Idag följde vi med Jonathans föräldrar upp till Västanfors för att hälsa på hans mormor. Det blev en mysig fika på hembygdsgården, titt i en liten loppisbod, där vi hade turen att finna en väldigt fin gammal mandolin. På vägen hem somnade jag i bilen och nu har jag precis lagt ifrån mig Just Kids av Patti Smith. De senaste dagarna har jag trampat omkring i mina träskor, lyssnat på LP-skivor, letat fram grejer ur förrådet, cyklat ner till hamnen, druckit te hemma hos Sandra och Jesper, hängt in kläder i garderoben och druckit smoothie på trappan. Jag har insett att jag saknat alltihop mer än jag vågat erkänna. Det känns fint att vara hemma igen (men jag saknar redan det goda kaffet).

I torsdags hittade vi den här fina soffan med tillhörande fåtölj på Myrorna för endast åtta hundralappar. Träskorna hittade jag också på en hylla, för en femtiolapp. Vi har fyndat lite mer också, bland annat en pigtittare, en hatthylla, en läsfåtölj, en hög med böcker och tre par köksstolar. Allt på loppis och secondhand. Och jag älskar det, att köpa begagnat.

Vi lever och vi har landat säkert i Sverige. I detta nu hör jag syrsorna sjunga i det höga gräset utanför och snart ska jag för första gången på ett år bädda ner mig i en riktig säng efter en mysig cykeltur.

Det har hänt mycket sedan i lördags. Vi har avslutat ett äventyr och påbörjat ett nytt. Vi har tagit farväl och kramat alla vänner med ett leende på läpparna och en tår i ögonvrån, med ett vi ses snart mellan läpparna innan vi hoppade på bussen mot flygplatsen. Vi har blivit upphämtade i Karlstad med åttio kilos packning, ätit veggoburgare på Max, blivit bjudna på mat, kramat familjemedlemmar, varit på loppisrundor på jakt efter nya möbler, utforskat nya Ikea, lagat mat och druckit vin på mammas balkong, tagit igen tid med syskonen i form av djupa samtal mitt i natten (och insett att jag har världens finaste familj), vi har städat i sovrummet i lilla huset (som ligger på Jonathans föräldrars tomt) där jag kommer att bo nu tills jag börjar på Tärna och ätit riktigt god pizza på Kajens fik.

Jag har också bidat min tid, rannsakat mig själv, gråtit en skvätt, men insett hur jävla skönt det är att vara hemma. Det trodde jag faktiskt inte. Livet står inte still just nu, jag har mycket att stå i, skola att ta igen, vänner att krama om, hus att städa, en höst att tänka på, natur att utforska och ett drös med böcker att läsa. Men jag ska försöka skriva ner mina rader så fort det finns lite tid över. Jag är glad att vi är tillbaka och att vi blev välkomnade med vackert sommarväder. Vi ses snart.

Jag tittar på foton från det här året, alla fina stunder med vännerna, alla fina stunder tillsammans med Jonathan, alla fina stunder som har passerat. Som snart är slut. Det är en vemodig känsla som hänger i luften idag. Det vankas avskedskalas klockan sex. Det känns i bröstet. Det känns overkligt att ett år har passerat så fort, men samtidigt så långsamt. Hur tar man farväl av den finaste tiden i ens liv?

Då (2010-04-28):
Jag kliar mig i pannan och letar efter de rätta orden. Kliar igen, på andra sidan. Fönstret står på glänt. Jag luktar på regnig melankolisk industristadsluft och sneglar försiktigt på de småsmå regndropparna som faller. Idag föll jag med dem. Det händer ibland. Mina dagar blir aldrig som jag tänker mig, de passerar framför mina ögon. Jag hinner inte blinka. Jag vill bara skrika stop, men då är det redan försent. Här sitter jag och tittar på mitt eget skådespel, utan att få spela med. Här går jag runt i en värld med sabbade rutiner och längtar efter världen. Väntar på datumet, som äntligen ska ta oss härifrån.

