Hösten kom och jag försvann i väg till den västmanländska slätten. Där ligger dimman tjock över fälten så här års. Där är månen stor och rund över internatbyggnaden och på nätterna det enda ljus som sipprar in genom mina tunna spetsgardiner. Där är himlen alltid fin precis innan ljuset försvinner. Där skriver jag noveller och poesi i min nittiosäng, omgiven av isblå väggar och en stor anslagstavla. Hösten kom och nu har alla björkar utanför mitt fönster förlorat alla sina gula löv. Gräsmattan ligger frostbelagd om morgnarna och alla på internatet drabbas av samma förkylningar. Där hänger vi på varandras rum och snackar skit alldeles för länge på eftermiddagarna och promenerar längs de öppna vindkraftiga fälten. Tiden gick så fort att solen numera omger oss av mörker redan klockan fyra. Kylan tränger närmre och närmre in i märgen och snart håller inte kappan värmen längre. Men just nu ligger jag hemma i vår hundraåttio säng, snyter ut halva hjärnan, dricker alldeles för mycket te med honung, äter alla möjliga piller jag kan hitta i medicinskåpet, stickar en röd halsduk och läser en fantastisk bok med titeln Skulle jag dö under andra himlar. Jag kämpar vidare med de matallgrå novembermolnen, förkylningar och vinterångesten. Åker på kulturevenemang med klassen, går på lägenhetsvisningar och håller tummarna för att vi flyttar i mitten av december, lagom till jullovet. Jag tror vi stannar här ett tag, för första gången på länge längtar jag inte någon annanstans.