Jag gick aldrig upp ur sängen idag. Jag är trött på gråhimlar som aldrig försvinner. Du fick mig att dricka kaffe i köket till slut. I nya loppiskoppar och i ett alldeles för stort nattlinne. Efter det drog jag täcket över huvudet igen och kände mig ensammast i världen. Patetiskt egentligen, eftersom det var mig du skulle ner och handla julklappar till. Istället låg jag och stirrade på mönstret som julstjärnan reflekterar i fönsterglaset och på väggen där tapeten är bortriven. Och försökte känna någonting annat än tomhet.

Jag vet inte varför det alltid blir såhär när jag är hemma. Varför allt jag gör känns betydelselöst och varför jag känner mig ickeexisterande. Istället gör jag ingenting. Låter böckerna samla damm på bokhyllan, låter stickningen ligga där den ligger, låter worddokumenten stå tomma och kameran och gråhimlar passar ändå inte särskilt bra ihop. Så det är lika bra att låta bli.

Imorgon är det som ni alla vet julafton och det blir nog bra tillslut, det blir det alltid. God jul på er om ni finns kvar där ute någonstans.

Då vet jag att allt är som det ska. När jag sover längre än honom på morgnarna och han får pussa på mig flera gånger innan jag kommer upp. Då är kaffet redan kallt för att jag bara ville sova mera. När han sitter i soffan och spelar melodier och uppfinner nya ackord på sin gitarr, när jag inte vet om jag ska klä på mig eller stanna i den alldeles för stora tröjan hela dagen. Jag är trots allt ledig nu. När vi lyssnar på lpskivor istället för itunes, när han tvättar och inte jag. När vi lagar mat tillsammans och äter med tända ljus. När vi vaknar med benen sammanflätade och hud mot hud. Jag har saknat det den här hösten och kommer antagligen sakna det ännu mer i vår. Det känns bra att vara hemma igen.