Jag vill hämta in flyttlådorna från förrådet och börja packa ner mitt meningslösa liv i dem. Tänk om jag aldrig skulle behöva öppna dem igen? Det ska bli så skönt att lämna mitt påhittade liv här hemma och börja om från noll. Utan meningslösa saker. Med ett block, en penna, kameran, datorn och lite kläder. Jag ska förlora mig i drömmen och försöka hitta mig själv utanför den fasad som håller mitt nuvarande liv på plats. Jag måste fallera strukturen för att bli fri. Och hel. Jag tror inte jag kan bli hel här.

Nu:
Så kändes det innan vi åkte. Jag kände mig vilsen och borttappad i mig själv och i min omgivning. Alla vägar var nedtrampade och universitetskorridorerna torkade ut min själ. Allt kändes meningslöst och flykten blev min räddning.
Idag efter ett år i Barcelona känner jag inte samma vemod inför att återvända. Det har varit ett lärorikt år, jag har växt som människa och kommit i underfund med vad som är viktigt för mig här i livet. Jag hoppas verkligen att mina värderingar följer med mig hem och att jag fortsätter att följa mitt hjärta. Dit det vill.

En grå slöja har lagt sig över staden. Jag vaknar med dina händer längst mina revben. Balkongdörren står på glänt och gardinerna rör sig i takt med vinden. Du fixar kaffe naken och jag sitter inlindad i lakanen med rufsigt hår. Jag kommer att sakna morgnarna här.

Brustna hjärtan som
sjunger på sista versen
halkar på en ton.

Vi började fredagen med att ta metron till Mercat Enchants. Jonathan tittade på kameror, jag hittade en finfin klocka och en tekanna.

Efter det promenerade vi längst Diagonal och stannade och åt salladsbuffé på Fresco.

Sen promenerade vi längst Poble Nou mot stranden.

Vi tog ett dopp innan vi promenerade vidare hela vägen längst strandpromenaden.
Vi gick längst gamla hamnen, köpte macarons, tittade på hantverken (jag köpte ett par fina örhängen och ett armband) och fikade på en stor gräsmatta.

Vi gick längst La Ramblan och tittade förbi marknaden och köpte smoothie.


På lördagen mötte vi upp Jonathans föräldrar på eftermiddagen och åt grillbuffé.

Vi drack en kaffe i Parc Ciutadella och promenerade sedan till metron och åkte tillbaka till Grácia.

På kvällen åkte vi till Montjuïc och tittade på Font Mágica. Därefter mötte vi upp Vanessa och gick till ett mysigt mexikanskt ställe, där vi drack Frozen Margarita och åt riktig guacamole.

Idag har svärföräldrarna roat sig på egen hand och om det klarnar upp senare, blir det en kvällspromenad upp till Parc Güell.

Jag har bestämt mig. Det är här mina rader kommer att trilla ur i fortsättningen. Mitt liv går mot förändring, Barcelonavistelsen går mot sitt slut och en ny tid i mitt liv är på ingång. Den tjugofemte juli packar vi våra väskor och åker hem till Sverige. Det känns rätt. Det kanske inte är den bästa tidpunkten att starta en ny blogg, mitt i allt, men snart ser det luftigare ut i almanackan. Jag ska bara avklara denna helg med besök, nästa vecka med flytt, plugg och många fina stunder med vännerna, innan jag landar. Jag hoppas ni följer med mig på en ny resa.

(Det kommer att dyka upp två delar till i tillbakablicken, så fort det finns tid... det kan också hända att det dyker upp några gamla inlägg som jag tycker lite extra mycket om. Puss.)

Tomheten förföljer mig även hit. Meningarna är fortfarande lika svåra att formulera. Men jag vet att det kommer att lösa sig med tiden. Det gör det alltid.

