”Vet du vad jag önskar mig mest av allt? En liten stuga någonstans, långt borta, uppe på ett berg. Där jag kan skriva romaner om olycklig kärlek och se solen kasta sitt brandgula, skymningssken över trädtopparna.”

Han höll mig hårdare i handen som för att visa att han hörde. Jag log mot det stora svarta och kände hans varma fingrar sammanflätade med mina.

”Jag skulle nog hellre ligga kvar här med dig”, sa han.

Jag kan fortfarande drömma om honom på nätterna. Han står alltid lutad mot dörrposten och iakttar mig i en avslappnad pose. Som när han rökte en cigarett. Jag drömmer aldrig om oss två. När jag vaknar är klockan 03:29, precis som alla andra nätter. Rummet är kolsvart, hans närvaro en osynlig dimma. Jag saknar hans lugnande händer över min panna när jag inte kan somna om. Med täcket runt om mig sätter jag mig vid köksbordet och drar upp knäna mot hakan. Mina ögon fastnar på väggklockan som trevar framåt. Sekund efter sekund, efter sekund. Som om inget hade hänt.

Vi cyklade ikapp längs den gropiga grusvägen. Mina axlar var fuktiga från mitt daggvåta hår. Stjärnorna lös upp vägen mot sjön och syrsornas ljudliga sorl skar över ängarna. Vi kastade våra cyklar i diket och sprang genom knähöga hundkex och timotej. Vattenytan låg stilla som på kort där vi satt på bryggan och dinglade med benen. Han smekte undan en hårlock från mitt ansikte och la den bakom örat.

”Visste du att hår växer fortare på natten?”

”Gör det? Jag tycker det borde växa snabbare i solen. Som blommor ungefär.”

Han skrattade lättsamt.

På hemvägen kunde vi ana morgonens ljus.

/// Tre hundraordsnoveller från oktober.

jag hade hoppats

hoppats på att få se dig här

i kväll

se konturen av ditt ansikte

på dansgolvet, i det elektriska ljuset

små blänkande kristaller

mellan blinkningarna

som svetten i din panna

jag hade hoppats

hoppat, hållit takten

mitt hjärta hade slagit

kollektiva pulsslag

vingslag

när vi lyfter från golvet

jag kom av mig

sitter i baren

ser på, observerar

alkoholfyllda kroppar

tätt sammanbundna

alkoholtyngda kroppar

intill

varandra

jag ser dig inte

Jag längtar efter bilresan jag och Jonathan låg och pratade om en natt. Att bara köra i väg och se vart vi hamnar. Uppåt. Tälta, fota norrländsk natur och bada i blanka insjöar.

Jag är ledsen över att mörkret faller alldeles för tidigt, att jag inte hinner fotografera mera och att det snart är för kallat för att bära strumpbyxor.

Jag äter helst pannkakor med blåbärssylt.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning, projektveckan i vår när vi ska leka författare i sex veckor.

Det finaste jag vet är att promenera under fallande höstlöv, vakna bredvid min hjälte på morgnarna, skriva fina textrader, att ligga vaken halva natten och prata om framtiden.

Jag läser Välkommen till den här världen, Skulle jag dö under andra himlar och Kärlekens historia.

Jag är galet stressad över att tiden går alldeles för fort.

Jag lyssnar helst på Kate Havnevik, Melissa Horn och Lars Winnerbäck.

Jag drömmer om att få se min roman i hyllan på Akademibokhandeln. Att kunna se havet när jag vaknar och att leva på mitt sätt.

Jag blir nostalgisk av Kent och sommaren 2005.

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor och det är alldeles tyst runtomkring mig. För tyst. Mina öron är vana vid hyreshusväggarnas lyhördhet. Här hänger atomerna stilla i luften. Vi har inte väckt dem än. Jag suddar bort sömnkornen ur ögonvrån och vänder mig mot dig, duntäcket prasslar i rörelsen. En av dina brunlockar har trillat ner över ditt ögonlock, jag vågar inte röra dig fastän jag vill. Jag vill inte väcka dig. Du lindar dina ben runt mina i sömnen och jag frågar mig varför du inte är min. Det var du i natt. Jag minns dina ivriga händer under klorblekta satinlakan. Den där ettriga lukten av perfektion, en kemisk sommarängsdoft som gör det svårare för min lukt att fastna. Lakanen är nedfläckade med nattens orgasmer, organismer. Jag lyckades göra ett litet avtryck i ert sovrum. Den här gången också.

