fastän döden.

 

Två sidor

ett enda mål

att förinta varandra

på kortast tid.

 

Vår tids Pandoras ask.

Atombomben.

Används inte, finns bara där

håller oss i schack.

 

Jag skyddar mig med kevlar

innanför kläderna

sedan du var här

och förstörde mig.

 

Föremål,

vilka som helst

blir vapen i hand

hos nån som hatar.

Vinflaskan stod tom på bordet. På bordsänden fladdrade ett stearinljus för sitt liv. Jag gränslade honom iklädd en av hans gamla t-shirtar. Den luktade honom, en mild svettlukt utblandad med parfym. T-shirten föll över axeln och blottade mitt sköra nyckelben. Hans tunga gled längst skuggan som utgjorde konturen av det. Fortsatte nedåt med våta läppar. Nafsade på min bröstvårta som blev styv genom det bomullstunna tyget. Huden knottrades bitvis. Jag förde hans armar runt min hals och kysste honom. Ljuset brann ut. Han lyfte upp mig och bar in mig på sovrummet. Det var kvällen den fjärde november. Hans födelsedag.

Gråmulen höstdag. Ont i huvudet. Flera koppar te. Sara Stridsberg. Poesiläsning i eftermiddag. Bio i kväll. Höstkappa & kängor. Måste skriva en dikt. Snart helg.

Ps. Fint att ni är så många som följde med mig hit. Glömt bort att säga det. Tack!

Stormvindarna som blåser utanför
blåser även i mig.  Om man kan
lära sig ensamhet, är det vad jag
sysslar med nu. Veckorna går,
jag tar mig igenom dem. Snabbt.
Landar hos dig på helgerna,
samlar nya krafter under sovmornarna
och mysiga höstpromenader.
För att ta mig igenom ännu en vecka.
Utan dig. Hösten är så mycket finare
om man är två. Som lever den tillsammans.

Jag hoppas det inte blir för kallt utan dig.