 

Jag somnade väldigt sent i natt igen och jag kunde inte sluta tänka på hösten. Vi är på väg ifrån Barcelona, det känns i hela kroppen och det känns bättre för varje dag som går. Till hösten kommer jag att göra någonting helt nytt. Det kanske inte låter lika häftigt eller stort som att flytta till Barcelona. Men för mig är det nästan större. Hela min tillvaro kommer att förändras. Rutinerna kommer att skapas från scratch och jag har chansen att förändra mitt liv till det bättre. Jag tror innerligt att det bara kan bli bättre, just nu.

 

Jag fantiserar om hur mitt rum kommer att se ut, hur jag ska göra det till mitt, hur dagarna kommer att vara utformade, vilka människor jag kommer att träffa, hur skolområdet ser ut, hur ofta jag och Jonathan kommer att träffas och vad vi ska göra när vi äntligen ses efter en veckas längtan. Jag ser fram emot fredagseftermiddagarna, när du kommer och hämtar mig med bilen. Vi kanske åker ut i skogen eller tar en fika någonstans och bara pratar om allt som har hänt. Efter det åker vi tillbaka till Västerås, lagar god mat, myser i soffan och träffar vännerna och dricker några glas vin. Jag blir glad av att tänka på det. Så jag hoppas verkligen att min höst kommer att bli lika fin som jag föreställer mig den. Men det återstår att se…

 

(Nu blir det frukost, sen väntar vi besök av svärföräldrarna framåt tolv. Vi får se hur mycket tid det finns för bloggen i helgen, men jag har påbörjat ett inlägg med bilder från min vistelse i Barcelona. En tillbakablick, så att säga. Vi ses.)

Jag kommer att sakna...
- Friheten och känslan av att inte äga någonting.
- Att kunna gå ut och dricka en flaska vin på en bar mitt i veckan.
- Caféerna, kaffet, myskänslan.
- Känslan av att befinna sig långt hemifrån.
- De planlösa promenaderna utan destinationer.
- Att kunna dricka öl på torget.
- Alla fina byggnader och närheten till havet.
- Strandpromenaden.
- Alla mysiga parker.
- Grácia och alla mysiga barer, gränder, torgen, bagerierna och fruktaffärerna.
- Och sist men inte minst alla fina vänner som jag fått uppleva den här fina tiden tillsammans med.

Barcelona är verkligen en plats som är svår att slita sig ifrån. Men jag är redo för att vända blad. Bara två veckor kvar nu...

Croissant med skogsbärsmarmelad, kaffe med mjölk och mitt röda skrivblock nära till hands. Som fylls med rader om sömnlöshet, hopplöshet och lyckorus.

Det här är en blogg om känslokaos. En mental berg- och dalbana. Jag som skriver heter Ida och föddes en oktobermorgon 1987. Jag gillar fina ord och känslosamma fotografier. Och tycker att konst ska kännas lite i hjärtat. Jag lever för att skapa minnen och är väldigt nyfiken på världen. Om två veckor lämnar jag ett helt fantastiskt år i Barcelona bakom mig. Ett år som har förändrat mitt liv. På många sätt.

Till hösten börjar en ny era i mitt liv. Jag kommer att spendera mina dagar på skrivarlinjen på Tärna folkhögskola. Bo ensam för första gången i mitt liv, utan min hjälte och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Jag är livrädd... (vad har jag gett mig in på?)

Jag tycker om: att promenera planlöst, ljusa rum, att dricka vin med vännerna, läsa böcker, eftermiddagsfika, kaffe & te, gamla kameror & burkar, skogspromenader, katter, skrivblock, luftballonger, fina byggnader, pianomelodier, picknicar, havet, att sova länge, stjärnhimlar, långa pratstunder, mysiga frukostar och att kramas med min älskling.

Jag drömmer om att skriva böcker, bo i hus, upptäcka världen, flyga luftballong och leva ett kreativt liv tillsammans med min käraste.


Hoppas ni ska trivas.
(Har ni något på hjärtat kan ni skicka en kommentar eller ett mail till: idasofiamolin@hotmail.com.)

Jag har tidigare bloggat här.