Ibland känns det som att det syns på mig, på sättet bartendern serverar mig mitt vin och när ingen vågar sätta sig på stolen bredvid mig i baren. Som om det syns att jag väntar på någon.

Mitt röda läppstift lämnar en halvmåne på kanten av glaset. Jag ställer ifrån mig det på bardisken och lägger håret bakom örat. Den tydliga syrligheten dröjer sig kvar på tungan.

Du är sen.

Jag söker efter dig med blicken vid ingången, intill garderoben. Efter ditt sätt att gå, din kavaj.

Du utmärker dig när du kliver in genom entrén. Jag vänder ner blicken, gör det mindre tydligt att jag väntar på dig. Du rör vid min axel, över skulderbladen som skjuter ut genom klänningen. Säger inte ett ord. Jag håller andan och blundar, försöker memorera dina mjuka fingertoppar. Jag vill behålla dem.

”En whisky med is, tack”, säger du och sätter dig på den tomma stolen bredvid mig.

Du vänder blicken mot mig, ser på mig. Ser igenom mig. Din vänsterhand landar på mitt lår.

”Jag har saknat dig.”

Värmen från din beröring pulserar i mina ådror. ”Jag trodde du var för upptagen för sånt.”

Du ler som om du vet att jag skämtar. ”Jag tänker ofta på dig.”

”Jag försöker att låta bli, ändå tänker jag nog mer på dig än vad du gör på mig.”

Vi tömmer glasen och går hem till dig. Ett tungt snöblandat regn överraskar oss och vi trängs under ditt svarta paraply. Sist vi gick här var det fortfarande färg på träden. Nu står de nakna som skelett.

Du drar mig intill dig i en kyss när vi kommer innanför dörren. Jag åtrår din andedräkt mot min hals och känslan av dina händer längs mina nylonstrumpor. De säger att du vill ha mig.

”Jag vill ha dig”, viskar du.

”Inte än, vi väntar ett tag.”

Du går mot köket. Jag följer trappstegen upp mot toaletten. Kakelplattorna är lika kalla under mina fötter som de brukar vara, men min spegelbild i det blå badrumsljuset känns förändrad. Jag är någon annan här. Mitt läppstift har bleknat och jag fyller i dess konturer. Den röda färgen smakar förbjudet. Jag spolar i toaletten innan jag går ut.

När jag kommer ner för trappan väntar du på mig i vardagsrummet. Du har tänt ljus och öppnat en Beaujolais. Jag ler, du är den första som minns vad jag gillar.

”Jag har tänkt på en grej, skulle vi kunna vara hemma hos mig nästa gång?” frågar jag när jag har satt mig i soffan.

”Ja, varför inte. Varför undrar du det?”

”Jag vet inte, det börjar kännas lite konstigt att vara här och du har ju knappt varit hemma hos mig.”

”Det har jag väl visst det.”

”Du stod i dörröppningen medan jag hämtade min väska…”

Tystnad.

”Förlåt om jag lät spydig, det är klart att vi ska vara hemma hos dig”, säger du, flyttar dig nära och ger mig den där blicken, den jag inte kan säga nej till.

Jag kysser ångern från dina läppar, känner av dig. Dina nedtyngda axlar, din värmande hud. Vi finns här och nu. Du öppnar dig och jag känner att det här är någonting du aldrig har berättat förut. Du säger att du är trött på vardagen, på allt, på livet.

”Det är bara när jag är med dig som jag känner mig som jag.”

Jag vet inte om jag tror dig, men jag låtsas. Det låter fint.

Jag vaknar ur söndagsdrömmar i en säng omgiven av rosentapeter. Under natten har regndropparna på fönsterrutan blivit isstjärnor.